Kantorn skrev:kildor skrev:Jag kan tänka mig att man rekommenderar turister att köpa vanliga endagskort för att de ska undvika problem. När jag var där för ett par år sedan så åkte jag med Oyster. Vid byte mellan två linjer på en station så upptäckte jag inte att man skulle checka ut innan man gick in i förbindelsetunneln till nästa linje (där fanns inga spärrar, utan bara oystermaskiner vid väggarna). När jag sedan kom till nästa spärrlinje så hade mitt kort blivit debiterat maxpriset för en enkelresa i alla zoner. Och vid den debiteringen togs ingen hänsyn till takpriset för ett dagskort. Jag gick fram till en biljettlucka för att fråga vad som hade hänt - och fick det hela förklarat för mig. Trots att det var uppenbart var och hur jag hade rest så gick det inte att återföra mina pengar. Jag hade missat att checka ut och fick stå mitt kast. Surt.
Då hade du rejäl otur. Tror att det bara är en enda station som har den klantigheten. Minns inte vilken, men den är nämnd i oyster-häftet. Riktigt surt för din del. Stackare.
Det finns mängder av "konstigheter" med Oystersystemet.
Läs gärna den här siten/bloggen om Oyster.
Wimbledon är den rörigaste++ stationen. Om jag inte minns fel så finns det tre olika sorters oysterläsare förutom de som är inbyggda i spärrarna.
Det finns dels läsare som man använder när man ska kliva på spårvagn. Detta är enda spårvagnshållplatsen innanför spärrlinje i hela Oysterområdet, i övrigt räknas spårvagn som buss och man ska bara läsa kortet vid påstigning. (På bussar sitter läsaren ombord vid föraren, när man åker spårvagn så läser man kortet på en fast monterad läsare vid hållplatsen före man kliver på). Denna läsare gör alltså om en "inpassering" till "en buss/spårvagnsresa". Glömmer man den så åker man på en "maximum fare"-avgift.
Det finns läsare för det omvända, om man kommer med spårvagn och ska åka vidare istället för att bara gå ut. Systemet är tyvärr inte smart nog att automatiskt förstå vad som hänt om någon som läst sitt kort vid valfri spårvagnshållplats senare läser sitt kort vid utpasseringsspärr nån annan stans än Wimbledon. Just spärrarna vid Wimbledon förstår däremot att den som påbörjat en spårvagnsresa inom viss tid inte ska debiteras när den går ut genom spärrarna.
Dessutom finns det en läsartyp som kallas "route validators", som talar om för systemet vilken väg man åkt. I många fall går det att åka flera olika vägar från A till B utan att passera någon spärrlinje längs vägen, och då måste man läsa kortet vid en "route validator" för att systemet inte ska tro att man åkt en dyrare väg. Missar man dessa så riskerar man att åka på att betala för fler zoner än nödvändigt. Förutom zonerna så riskerar man också att betala för fel trafikslag, rörigt nog så har TfL's egna linjer ett pris medan de olika järnvägsoperatörerna kan ha egna och oftast lite högre priser.
Förutom just detta vid Wimbledon så finns det andrar rörigheter. Det finns exempel där det lönar sig för en resenär att antingen ha två olika kort och fortsätta resan med ett annat kort, eller att lyckas gå ut och in på en station så att det räknas som om en ny resa påbörjats. Jag tror att detta uppstår om man har travel card för de zoner som täcker ena delresan och betalar med pengar laddat på kortet för andra delresan, och ena delresan görs med TfL och andra delresan med någon järnvägsoperatör.
Det finns dessutom en del olika varianter på hur passage mellan järnväg och tunnelbana går till. Vid t.ex. Wimbledon eller Farringdon så sker bytet utan att passera någon linje. Vid många stationer är det en spärrlinje för järnvägen och ytterligare en för tunnelbanan, med "utanför" mellan dessa. Den som reser till/från någon plats utanfor Oystersystemet och ska göra lokala resor med Oyster kan här luras att läsa sitt oysterkort vid utpassage från järnvägsstationen i tron att det är spärrlinjen för att gå in till tunnelbanestationen. Den missen kostar en "maximum fare". Ytterligare en variant är stationer där det faktiskt är en spärrlinje mellan järnväg och tunnelbana (tror jag).
I vissa fall då enormt många passagerare använder samma spärrlinje, t.ex. vid stora sportevenemang, så händer det att de bara öppnar spärrarna. Då måste resenärerna göra en resa från samma station (eller "stationsgrupp", tror jag) inom viss tid, annars kostar det en maximum fare. Jag tror att den som vet att den inte ska resa den närmaste tiden och/eller inte från den stationen ändå inte kan visera sitt kort, utan måste ta upp det med kundtjänst.
Om något blir fel så tvingas man tydligen oftast ringa "Oyster help line" som är betalsamtal
, d.v.s. det lönar sig ibland inte att klaga på fel som faktiskt beror på TfL och inte kunden
Vissa problem kan rättas till vid stationerna, men det finns gränser för vad som går att fixa den vägen.
Om man faktiskt får ersättning för att något blivit fel så måste den "hämtas upp" på en given station genom att visera kortet där. I bästa fall kan man ange vilken station detta är. I sämsta fall så får man en station tilldelad på något sätt och måste vänta på att systemet upptäcker att man inte hämtat ut ersättningen och då få en fråga om var man vill hämta upp ersättningen - varje gång. (Jag minns inte vad som avgör om man kan ange rätt station med en gång eller inte, det kanske styrs av om man har autopåfyllning eller inte). Jag inser att det troligtvis skulle gå för långsamt om varje kortläsning vid inpassage skulle innebära en slagning i en databas över *samtliga* återbetalningsärenden. Det är dock inget försvar för att inte ha en "hej, jag vill fiska upp min återbetalning"-funktion på biljettautomaterna, då kan man stå ut med att det tar några sekunder. En annan variant skulle kunna vara att vid varje inpassage så skickas kortets nummer till en kö som betas av och om en återbetalning finns kopplad till kortet så skickas den över till en tillfällig snabbare cache, och vid utpassage så tittar man i denna snabbare cache som då bara skulle innehålla återbetalningsäreden för just de personer som faktiskt reser för ögonblicket och därmed vara mindre och snabbare.
Detta gör att som turist kan man inte njuta av sin semester och sen ta eventuella problem med kundtjänst när man kommit hem (om man inte avser turista i London en gång till den närmaste tiden), eftersom ersättning för problem utbetalas genom att man viserar sitt kort på någon station.
Jag hade tyckt att det här varit acceptabelt om prisnivåerna varit låga. Jag har t.ex. inga problem med "orättvisan" att behöva köpa en enkelbiljett för att åka från flygplatsen till närmsta tunnelbanestation i Budapest eftersom periodkorten inte säljs på flygplatsen men på tunnelbanestationen. Enkelresan kostar ca 12:- och jag tror att ett veckokort för hela Budapest kostar 160:- eller nåt sånt. I London kostar däremot ett veckokort för hela zon 1-6 £50 (exempelvis, enkelresor med "daily capping" blir också avsevärt dyrare än i Budapest), och för det priset vill man gärna att allt ska fungera mer strulfritt och om det strular så vill man att kundtjänsten ska fungera smidigare.
Min slutsats är att Oysterkonceptet är egentligen rätt bra tänkt, men det skulle behövas en ny generation av "datordelen" av systemet, d.v.s. snabbare servrar och/eller snabbare uppkoppling mellan stationerna och serverplatsen. Just för tunnelbanan och järnvägen så finns ju redan banvallen som förträfflig kabelkanal. Dessutom skulle det behövas omtänknande kring hur alla specialfall hanteras.
