Stängsel hit och dit, plankorsningar hit och dit, man tenderar att glömma det viktigaste, ekonomi och effektivitet.
Lidingöbanan kan inte överleva som ett isolerat spårsystem. Nockebybanan har sammanförts med Tvärbanan som i sin tur sammankopplas med Salstjöbanan. Lidingöbanan måste kopplas ihop med en Cityspårväg för att överleva på sikt. Gemensam trafikledning och reducerat antal depåer är givetvis målet. Även tunnelbanan kan väl se fram mot gemensam trafikledning . När Röda linjen byter trafikledningssystem om några år flyttar man väl ihop med Gröna linjen? Jämför Banverkets driftledningscentraler.
Att investera i ombyggnad av AGA-depån och en udda vagntyp för nio kilometer Lidingöbana, låter det vettigt egentligen? Tänk efter! Jag tycker mig ha hört genom åren hur svårt det är att få personal till underhållssidan på Lidingö.
Stefan Widén tänker helt rätt som jag ser det.
Visst kan Lidingöbanan få vara kvar i nuvarande form men då får nog SSS driva den vilket många enskilda medlemmar i praktiken gör redan idag mot betalning.

Hej alla glada debattörer!
Storleken betyder allt
I det stora företaget har man stordriftsfördelar och en långt gången specialisering av arbetsuppgifterna men samordningsproblem
I det lilla företaget har man lätt att samordna saker men inga stordriftsfördelar
Vilken av effekterna som man tror överväger beror på ens religiösa övertygelse.
Som daniel_s någongång skrev ligger problemet med Lidingöbanans storlek/teknik snarare i människors föreställningsvärld än i någon slags verklighet.
Utifrån ett sådant betraktelseperspektiv kanske det är motiverat att bygga om banan till säg tunnelbanans tekniska system för att organisationen lättare ska kunna bedriva verksamheten. Ett annat sätt är att bygga om organisationen att bättre passa de tekniska system som banan nu har.
Vad Stefan Widén beträffar borde han veta hur man bedriver en Lidingöbana ganska väl. Det har han väl nu mer eller mindre hållit på med sedan 1991. Ungefär på det viset fungerade SSLidJ under 1990-talet. Den organisationen lyckades investera i ett för banan ändamålsenligt ATP-system exempelvis.
Det som hände sedan var att verksamheten mer integrerades i stora "SL", enligt modellen det stora företaget. Detta egentligen drivet av upphandlingsstrategi utvecklad hos SL under 1990/00-talet. Samhället ställer numera något större organisatoriska krav på ett järnvägsföretag jämfört med 1990-talet. Men inget som jag bedömer omöjliggör 1990-talets organisationsmodell.
Det där med samordningsvinster för att vi har en stor organisation upplever jag mer som ett argument som man använder för att rättfärdiga människans lust till att bygga imperier.
För Lidingöbanans del handlar det konkret om trafikledarna på Lidingöbanan har mer gemensamt med tunnelbannas radiobilsförare eller verkstan på andra sidan spåret och liknande frågor.
Vad som är bäst/billigast kanske du Jes kan svara på som åker kanske åker banan?