TonyM skrev:Anonymous skrev:
Jag ser ingen motsättningen mellan denna och vad jag skrev. Det våld jag talar om är givetvis att gripa och kvarhålla någon. För att det ska ske krävs i det enligt min mening mer vad jag beskriver i min fiktiva scen. Ett borttappat färdbevis är fullt möjligt. Den som påstår att brott har begåtts måste kunna visa att både de objektiva (dvs. att man faktiskt inte har betalat) och de subjektiva (alltså uppsåtet) rekvisiten är uppfyllda.
Motsättningen ligger i att den som tappat sitt färdbevis ofta är vänlig och tillmötesgående mot en kontrollant. Denne får då reda på att kontrollanten kommer att skriva ut en tilläggsavgift, som resenären sedan får överklaga. Det finns så att säga ingen anledning för en person med tappat färdbevis att vägra betala.
Märk också väl att det är när den som ertappats utan färdbevis vägrar göra rätt för sig som rekvisitet uppstår, varken förr eller senare.
Anynonomous skrev:
F.ö. är det meningslöst att vi träter om våra egna tolkningar av lagtexten. Eftersom du tydligen är av motsatt uppfattning, jämfört med mig får du gärna åberopa namngivna rättskällor för att styrka denna.
Det är ju just det Q har gjort. En person som vägrar betala kan alltså utsättas för ett envarsgripande. En person som ertappas utan biljett kan inte göra det - är skillnaden så liten mellan dessa två fall att den inte syns? Jag tycker att den är glasklar.
Eftersom du tjatar om "namngivna rättskällor" skulle jag vilja be dig ta upp exempel som visar att du har rätt, som sagt - det finns sedan tidigare länkar till tingsrättsdomar vilka bland annat underteknad bygger sin "tolkning" på.
Det viktiga i den här debatten, vilket jag alltså får anse kan ha kommit i skymundan är att det först är när personen i fråga vägrar betala som rekvisit uppstår. En ertappad kan välja på att slanta upp kontant eller att uppge namn/adress, legitimera sig och få tilläggsavgiften utskriven.
//Tony
Käre vän, jag tjatar inte, däremot ber jag dig tydligt hänvisa till de rättskällor du använder för att bygga under din argumentation. Ingen vore gladare än jag om du kunde bidra till att klarlägga rättsläget. Alltså upprepar jag mina frågor
- Vilka domar hänvisad du tíll, domstol och målnummer?
- Om det finns länkar till någon av dessa domar här i Forum, var finns dessa länkar?
Innan du har gjort det måste jag uppfatta det du säger som uttryck för vad du själv tror gäller. Det är bl.a. därför jag (utan insinuationer) frågar dig om du själv har läst någon av dessa domar.
Jag behöver inte bygga under mitt påstående att rättsläget är oklart. Här gäller samma princip som i straffrätten, dvs. att den som påstår att ett brott är begånget också måste visa att så är fallet.
Jag hade däremot igår ett långt och givande telefonsamtal med Annika Norée (Annika Norée är JD och universitetslektor i straffrätt vid juridiska fakulteten vid Stockholms Universitet, och den jurist som intervjuades av bl.a. av Eko-journalisterna). Efter att ha gått igenom
mitt typfall ganska noga var vi överens om att misstankegraden är för låg för att rätten till envarsingripande ska föreligga. Det stupar både på att de objektiva rekvisiten (dvs. den som ingriper verkligen är säker på att ett brott begåtts) och de subjektiva rekvisiten (dvs. att personen verkligen hade uppsåt att begå brottet) för ett fullbordat brott saknas. Det kräver förstås att personen ifråga inte erkänner, eller kommer med utsagor som "jag vägrar att betala", vilket väl kanske kan tolkas som ett erkännande. Brotten i brottsbalken kräver nämligen i regel uppsåt som subjektivt rekvisit för att brott ska föreligga, det räcker inte med oaktsamhet (om inte detta särskilt föreskrivs). Först när det är uppenbart för envar att ett brott har begåtts (t.ex. att någon kastar sten på dig eller att någon slår sönder ett skyltfönster) har envar rätt att gripa personen.
Naturligtvis är min typtrafikants beteende misstänkt, men alla svar han ger är fullt plausibla, och envarsrätten ger inte trafikpersonalen (eller någon annan för den delen) rätten att gripa vederbörande enbart på misstanke. En annan sak är att trafikanten har brutit mot det civilrättsliga avtal som man ingår med trafikhuvudmannen när man utnyttjar ett färdmedel, men civilrättsliga förhållanden ger inte rätt att använda tvångsmedel. Det enda kontroll/trafikpersonalen kan göra är att föra vederbörande av från färdmedlet och i förekommande fall ut från spärrat område. Rätten till envarsgripande föreligger alltså ytterst sällan, om ens någonsin i dessa fall. Däremot kan polis eller ordningsvakt agera på denna misstankegrad, men det är en annan sak. Lagstiftaren har inte ansett att vi ska gå omkring och gripa varandra, envarsrätten är att betrakta som en undantagsregel.
Därför är min egen mening, grundat på ovanstående, att vi som trafikpersonal inte ska använda våld överhuvd taget vid färdbeviskontroller. Det är som sagt utmärkt att GS har insett det också, jag önskar att Connex och Citypendeln kunde vara lika tydliga mot sin personal med tanke på att detta inte är första gången saken kommer upp. Våldsanvändning ska reserveras för poliser och ordningsvakter, och om det är så att man vid färdbeviskontroller inte utesluter att våld kan behöva komma att tillgripas ska kontrollpatrullerna åtföljas av polis eller ordningsvakt.
