Får rätta mig om åtalsunderlåtelse då det snarare gäller särskild åtalsprövning. Men principen är ju densamma. Man anmäler ett brott och först då åklagaren valt att inte ta upp det - så kan man driva det som ett enskilt fall. Detta har ju inte minst med rättegångskostnaderna för den enskilda att göra. Däremot är det tydligt uttalat i förarbetena till tilläggsavgiftslagen att man inte skall driva det som ett enskilt åtal enligt brottsbalken, utan i sådana fall som en tvistemål - i de fall personen vägrar att betala och i så fall genom ett betalningsförläggande. Det är ju hela tanken bakom den betydande "avkriminalisering" som genomförts och som alltså har lagstöd. SL - eller vem det nu vara månde - får ju ersättning via kontrollavgiften. Eftersom nu riktlinjerna är sådana, så skulle ju inte - även vid en brottsmålsrättegång, vinsten för SL bli något, eftersom brottet skulle anses så ringa av domstolen att inga böter troligen skulle utdömas, annat än ersättningsanspråket från målsägande.Inge skrev:Som sagt det rör sig i de här fallen inte om brist på bevis eller liknande utan att det enskilda åtalet för just denna kategori av fall är den primära vägen.spårlasse skrev:Sedan kan förstås som jag skrev ovan, den enskilde givetvis väcka enskilt åtal, när åklagaren valt att göra en åtalsunderlåtelse, eller valt att lägga ner förundersökningen pågrund av bristande bevis.
Extremt märkligt blir det som sagt när någon som envarsgriper, förment enligt de aktuella paragraferna, sedan systematiskt undlåter att väcka det enskilda åtalet, eftersom man succesuvt tillskansat sig en bekvämare väg på grund av slapphänt lagstiftningen. Regeringan kan egentligen inte neka höjningarna när trafikutövarna kommer med sina "kostnadsberäkningar" hur oskälig tilläggsavgiften än blir.
Förstår inte varför fler anmälningar skulle vara något skäl till ändrad lagstiftning. Det vore önskvärt att dessa fall kom under klargörande belysning. Ändrad lagstiftning känns mer befogad på grund av att man genom allt för höga "tilläggsavgifter" tillskansar sig genvägar runt bevis och uppsåtsfrågorna, samt dessutom drar in oskäligt mycket pengar från männsikor som aldrig gjort sig skyldiga till brottet.spårlasse skrev:Sedan kan man tycka att man skulle ha det på ett annat sätt. Men det är knappast meningen att SL genom att göra ett antal tusen anmälningar per år skulle ändra på lagstiftningen.
Anledningen till att man la till den särskilda åtalsprövningen, var ju just för att man ville lösa det genom tilläggsavgifter istället för en domstolsprocess.
Man bör snarare fråga sig om det är rimligt att använda sig av envarsingripande när det gäller en påföljd där det förvisso ingår fängelse i straffskalan, men som aldrig kan bli resultatet av en enskild händelse. Beloppet är ju för litet för att ens reglerna om detta skall gälla. Snyltbrott på under 500 kronor, skall det enligt Riksåklagarämbetets riktlinjer vara av "särskilt kvalificerat slag" för att åtal skall vara befogat att väckas. Det är alltså högre krav än att det skett med uppsåt eller att den misstänkte satt det i system. Och åklagarens bedömning vilar ju givetvis på en bedömning av vad reusltetat av en rättegång skulle bli.
En privatperson skulle väl rimligen kunna hävda bedrägligt beteende här - då han/hon knappast kan förutses känna till lagstiftningens bedömning så i detalj. Kontrollanterna på SL eller för den delen Västtrafik, måste nog närmast kunna hävda att man sett personen så frekvent begå detta brott, för att det skall kunna motiveras. Att i detta fall försöka hålla fast någon som försöker smita, torde idag inte därför ha riktigt uttalat lagstöd, däremot förstås att genom handräckning från polisen avvisa person som inte har betalt.
En bättre lösning torde väl då alltså vara att tydliggöra i lagen om tilläggsavgift att man har rätt att kvarhålla person i väntan på polis för begäran om exempelvis legetimering och inte bara handräckning för avvisning. Då har man följt lagen fullt ut. Nu blir det en misslyckad sammanblandning. Särskilt om man påtalar envarsingripande för något som lagstiftande församling - annat än i undantagsfall - inte anser hör hemma där.
Men helt klart har något ytterligare hänt sedan 1970-talet. Det är möjligt att effektiviseringssträvandena i domstol varit lite för högt satta. Kanske är det snarare så att man måste dra åt lite. Nu har ju ökad brottslighet snarast lett till en "avkriminalisering". Det är ju ett rationellt sett att hantera detta på utifrån ett statsbudgetperspektiv. Men någonstans hjälper ju då också rättsystemet till med att ytterligare förflytta gränserna för vad som är tillåtet.