J.R Ewing skrev:Hur står det till med spårvägen i Malmköping. Är det rätt plats för Svenska Spårvägssällskapet att bedriva sin spårvagnstrafik. De flesta vet nog uppkomsten av just linjen Malmköping-Hosjö. Och det var kanske rätt just då. Men finns det någon framtid för verksamheten.
Det verkar som att idag har man svårt att få aktiva att tjänstgöra på bygden. Djurgårdslinjen kanske känns mer intressant.
Och det värsta är väl inte att de aktiva är för få då och då. Utan att även besöksantalet verkar vara under all kritik. Har besökt anläggningen både under juli 2003 och 2004. Och det har varit slående lika, att besökarna är för få. Den riktiga svenska sommarmånaden och allting.
Är det någon idé att driva vidare. Vore det inte bättre att en arbetsgrupp tillsattes. Där man lade fram förslag om spårvägssällskapets forsatta framtid för spårvagnstrafiken.
Malmköping är även många gånger en väldigt okänd ort. Den ligger även avsides från de större vägarna. Kanske är det värt att ta steget och flytta verksamheten till en intressantare plats i Sverige. Om inte för den forsatta överlevnaden!
Jag glömmer aldrig första gången jag såg fenomenet. Jag körde bil genom trakten och tänkte inte på att jag närmade mig Malmköping. Plötsligt ser jag en spårvagn stå mitt ute på en åker och folk som strömmade ut ur den. Jag trodde jag såg i syne!
Senare har jag återvänt till Malmköping och blickat ut över bangården såväl sommar som snötäckt vinter. Jag har naturligtvis reflekterat över om denna öde plats är spårvagnarnas rätta element. Men jag har också tittat ut över byggnaderna och alla miljöåtgärder på plats för att få spårvagnarna att känna sig lite mera hemma, och inte undgått att imponeras över allt arbete som här nedlagts.
Jag har också tänkt på att tänk här finns en museiförening (om jag nu får kalla det så) som inte behöver bekymra sig om uppsagda lokaler och besvärliga flyttar. Här står nu faktiskt allt på sin gedigna plats, och det handlar "bara" om ett arv som ska förvaltas.
Varför ska man diskutera att flytta det? Vad kan en lokal i Göteborg eller Norrköping eller i någon annan stad medföra för trygghet för dessa gamla spårvagnar?
Och hur många, som nedlagt alla dessa tusentals timmar på att ställa den plats i världen i ordning, skulle tycka att det vore kul att flytta på hela rasket till någon uppställningsplats långt därifrån och börja om från början igen?
Jag minns en diskussion för något år sedan där det var tal om att bevara några av de gamla tunnelbanevagnarna för eftervärlden på något sätt för att kunna hålla dem i museitrafik. Hur stort var intresset för det? Nada!
Ingen var intresserad alltså! Det är klart att det var en hel del som tyckte att självklart ska det mobiliseras en armé av frivilliga som ska jobba med dessa tunnelvagnar. Bara inte just dom.
Så vem ska kommendera fram entusiaster att jobba med en sådan flytt? Att med erforderlig energi riva ner det som är omsorgsfullt uppbyggt och flytta hela rasket till något skumt magasin som kräver miljoner och åter miljoner av pengar och tusen och åter tusen av arbetstimmar för att ställa i ordning?
Nej, låt naturen sköta sig själv. Är det meningen att spårvagnarna i Malmköping ska flytta, då kommer det att ordna sig med den saken också. Men det kanske inte blir under vår livstid, och varför ska vi då oroa oss för det?
Jag är djupt imponerad av den entusiasm och möda som lagts ner på att bevara ett stycke nutidshistoria (nåja nästan) på denna vackra plats i Sörmland. Låt nu de som jobbat så hårt få njuta av det som åstadkommits med deras kraft och få ro i visshet om att det som skapats ska få stå kvar.
Vad är det för poäng i sig med massiva besöksskaror? Måste det vara så förbaskat med folk överallt i vårt glesbefolkade land. Är det samma sak med nationalparkerna. Är det för lite folk i dem med? Ska de exploateras för att komma "till nytta" för befolkningen i större utsträckning? Ska folk bussas dit i stora mängder för att utnyttja denna resurs? Måste ett museum vara som ett köpcenter där det kryllar av folk som mer eller mindre jäktar sig fram?
Är inte det viktiga att det faktiskt finns en plats på denna jord där spårvagnar från våra spårvägsstäder bevaras, utan hot om att behöva avflytta från den ena eller andra mer eller mindre centrala lokalen?
Nej, i denna vackra trakt möter naturen det som finns kvar av de forna härskarna i några av våra större städer. Och harmonin är påtaglig. Spårvagnarna lunkar stilla fram utan att jagas av några stressiga tidtabeller. Man kan höra de pittoreska ljuden från de gamla vagnarna utan att drunkna i en massiv ljudbild från en massa bilar, lastbilar och andra fordon som cirklar runt dem i en hetsig tidsjakt.
Inse värdena i det som finns i Malmköping och fångas inte i nutidens maximeringsjakt då det gäller pengar, människor och sinnesintryck.
Våga bevara Malmköping!
Vänliga hälsningar
Gunnar Eriksson
Säg så här 
