SL Historier, Vad har du råkat ut för?

[MemberTryout]

Kom igen nu!
Intressanta, knäppa, konstiga, spännande, läskiga, tråkiga eller roliga historier önskas av folk. ALLT! :D

Om ni inte kan komma på någonting så kan jag försöka hjälpa till.
Har du varit med om en olycka?
Har du varit med om att någon resenär gjort någonting roligt?
Arbetshistorier, vad gjorde kollegan?
Har du varit med om kl-tt-r?
Har du spelat ravemusik i högtalarsystemet på tunnelbana/pendel?
Har du råkat ha mikrofonen på vid fel tillfälle?

Hoppas ni har kommit igång nu!

[Thomas Lange]

Det var några år in på 1990-talet (säg 1993 för enkelhets skull). Jag var ansvarig för Spårvagnens Dag på Djurgårdslinjen, som genomförs första söndagen i juni varje år.

Vi hade engagerat Jan Malmsjö som "hemlig" gästspårvagnsförare och diskret utbildat honom några kvällar i spårvagnskörandets ädla konst. Han var f.ö. mycket läraktig och bar sin unifom med stor heder.

Den aktuella söndagen skulle han komma inkörande på Norrmalmstorg med tom vagn under överinseende av sin instruktör.

På utsatt tid rullade vagnen in, Jan Malmsjö stannade perfekt vid hållplatsstolpen, sken som en sol och gick ut för att sträcka på benen. (Avgång skulle ske fem minuter senare).

Hållplatsen var fylld av folk och jag som ansvarig konstaterade att den ensamma motorvagnen inte skulle få med sig alla..

Tid för avgång. Men var fanns Jan Malmsjö? Hade han blivit byxis inför uppbådet av folk som han skulle köra till Djurgården (första gången med passagerare)?

Svettpärlorna började trillade från min panna. Jag frågade förgäves Malmsjös instruktör om han visste var hans adept befann sig. "Ni måste köra nu, det kommer ett långt tåg bakom. Dom kommer att blockera Hamngatan", sade jag och tittade bort mot kurvan.

Och där kom han ångande, han Malmsjö. Med ett fång rosor i högsta hugg!!

När han hade sett hur många mogna damer det fanns bland passagerararna hade han givetvis rusat bort till blomsterhandeln vid Hamngatan början, bett att få alla rosor man hade inne (måste ha varit ett femtiotal). betalat ur egen ficka och med dem rusade han nu tillbaka till vagnen och i den fullsatta vagnen började sedan uppvaktningen!

"Mina kära damer! Ni ska inte vara nervösa! Jag har min förträffflige instruktör bredvid mig, och han kan ingripa om jag skulle göra något galet! Men det tänker jag inte göra! Sen vet jag inte om arrangören här tycker det är galet med rosor, men jag skulle vilja överlämna en till alla förtjusande damer i denna vagn. Välkomna till Djurgårdslinjen!"

Det jubel som bröt lös i vagnen när Jan Malmsjö trängde sig runt, överlämnade rosor och försåg sig med pussar och kramar, det kan inte återges ....

Som arrangör och i största allmänhet ansvarig för arbetet med Djurgårdslinjens image kunde jag bara njuta. Vad gjorde det att köerna i Hamngatan växte för att efterföljande spårvagnståg inte helt kunde komma in till hållplatsen? Det var ju ändå Spårvagnens Dag!

[Gunnar Eriksson]

En sådan här tråd måste hållas vid liv med fler roliga händelser, så här kommer ytterligare ett sådant litet bidrag.

Det hände sig en gång för nu ett antal år sedan att jag åkte med röda linjen på tunnelbanan i Stockholm ut från stan söderut. Vi hade stannat vid Hornstull och skulle fortsätta mot Liljeholmen. Dörrarna stängdes och tåget började krypköra långsamt vidare.

Jag noterade att belysningen i tunneln var tänd. Plötsligt hörde jag ett galopperande ljud i makadamen vid spåret. Jag tänkte att nu är det något på språng här, så jag tittade ut genom fönstret och vad fick jag då se. Jo ett rådjur som galopperade fram bredvid spåret i full fart i riktning Liljeholmen. Det där var ju häftigt tänkte jag, så när det vilda djuret försvunnit ur mitt synfält så tittade jag inåt vagnen för att se om det var någon mer som uppfattat rådjuret. Men icke sa nicke. Alla satt som vanligt som Zombies och tittade framför sig med den där speciella frånvarande blicken folk har när de åker tunnelbana.

Det satt ju också en person mitt emot mig och jag var frestad att luta mig framåt och försiktigt fråga om vederbörande såg rådjuret utanför. Men eftersom platsen var tunneln mellan Hornstull och Liljeholmen, så tänkte jag att den personen hade nog trott att jag yrade, varför jag avstod.

Dagen efter fick jag se en artikel i tidningen där man skrev att ett vilsekommet rådjur hade hamnat i tunneln mellan Hornstull och Liljeholmen och sprang skärrat fram och tillbaka. Det var naturligtvis därför man hade tänt ljuset i tunneln och varnat förarna för detta, så att de körde långsamt den sträckan.

Nåväl, man hade på något sätt till slut bedövat det stackars rådjuret och släppt ut det i vildare natur (åtminstone vill jag minnas att det stod så i tidningen).

Jag gissar att det var både första och sista gången jag såg rådjur i Stockholms tunnelbana

Gunnar E

[Gunnar Eriksson]

Hm, naturligtvis finns det en del både stort och smått man kan erinra sig vid närmare eftertanke. Det får gallras hårt tror jag. Men en sedelärande historia (som det heter) är värd att återberättas, eftersom det måhända finns någon visdom att dra av den.

Den handlar inte om spårbunden trafik, men väl om dieseldriven på gummihjul, på den tiden man skulle rycka i ett snöre för att kliva av en SL-buss i Stockholmstrakten.

Det var händelsevis en engelsman vid namn Hunter Mabon, som skrivit flera böcker (på svenska) om organisationer och individens roll och agerande i en sådan, som var inblandad i den. Eftersom han därmed är en halvofficiell person och inom forskningsvärlden i högsta grad en officiell person som har intresserat sig för de frågor han gör, och eftersom han själv med märkbar förtjusning berättar historien som ett exempel på sina föreläsningar, så tycker jag att den har ett visst allmänt intresse.

Han åkte en dag med sin SL-buss och så råkade han förargligt nog dra i snöret en hållplats för tidigt. När bussen stannade och ingen gick av, gick han fram till föraren och bad om ursäkt för sitt misstag och förklarade att han skulle gå av vid nästa hållplats.

Bussen startade igen och Hunter Mabon stod kvar vid förarplatsen och tänkte sig tydligen att kliva av där fram och säga tack och adjö vid nästa hållplats.

När nästa hållplats närmar sig, så märker den gode Hunter att bussen gladeligen fortsätter förbi hållplatsen utan att stanna. Det föranleder Hunter att fråga varför föraren inte stannade vid den hållplats han skulle av. Då fick han svaret: Du ryckte inte i snöret.

Nåväl, oavsett hur mycket kunskap Hunter hade i psykologi och organisationslära, så väckte detta jaktinstinkten hos honom (Hunter betyder jägare på svenska) så istället för att nu dra i snöret och kliva av en hållplats för sent, så stannade den gode Hunter kvar vid förarplatsen. Och där stod han hela vägen till ändhållplatsen och framförde de viktigaste delarna av sin djupa kunskap om människors beteende och psykologi, ända tills han kom tillbaka på återvägen till sin hållplats, fast åt andra hållet. Då ryckte han i snöret och fick kliva av på rätt hållplats.

Man får förmoda att både Hunter och föraren lärde sig en del av händelsen. Hunter att rycka i snöret, och föraren att man ska aldrig utmana en 'jägare'.

Gunnar E

[Ulf_]

Tja.. vet ju inte om jag varit med om någon sådan där RIKTIGT tuff grej. Men jag kan ju nämna några episoder.

Jag jobbade som spärrvakt sommaren 2000 vid Slussen S. En person kommer gående med ett underligt föremål i en genomskilnlig påse, och röker (förbjudet). Precis innan han focerar spärrlinjen med ett skutt ser jag vad han har i påsen; ett gevär! Uppebart avsågat. Jag är ingen vapenexpert, men hade tillräckligt med civilkurage för att slå larm i alla fall. Kan tillägga att han såg min skärrade min och gjorde en hälsningsgest!

Annat tillfälle, samma sommar, arbetade jag i den nu rivna, ensamma, spärrkuren på Zinkensdamms tunnelbana, som tillsammans med spärrarna vid Skanstull, Odenplan N och eventuellt någon förortsspärr på 18 eller 19 borde utgöra en av de äldsta spärrarna i tunnelbanan. Tilläggas bör också att den garanterat kvalade in som en av de risigaste. Under hela sommaren fungerade inte mikrofonen en dag, och sågspån och damm ramlade ner på en genom ett hål i taket. Jag försökte i min tristess få in någon radiokanal på den FM-radio som stod placerad i spärren (inte så lätt i underjorden) och upptäckte efter ett tag att de gamla ledningarna i spärren fungerade som antenn om radion stod tillräckligt nära. Problemet var, vilket jag blev varse när radion efter en stund började brinna, att sladdar både på radio och i spärrhytten var så slitna att det uppstod en kabelbrand. Elbränder var jag rädd för och visste inte vad jag skulle göra (det saknades släckare i spärren), men det hela löste sig när en fas gick på stationen med två ljudliga spärrar. Belysningen slockande, och lyckligtvis också branden. Larm till TLC!

Vidare är ju ensammbemanningen på T-Centralen N (Sergels Torg) efter klockan 1 mot helgdag en riktig höjdare i skönsynpunkt. Händer kopiöst mycket (ofta av det otrevligare slaget).. men jag orkar inte dra det nu..

[Daniel]

Här kommer mitt bidrag, om än ganska litet.

Jag och min flickvän satt för några månader sedan på T-Gullmarsplan mitt i lördagsnatten och väntade på tunnelbanan. Vi satt precis utanför spärrarna på bänkarna som står där när en aspackad kille går fram till en av spärrarna och drar en hundralapp(!) genom kortläsaren och tittar frågande på spärren som inte öppnas. Han stoppar ner hundralappen och tar upp en ny som han drar genom kortläsaren.

Vi börjar asgarva åt det totalt skruvade, men min flickvän reser sig till slut upp och hänvisar killen till spärrvakten som han bara stolt visar upp hundralappen för och passerar.

[Niklas Karlsson]

Låt mig få återge en "underhållande anekdot" (för att citera ugglan i Nalle Puh) som visserligen inte utspelar sig i Stockholmstrakten, men som ändå kan vara till allmän glädje.

Det var när jag i november månad förra året kom hem till Norrköping med halv nio-tåget från Linköping. Jag kom precis lagom för att hinna med trean mot Vidablick, som uppenbarligen var några minuter sen. Det var en M98 som kom, så jag klev på genom dörren näst längst bak. Det var ganska mycket folk på spårvagnen så jag fick snällt stå upp.

Längst bak i spårvagnen satt "grabbarna" och en kvinna. De hade väl inmundigat sitt dagliga mjöd och förde, sin vana trogna, kort sagt ett himla liv.

En av dem hade - och det har jag aldrig sett förut - med sig en bergsprängare som spelade för fulla muggar. Bara detta faktum fick mig och många andra i vagnen att dra på smilbanden. När det efter några sekunder stod klart för mig vad det var för låt som spelades fägnades jag ytterligare.

Det satt en tant ganska nära mig, och hon hummade med i refrängen. Jag såg några till som rörde lite försynt på läpparna. Jag själv kunde inte hålla mig utan föll in i det allmänna hummandet.

Någonstans mellan mig och "grabbarna" satt ett gäng tonåringar som bara fnittrade hysteriskt och nervöst. När jag klev av vagnen en stund senare var låten inne på sitt tredje varv och jag kunde se allmänt muntra miner på de flesta av resenärerna medan spårvagnen passerade mig.

På tiominuterspromenaden hem gick jag och halvsjöng på låten. Det har väl sällan varit ett sånt nöje att åka spårvagn i Norrköping! Men den här episoden upplever jag gärna igen.

Jag återgav händelseförloppet till en kollega dan efter. Han kommenterade att låtvalet var ovanligt passande för "grabbarna".

Vad var det då för låt som hade satts på upprepning i CD-spelaren? Jo, ur högtalarna skrålade Lena Andersson med den härliga 70-talsklassiskern "Är det konstigt att man längtar bort nån gång?".