Forum - Spårvägssällskapet.se

Prioriteringsordningen är väl enkel; kan man hjälpa till på "annan bana" så kan man det och då debiteras en överenskommen taxa. Får man ett stopp på egen bana så avbryts aktuellt uppdrag och resurserna styrs om alternativt omfördelas så att det kan bli att konkurrenterna för för varandra, så att säga. Det viktiga är väl att komma snabbt på plats så fördelningen av resurserna borde vara så att det är så utspritt som möjligt men att respektives bussar normalt är stationerade i närheten av sina områden.

R.Lindmark skrev:

M_M skrev:

R.Lindmark skrev:Jag har också fått intrycket av att man från SS sida är dålig på att ta hjälp från buss när man behöver det. Vid tex evenemang eller annan hög belastning på djurgården används aldrig/ytterst sällan bussar som stöd då man vill visa att man "kan själv".

Men ordinarie spårvagnsutbud är åtminstone bättre än hur bussutbudet såg ut före spårvägen förlängdes till Sergels Torg? Förvisso ingen ursäkt för att det inte skulle kunna vara ännu bättre, men åtminstone en förbättring.

Ja men 47an stärktes upp med fler bussar när det behövdes. Nu stoppar man bara in en extra spårvagn (förutom djurgårdslinjens vagnar men de gick ju på 47ans tid också) vid evenemang och den vagnen fungerar som verkstadsreserv, trafikreserv och extravagn på samma gång.

Var det därför det hände att man fick sitta två personer i knä på varandra på hjulhuset i bussen eller liknande?

M_M skrev:

R.Lindmark skrev:Ja men 47an stärktes upp med fler bussar när det behövdes. Nu stoppar man bara in en extra spårvagn (förutom djurgårdslinjens vagnar men de gick ju på 47ans tid också) vid evenemang och den vagnen fungerar som verkstadsreserv, trafikreserv och extravagn på samma gång.

Var det därför det hände att man fick sitta två personer i knä på varandra på hjulhuset i bussen eller liknande?

Nej, det gjorde man frivilligt, för att man ville åka med den första bussen i raden, eller ibland för att man därigenom hade en bra anledning att sitta i någons knä

Risken är ju också uppenbar att man jämför de mest välorganiserade kvällarna på Djurgårdslinjens och 47:ans tid, med de mest stökiga på Spårväg Citys tid. R. Lindmark är som sann vetenskapsman givetvis medveten om detta psykologiska fenomen men jag vill ändå för ordningens skull upprepa att det var MÅNGA kvällar som trafiken på 47:an var en sann katastrof, och att Djurgårdslinjen bara hade sen trafik under en förhållandevis liten andel av sommardagarna.

Jag menar givetvis inte att det var bättre på 47ans tid men att man skulle kunna få till lite bättre trafik om man svalde stoltheten och tog hjälp av buss ibland.