Här en riskabel analys, efter bara några få dygn av "den särskilda militära operationen" som inte gått helt enligt ritningarna.
Putin befinner sig i i en situation som på sätt och vis liknar Stalins under finska vinterkriget. Stalin trodde att Finland skulle bli en enkel munsbit, och att man inom kort skulle kunna installera landsförrädaren Otto Wille Kuusinen i Helsingfors i
ledningen för ett FSSR - nu benämnt "Demokratiska Republiken Finland". Men den ryska offensiven körde snart fast.
Här ser vi utrikesminister Vjatjeslav Michajlovitj Molotov underteckna bildandet av Kuusinens regering. I bakgrunden Lillefar Stalin samt Kuusinen själv t.h.
Likheterna ska dock inte överdrivas. Finländarna hade mycket stora taktiska fördelar genom sin lättrörlighet och sin kännedom om och användning av den skogklädda terrängen, när de försvarade sitt land. Den svåra vintern 1939-40 hjälpte också försvararna. De ryska motoriserade styrkorna var bundna till det glesa vägnätet och kunde angripas pga. sin bristande rörlighet, splittras och därefter nedkämpas (något som ukrainarna i viss mån också lyckats genomföra). Tillslut hade kriget blivit så utdraget att Stalin bedömde det som ogörligt att kämpa ned Finland helt utan att riskera att dras in i krig med de västallierade, utan han satsade på en frontoffensiv på Karelska näset för att framtvinga fredsförhandlingar, medan Kuusinen fick "andra arbetsuppgifter". Men så hade ju Lillefar inga kärnvapen heller.
Självklart var den sk. Moskvafreden med Finland bara ett taktiskt drag, Stalin hade aldrig givit upp hoppet/drömmen om FSSR. Sedan drogs Finland in i kraftmätningen mellan Hitler och Stalin, i det sk. fortsättningskriget, som jag inte ska försöka beskriva eller värdera här.
Däremot rekommenderar jag
professor Henrik Meinanders bok om generalfältmarskalken Carl Gustaf Mannerheim:
En aristokrat i vadmal, som (givetvis) behandlar denna epok, och Mannerheims roll i denna, först som Finlands ÖB och sedan som Finlands 6:e president.
Finland, de baltiska staterna och Polen hade åtskilliga väpnade konflikter med Ryssland/Sovjetunionen åren efter krigsslutet 1918, bl.a. beroende på det ryska randstatstänkandet som Sovjetunionen ärvde av Tsarryssland och som nu lämnats i arv till Putins Ryska federation (en del revanschistiskt tänkande fanns också hos randstaterna).
Ett självständigt Finland fanns inte på kartan för de ryska makthavarna, inte heller för den vänstersocialistiska regering som efter att tsarväldet störtats i mars 1917 kom att ledas av Aleksandr Fjodorovitj Kerenskij. Först i det kaos som uppstod när Lenins kommunister störtat Kerenskij i november samma år kunde Finland utropa sin självständighet 6/12 1917, vilket Lenin motvilligt fick acceptera. Eftersom de ryska kommunistpartiet var indraget i ett inbördeskrig fick man förlita sig på att de finska kamraterna skulle göra jobbet själva hemma och skapa FSSR, även känt som
Finlands socialistiska arbetarrepublik men det gick ju inte så bra. En av ministrarna i denna
arbetarrepubliks regering var en viss Otto Wille Kuusinen. Finlands dåvarande socialdemokratiska parti dominerades helt av kommunister, varav de flesta som överlevde inbördeskriget och den röda sidans nederlag flydde till Sovjetunionen, där Kuusinen m.fl. bildade Finlands kommunistiska parti. Det blev den socialdemokratiske partiordföranden (1918-26) Väinö Tanners uppgift att kasta ut kvarvarande kommunister ur partiet, något som ju också skedde i Sverige 1917, men under mindre våldsamma former.