Lennart Petersen skrev:
Vad jag kan erinra mig så finns det ett ärende som kan vara prejudikat i ett sådant ärende och som gick till högsta rätt.
Det var ett mer blygsamt belopp på runt 40000kr som hittades i sterbhuset efter en gammal man som levt sitt liv oklanderligt och sannolikt bara stoppat undan lite i chiffonjen eller så.
Men Riksbanken fick rätt och sedlarna var värdelösa.
Å andra sidan vet vi väl inte riktigt hur mycket kontanter det finns undanstoppat i gamla sedlar från rånbyten,knarkhandel och andra olagligheter så det är väl motiverat att det görs en noggrann granskning. En sak är t.ex att när 10tusenkronors sedlarna togs bort så var det långt ifrån alla som kom till inlösen och det förblev en gåta var de resterande fanns.
Ja, det verkar finnas några sådana här ärenden som avdömts i HFD, så jag ska inte försöka mig på en prognos om det kan beviljas PT, som juristerna säger, här (prövningstillstånd, alltså). Fallet har förstås givit upphov till en del indignationsskriverier, även i högerextrema sajter som Samnytt (som jag
inte länkar till), och även där rör man ihop straffrättens oskuldspresumtion med förvaltningsrätten. Något som berörda verkar ta särskilt illa vid sig av är att Riksbanken i sin författning (Riksbanken har enligt Riksbankslagen (SFS 1988:1385) rätt att utfärda egna författningar inom sitt verksamhetsområde)
Riksbankens föreskrifter (RBFS 2020:1) om RBFS 2020:1 inlösen av sedlar och mynt, valt en lite olycklig formulering i rekvisiten för att inte lösa in ogiltiga sedlar:
4 § Riksbanken löser in sedlar som inte längre är lagliga
betalningsmedel under förutsättning att Riksbanken bedömer att det inte finns anledning att anta att
a) sedeln härrör från brott eller brottslig verksamhet,
b) sedeln lämnats in av en person som inte är rätt ägare eller företrädare för denne,
c) den som ansöker om inlösen har förvärvat sedeln efter att den blev ogiltig och förvärvet har skett på något annat sätt än genom arv, testamente eller bodelning från dödsboet efter den som var sedelns rättmätige ägare då den blev ogiltig, eller
d) sedeln härrör från näringsverksamhet avseende försäljning av varor och/eller tjänster mot kontant betalning.
Det är ju oftast rekvisitet a) som åberopas och som alltså sökanden måste motbevisa, enligt huvudregeln i förvaltningsprocesser. Av formuleringen kan man bibringas den uppfattningen att Riksbanken (eller förvaltningsdomstolarna, i förekommande fall) anser att sökanden, vid bristande företedd bevisning, ägnat sig åt kriminell verksamhet, vilket ju egentligen inte är fallet. Det är tydligen här som sammanblandningen mellan straffrätt och förvaltningsrätt uppstår för berörda m.fl. Då blir det svammel av den här typen:
Det aktuella fallet är inte det enda i sitt slag. Det råder också ett omfattande missnöje med de lagar och regler som tillkommit mot gängkriminell penningtvätt och finansiering av terrorism som man menar på ett oacceptabelt sätt drabbar vanliga hederliga svenskar. Kritiker anser att den omvända bevisbörda där man anses skyldig tills motsatsen bevisats strider mot grundläggande rättsprinciper.
Observera också att ovanstående är förstås är en utlöpare av bekämpningen av penningtvätt, men inte direkt berörs eller regleras av lagen (SFS 2017:630) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism. I ett tidigare inlägg här antyds dessutom att Sverige har blandat ihop beloppsgränser i EUR och SEK när det gäller misstänkt penningtvätt. Så är det naturligtvis inte.
Så,
sammanfattningsvis, det är enligt min uppfattning inget egentligt fel på lagstiftningen här.
