Det finns fyra megastäder i Europa: London, Paris, Moskva och Istanbul. Av dessa fyra megastäder har Paris flest resenärer i spårtrafiken. Metron har drygt 1,5 miljarder resenärer per år och RER har drygt 1,8 miljarder resenärer per år. Faktum är att RER A är den tyngsta tåglinjen i världen utanför Asien. De andra tre städerna har jämnstora tunnelbanesystem, men mindre pendeltågssystem. Dessutom har Paris regionaltågssystemet Transilien som har ungefär lika många resenärer som pendeltågssystemet RER.
Paris har alltså väldigt många tågresenärer, oavsett hur man räknar. Dubbeldäckaren MI 09, vilken ofta diskuteras i samband med Citybanan, är förmodligen världens kapacitetsstarkaste tåg. Efterföljaren RER NG verkar bli "världens mest genomtänkta vagn". Det finns helt enkelt mycket att imponeras av i Paris tågtrafik!
Men det finns också en annan bild av RER:
RER betraktas som arbetarklassens färdmedel medan metron betraktas som medelklassens färdmedel. Det finns tendenser till en liknande segregering i Stockholm, men där är vi inte ännu. Är RER en förebild eller ett skräckexempel?Alon Levy skrev:The Métro’s deliberate exclusion of the suburbs made sense from the point of view of a middle-class Parisian in 1900 who was mortally afraid of the working class. But by the 1930s, it was leading to serious design constraints. Further Métro extensions both densified the network and extended it outward, and in the 1930s, lines began to extend past city limits, to such suburbs as Lilas, Issy, Neuilly, and Montreuil. The short interstations made longer extensions infeasible, and some solution involving regional rail was needed.
It is locally viewed as deficient to Métro service – researchers who use the RER B to get to IHES think of it as lower-quality, lower-class service than the Métro in the city and its immediate suburbs. I suspect that this is why Grand Paris Express is designed around Métro standards rather than as intensification of RER service, while RER expansion has fallen to the wayside.