Tåg kraschade in i bostadshus på Saltsjöbanan

[LÅ1]

Men handlar inte Arivas ansvar om hur tågen stod uppställda, så att de kunde startas av misstag av städerskan? (Eller av vem som helst som gick in i förarhytten.) Och dessutom var nödbromsen visst inte möjlig att använda!

(Allt ur minnet från de tidningsartiklar som förklarade vad som hade hänt. Ingen faktakoll i dag! )

[Lennart Petersen]

Men handlar inte Arivas ansvar om hur tågen stod uppställda, så att de kunde startas av misstag av städerskan? (Eller av vem som helst som gick in i förarhytten.) Och dessutom var nödbromsen visst inte möjlig att använda!

(Allt ur minnet från de tidningsartiklar som förklarade vad som hade hänt. Ingen faktakoll i dag! )

Ja det var ju helt uppenbart stora brister i säkerheten bakom olyckan. Tåget kunde startas av i princip vem som helst och även av rent misstag, banan hade nätspänning även på natten och växlarna låg så man kunde köra rakt ut på linjen.
Men aktuell rättsprocess handlade väl vad jag uppfattat inte om ansvaret, jag har inte sett något annat än att Arriva erkänt ansvar för händelsen utan helt enkelt den ekonomiska nivån på ersättningen. Arriva ansåg alltså att försäkringsbolaget varit alltför generöst med ersättning till de boende och ville pruta ner beloppet men rätten tyckte annorlunda och som förlorrande part i tvist så får Arriva dessutom betala rättegångskostnaderna.

[dr Cassandra Nojdh]

Nu är detta väl ett civilmål, men hur långt skall man leda ansvar?
Exempelvis, om kommunen inte hade tillåtit att huset byggdes bakom stoppbocken på en järnväg utan ATC, så skulle det aldrig ha varit något skadat hus. Alltså är det kommunens fel?

Att tåg kör igenom stoppbockar sker ju lite då och då. Det händer ju med några års mellanrum bara på svenska järnvägar, så ingen kan ju påstå att risken inte fanns.

Vems skuld det är skall väl i så fall fastslås i ett brottsmål, och det är väl det som är grejen, bevisningen behöver inte vara lika starkt i ett civilt mål.

Här får man nog anse att strikt ansvar för skadevållandet inträtt genom (dåvararande) järnvägstrafiklagen (SFS 1985:192) 5 kap. 1§
https://lagen.nu/1985:192

Därmed borde man inte behöva fundera så mycket på Arrivas ansvar. Trygg-Hansa har drivit sk. regresstalan mot Arriva och Arriva borde alltså vara skadeståndskyldig enligt detta lagrum. Som framgår av detta mera utförliga referat
http://www.dagensjuridik.se/2018/07/arr ... gger-bakom
har Arriva förnekat ansvar i sin helhet (troligen genom åberopa andra stycket i ovanstående lagrum), och dessutom förnekat principalansvar för de inblandade personerna, och därmed avvisat alla skadeståndsanspråk. Dessutom har man hävdat att preskription redan inträtt.

Det rör sig alltså inte om en tvist om beloppen utan i första hand om (skadestånds)ansvaret. Förutom det utdömda skadeståndet måste nu Arriva betala även morpartens ombudskostnader (samt sina egna förstås). Det skulle inte, med hänsyn till Arrivas argumentation i TR, förvåna mig om Arriva försöker få tillstånd en prövning av detta i Svea Hovrätt.

[Lennart Petersen]

Därmed borde man inte behöva fundera så mycket på Arrivas ansvar. .

Det här borde ju vara solklart enligt järnvägslage 5kap §1, järnvägen är ansvarig för petsonskador och sakskador till följd av järnvägsdriften. Och Arrivas jurister borde väl vara kunniga nog att förstå att med tanke på de brister som dokumenterades så skulle man knappast kunna sno sig undan ansvar oavsett. Möjligen att beloppets storlek kunde ifrågasättas , det måste ju finnas någon övre gräns för hur exklusivt evakueringsboendet fick bli. Notera att huvudpetsonen själv och den enda som utsattes för skada, och dessutom rätt svåra skador med sjukhusvistelse alltså städerskan fick nöja sig med 20tkr i ersättning, ursäkta men jag tycker det är lite.

[dr Cassandra Nojdh]

Här är i alla fall domen i det aktuella målet (Nacka TR T1504-17)
https://www.dropbox.com/s/gj0kn8kxzsted ... 9.pdf?dl=0

Jag ska, i mån av tid, kommentera denna närmare vid annat tillfälle, kanske.

Observera att i det fall Arriva väljer att driva detta vidare i Svea Hovrätt så krävs PT (juristslang för prövningstillstånd) för att hovrätten ska ta upp målet. Detta beroende på att det är fråga om ett tvistemål. I tvistemål och brottmål med enbart bötespåföljd krävs i regel PT för att få till stånd en överprövning i hovrätten.

[dr Cassandra Nojdh]

Vems skuld det är skall väl i så fall fastslås i ett brottsmål, och det är väl det som är grejen, bevisningen behöver inte vara lika starkt i ett civilt mål.

Nice try, Odd, men där har du dessvärre fel. Det behöver inte föreligga något konstaterat straffrättsligt ansvar för att skadeståndsskyldighet enligt skadeståndsrätten ska inträda. Det har iofs. ingenting att göra med nivån på den bevisning som företes.

Nåväl, detta var en intressant dom på flera sätt.Som Trygg-Hansa lagt upp processföringen så märks det att de är mest rädda för att Arriva ska få gehör för sin preskriptionstalan enligt Järnvägstrafiklagen (den vid tidpunkten gällande lydelsen, SFS 1985:192, i fortsättningen kallad JvTrL).
https://lagen.nu/1985:192
Huvudregel för preskription är enligt preskriptionslagen (SFS 1981:130) 10 år, men den tidsrymden kan inskränkas genom olika speciallagar, sk. specialpreskription. I fallet med järnvägstrafik 3 år enl. JvTrL 1 kap. 5 §. Därför gör man - fastän kärandepart - motsatsvis gällande att JvTrL inte är tillämplig (med det strikta ansvaret i 5 kap. 1§) genom att hävda undantaget i nyss nämnda paragrafs andra stycke - annars hade bevisföringen, som även hr. Petersén konstaterat ovan, varit rätt enkel. Nu använder man istället de allmänna rättsreglerna i Skadeståndslagen (SFS 1972:2017, i fortsättningen kallad SkL).
https://lagen.nu/1972:207
Då krävs i regel fel eller försumlighet hos den skadevållande, eller hos någon i dennes tjänst för vilken arbetsgivaren svarar - sk. principalansvar - SkL 3 kap. 1 § (det finns en undantagsregel i SkL 4 kap. 1§ som även ålägger arbetstagare skadeståndsansvar, men den tillämpas sällan).

Arriva, å sin sida, agerar som en rutinerad gammal kåkfarare, man nekar till allt: Arriva har inte utfäst sig att betala något, ev. fordringar är preskriberade enl. JvTrL (man kan nämligen åberopa JvTrLs preskriptionsregler, enligt 1 kap. 8 §, även om skadeståndsskyldighet görs gällande på annan grund, dvs. SkL), Arriva eller dess anställda har inte agerat oaktsamt, det finns inget orsakssamband mellan de Arriva-anställdas ev. agerande och den inträffade olyckan, Trygg Hansas försäkringstagare (dvs. den drabbade bostadsrättsföreningen) har inte lidit den påstådda skadan, försäkringstagaren har inte begränsat skadan på det sätt som borde ha gjorts, Trygg Hansa var inte skyldig att betala ersättning till försäkringstagaren. Som sagt, en diger lista.

Tingsrätten underkänner det mesta av Arrivas argumentation, på rätt goda grunder enligt min mening. Man konstaterar att Arriva visst åtagit sig att betala ersättning och därför inte har rätt att åberopa 3-årig specialpreskription. Dessutom föreligger skadeståndsskyldighet både enligt SkL:s principalansvar (tjänstgörande rangerare har förfarit felaktigt eller försumligt, dock icke brottsligt - rangeraren lämnade olika uppgifter om sitt agerande till haverikommissionen resp. i polisförhör) eftersom man godtar de beskrivningar som finns av olycksförloppet, och enligt JvTrL:s strikta ansvar, då det inträffade ligger inom ramen för begreppet "järnvägsdrift" i 5 kap. 1§. Här hade kanske Trygg Hansa lite tur, hade man väckt talan inom de 3 stipulerade åren hade det ju inte varit något snack - Arriva hade fått betala i enlighet med JvTrL 5 kap. 1§ utan vidare spisning. Å andra sidan ska inte svarandeparten få möjlighet att bara låta tiden gå enbart genom att hålla bollen i rullning (för att använda en fotbollsmetafor).

Slutligen jämkar Nacka TR Trygg Hansas ersättningsanspråk något, men jag går här inte närmare i på rättens resonemang i det avseendet. Arriva anses dock ha förlorat målet i sin helhet och får därför betala Trygg Hansas rättegångskostnasder.