Under skanning av mina diabilder har jag hittat en del som jag hade glömt att jag hade. Här är några bilder från Göteborgs Spårvägars anläggning vid Stampgatan. Jag har varit dålig på att anteckna men har slutit mig till årtal från en del andra bilder. Vi börjar 1984.
En trea på Stampgatan nära vagnhallen. Där huset med garageportarna ligger går numera spåren till hallen Rantorget.
Vagnar i Alingsåsgatan utanför vagnhallens norra vägg. Spåret går på en bro över Gullbergsån till Gårdahallen som syns i bakgrunden.
En vagn på bron
Norr om Gårdahallen låg den s.k. Eternithallen där oljekrisreserven var uppställd.
Här har man börjat bygga bron för spåren till den nya vagnhallen.
Nu är det 1985, bron är färdig och några hus är rivna för att ge plats åt de nya spåren.
Vy från andra hållet. I bakgrunden ser man den nya vagnhallen.
Nu känner jag att något är fel när det gått över ett halvt dygn utan att någon uttryckt djup uppskattning! Tack!
Man får ta tillvara på tillfällena när det dyker upp en spårvagn här på Tunnelbaneforum, och att man inte bara diskuterar stadsdelsgränser och annat viktigt när det händer.
Inte så mycket att säga, mer än att det är förvånande att man behöll så många vagnar ur M23-generationen trots att de väl aldrig gick i ordinarie trafik de sista tio åren. Däremot användes de en del som övningsvagnar.
Johan skrev:Inte så mycket att säga, mer än att det är förvånande att man behöll så många vagnar ur M23-generationen trots att de väl aldrig gick i ordinarie trafik de sista tio åren. Däremot användes de en del som övningsvagnar.
Det fanns ett beslut om att man skulle ha ett antal vagnar i reserv för den händelse att det blev en kris i oljeförsörjningen. Därför behölls ett antal M23 och S27. Med anskaffningen av M21 blev de överflödiga och samtidigt var Djurgårdslinjen ute och letade vagnar till sin trafik. Därigenom hamnade ett antal i Stockholm.
Fantastiska bilder, jag gick i högstadiet på Samskolan precis intill, vilket kanske har påverkat mitt spårvägsintresse
Vi brukade passera Eternithallen på väg till bageriet bakom när det var 20 min rast. Minns att de var ruskigt billiga och inte alltid bemannade i butiken, då la man pengarna i en burk.
Genade man över bussparkeringen fick man skäll, genade man över spåren var det ingen som brydde sig....
Visst körde spårvagnarna även efter 1967 i vänstertrafik i Alingsåsgatan och över Gullbergsån? Detta syns på några av bilderna. Spåret närmast hallbyggnaden i Alingsåsgatan användes dock mest för uppställning av vagnar.
Jag har ett svagt minne av att det fanns skyltar som varnade icke spårburna trafikanter för spårvagnar som körde på vänster sida. Var orsaken (om jag nu inte minns helt fel kring detta med vänsterkörning) att anläggningen på Gårda var byggd på ett sätt som var optimerat för vänstertrafik?
M23 och S27 användes ganska mycket fram tills M29 levererats, men 1973 var de nog helt borta från trafiken. Det hade då också gjorts en del förbättringar för kollektivtrafiken så att körtiderna kunde kortas av och man klarade trafiken med färre vagnar. Nya snabbusslinjer som gav direktförbindelser mellan ytterområden bidrog sannolikt också till viss minskning av spårvagnsbehovet. Kring årsskiftet 1972-1973 kom M23 och S27 i trafik igen på grund av att drivmedelsransonering förväntades tvinga över bilister till kollektivtrafiken. Sedan fortsatte dessa "mustanger" att rulla som extravagnar i viss utsträckning även efter att "krisen" lösts genom att oljepriset tilläts att anpassas till marknaden. Kan det ha varit 1974 som vagnarna definitivt försvann från trafiken?
gek skrev:M23 och S27 användes ganska mycket fram tills M29 levererats, men 1973 var de nog helt borta från trafiken. Det hade då också gjorts en del förbättringar för kollektivtrafiken så att körtiderna kunde kortas av och man klarade trafiken med färre vagnar. Nya snabbusslinjer som gav direktförbindelser mellan ytterområden bidrog sannolikt också till viss minskning av spårvagnsbehovet. Kring årsskiftet 1972-1973 kom M23 och S27 i trafik igen på grund av att drivmedelsransonering förväntades tvinga över bilister till kollektivtrafiken. Sedan fortsatte dessa "mustanger" att rulla som extravagnar i viss utsträckning även efter att "krisen" lösts genom att oljepriset tilläts att anpassas till marknaden. Kan det ha varit 1974 som vagnarna definitivt försvann från trafiken?
Var det inte 1973-74 som oljekrisen var?
På valborgsmässoaftonen 1975 gick M23+S27 som extravagn från stan och via Linneplatsen till Frölunda. Då hade jag inte åkt M23 på säkert ett år, och minns att jag blev mycket förvånad över att ett sådant ekipage kom.
Något år senare ska en kreativ trafikledare i Majorna ha skickat ut ett M23+S27 i ett omlopp på linje 2 på grund av vagnsbrist.
TGu skrev:Var det inte 1973-74 som oljekrisen var?
På valborgsmässoaftonen 1975 gick M23+S27 som extravagn från stan och via Linneplatsen till Frölunda. Då hade jag inte åkt M23 på säkert ett år, och minns att jag blev mycket förvånad över att ett sådant ekipage kom.
Något år senare ska en kreativ trafikledare i Majorna ha skickat ut ett M23+S27 i ett omlopp på linje 2 på grund av vagnsbrist.
Helt korrekt, 1973-74 var första oljekrisen, och att M23-S27 slutade att planenligt rulla i trafiken våren 1975 stämmer säkert; de gick förvånansvärt länge efter att krisen upphört. Jag har också hört att M23 även senare undantagsvis gick i trafik.
gek skrev:Visst körde spårvagnarna även efter 1967 i vänstertrafik i Alingsåsgatan och över Gullbergsån? Detta syns på några av bilderna. Spåret närmast hallbyggnaden i Alingsåsgatan användes dock mest för uppställning av vagnar.
Jag har ett svagt minne av att det fanns skyltar som varnade icke spårburna trafikanter för spårvagnar som körde på vänster sida. Var orsaken (om jag nu inte minns helt fel kring detta med vänsterkörning) att anläggningen på Gårda var byggd på ett sätt som var optimerat för vänstertrafik?
Om jag minns rätt så ledde vänsterspåret i riktning mot Gårdahallen till norra hallgården och högerspåret till södra hallgården. På båda gårdarna gick spårharporna ihop mot öster. D.v.s. om man körde vagnen rättvänd ned så fick man backa in i hallen. Backade man sedan ut på andra sidan så kunde man köra rättvänt upp till Stampgatan igen. Detta gällde förstås oavsett om man körde på vänster- eller högerspår, men vagnarna blev olika vända inne i hallen. Nu vet jag inte hur man faktiskt gjorde, men bilden med de uppställda vagnarna tyder väl på att man faktiskt körde på vänsterspår och att de vagnar som stod uppställda på Alingsåsgatan gick ut först.
F.ö. så kör man ju på vänsterspår även på de nuvarande spåren mellan Stampgatan och Rantorgshallen eftersom den är byggd för att vagnarna ska gå i medsolsvarv.
Visst körde spårvagnarna även efter 1967 i vänstertrafik i Alingsåsgatan och över Gullbergsån? Detta syns på några av bilderna. Spåret närmast hallbyggnaden i Alingsåsgatan användes dock mest för uppställning av vagnar.
Jag har ett svagt minne av att det fanns skyltar som varnade icke spårburna trafikanter för spårvagnar som körde på vänster sida. Var orsaken (om jag nu inte minns helt fel kring detta med vänsterkörning) att anläggningen på Gårda var byggd på ett sätt som var optimerat för vänstertrafik?
M23 och S27 användes ganska mycket fram tills M29 levererats, men 1973 var de nog helt borta från trafiken. Det hade då också gjorts en del förbättringar för kollektivtrafiken så att körtiderna kunde kortas av och man klarade trafiken med färre vagnar. Nya snabbusslinjer som gav direktförbindelser mellan ytterområden bidrog sannolikt också till viss minskning av spårvagnsbehovet. Kring årsskiftet 1972-1973 kom M23 och S27 i trafik igen på grund av att drivmedelsransonering förväntades tvinga över bilister till kollektivtrafiken. Sedan fortsatte dessa "mustanger" att rulla som extravagnar i viss utsträckning även efter att "krisen" lösts genom att oljepriset tilläts att anpassas till marknaden. Kan det ha varit 1974 som vagnarna definitivt försvann från trafiken?
"Marknad" är väl lite väl mycket sagt. Men den 15 augusti 1971 övergav USA guldmyntfoten. Araberna ansåg väl då, ganska naturligt ärligt talat, att siffervärdena skrivna i dollar på oljekontrakten skulle revideras så att de kunde få lika mycket guld per fat olja som tidigare.
Man förhandlade i två år innan de stängde av kranen och på så vis fick sin vilja igenom. Ett krig på vägen ökade beslutsamheten..
1980 tillträdde Reagan som drev en hårdräntepolitik, vilket förde upp dollarns värde mot guldet. Med det sänktes också oljepriset räknar i dollar. Motsvarande politik fördes dock inte i Sverige, varför oljepriset räknat i kronor förblev högt.
Trevliga bilder för övrigt, hur ser det ut nu då höll jag på att säg? För det där är ungefär som jag minns det..
Vi vanliga plebejer tackar naturligtvis för denna insiktsfulla omvärldsanalys. Tänk om bara Henrik Dorsin också kunde fatta att "Allt är ar arabernas fel"!
(Men jag fattar inte invändningen mot begreppet "marknad". Det kan väl inte vara så att signaturen "inge" lever kvar i det tidiga 1800-talets romantiska syn på marknadens välsignelser? Det är ju så här det fungerar utanför Veronas grönsakstorg!)
/TKO
Völker, hört die Signale! Auf zum letzten Gefecht!
r