År 1952 flyttade min familj från Saltsjöbaden till Finntorp i Nacka. Ett kvarter där varje hus var byggt i rå betong rakt igenom.

När vi fortfarande bodde i Saltsjöbaden började jag år 1950 den femåriga realskoledelen av Södra Latin på Södermalm. Vintertid kostade min far på ett månadskort på Saltsjöbanan så att jag kunde ta tåget från Ringvägens station till Slussen.

Och från 1952 blev det en lite kortare resa från Nacka station.

Under flera år var SSnJ:s astmatiska våtånglok nr. 7 stationerat vid Nacka och skötte utväxlingen av godsvagnar från dåvarande "Atlas Diesel" samt senare ett skrotupplag. Understundom gjorde det också en avstickare upp till Järla där det försvann ner till de Lavals Ångturbiners stora verkstadsanläggningar. Det är svårt idag att se det djupa dike som en gång fanns där för godsspåret.

Trogen gäst på den lilla "bangården" var även "luftledningståget" där det understundom bolmade friskt ur skorstenen när rangeringspersonalen värmde upp sitt pausrum genom att elda med kol från 7:an i kaminen.

Så för den unge "diggaren" fanns det många anledningar att fördriva viss tid nere vid stationen. Ett var också den därstädes belägna Pressbyråkiosken där den diminutiva veckopengen kunde spenderas på både tre- och femöreskola!
En fördel med att åka tåg till skolan inne på Södermalm var att med hjälp av tidtabellens dåliga passning, kunde man bli befriad från den obligatoriska morgonbönen i skolans tempel till aula! Det erhållna "frikortet" var en åtråvärd handling som skulle uppvisas för "överordningsmännen" som bevakade skolans ingång så att ingen smet från "kort betraktelse", bön och psalmsång varefter "meddelanden från rektorn" lästes upp inför dagens skolarbete.
Under lite varmare tider så blev det inget tågåkande, utan då fick jag cykla. Något jag absolut inte hade något emot. Det fanns mycket spännande att uppleva utefter vägen.
Min far var skollärare och organist men på somrarna drev han även "Saltsjöbadens Båttaxi". Ett familjeföretag där vi tre barn för kr. 1:50 om dagen (stundtals även dygnet) redan från "koltåldern" fick tjänstgöra på de olika båtarna som "hopp-iland-Kalle". I denna miljö bestämde jag mig för att "när jag blir stor skall jag starta ett eget rederi". Vilket faktiskt år 1968 besannades med råge.
På min väg till och från skolan låg då ett skeppsvarv; "Hammarbyvarvet". Där arbetade man mest med passagerarfartygen för Mälaren och Skärgården.

På den "gamla och goda tiden" fanns det få hinder för "Den Sanne Diggaren" att fritt ströva runt och fundera på vilket fartyg som skulle bli det första i mitt imperium. Och det fanns mycket att välja mellan. Under 1950-talet skedde den stora utskrotningen av ångfartygen och Hammarbyvarvet var fyllda av upplagda fartyg. Gissa att det var mycken tid som jag fördrev här efter skolans slut och klättrade runt i ångbåtarna från maskin till kommandobrygga.

Under denna min skoltid fanns bara den gamla, och enligt min mening den fantastiska öppningsbara originalbron över Danvikskanalen (borde K-märkas!!). Likt Drottninggatan, nu "gågata", men då dubbelriktad trådbusstrafik och fullt med last- och personbilar....

..... så begriper jag inte att man kunde komma fram över den gamla bron i bägge riktningarna. Den skarpsynte noterar självklart kontaktledningarna för det privata Trafik AB Stockholm-Kvarnholmens trådbussar och dessutom trådlastbilar.

Men nedanför denna bro på Södermalmssidan kommer den diggande ynglingen i kontakt med SPÅRVAGNAR. Dessutom linje 9 som startade härifrån och for vidare till Karlberg via Folkungagatan - Slussen - genom Gamla Stan - Tegelbacken - Vasagatan - Norra Bantorget - Dalagatan - Karlbergsvägen.

Ärligt talat såg jag vid denna tidpunkt i mitt liv spårvagnar bara som något praktiskt och bekvämt i mina strävanden att komma i tid till skolan.

Och nej, jag åkte inte med linje 9. Men jag hade stenkoll på avgångstiderna från Danvikstull och kunde genom att hugga tag i släpets bakre plattforms handledare få draghjälp uppför Folkungagatans ytterst sugande backe. Vid denna tid hängde passagerare i druvklasar genom de öppna dörrarna i rusningstid och att en yngling på cykel liftade med betraktades som något helt naturligt.
Vid korsningen med Renstiernas gata skildes våra vägar åt. Jag fortsatte Folkungagatan fram och hade jag tur så kanske jag hade sällskap med en av KF:s två trådlastbilar som var på väg med mjölsäckar för omlastning vid Södra stations godsbangård.

Så var jag framme vid Södra Latin. Törhända någon av Forums yngre besökare kanske undrar hur det var att som ung tonåring gå i denna skola...?
Har Ni sett den fantastiska och även hemska filmen "Hets" regisserad av Alf Sjöberg och manus av Ingemar Bergman med Stig Järrel i huvudrollen som den sadistiske latinläraren "Caligula" så kan jag intyga att det var precis så jag upplevde det!

Liksom filmens elev Jan-Erik Widgren spelad av Alf Kjellin blev även jag relegerad efter fyra år enligt "stadgan för Rikets Läroverk" § 41 mom. 1 (totalt obildbar!!)
Tja, det var bara att följa den för den tiden vanliga ordningen; "gå till sjöss". Så jag mönstrade tämligen olagligt ombord på "Rexbolagets" ångfartyg "Rånö" som kollämpare. På den tiden gjorde man s.k. "bristmönstringar" och blundade för att jag var alldeles för ung för detta tunga jobb. Intressant att även den då klassiska "Sjöfartsmottagningen" inte gjorde någon kommentar om min ålder. Men "Limpan", doktor Stig Lindström, som chefade för mottagningen på Hovslagargatan 5A tyckte att det var bra att jag kom ut till havs och förhoppningsfullt återupptog min studier senare.
Jag fick mitt friskintyg och "Sjöfartsbok" och kunde göra mig hemmastadd i eldarkvarteret varefter vi kastade loss och styrde kosan mot olika hamnar i Polen för att lasta kol vilket sedan återbördades till Stockholm.

Och nej det var faktiskt inte ett så värst slitigt jobb. På ömse sidor om de bägge pannorna gick det räls med en tippvagn på bägge spåren. Jag lärde mig snabbt tekniken att använda fartygets långsamma rörelser i dyningarna. Vid de utskjutande ramverksbalkarna fanns det en bromspedal. Så när "linjesträckningen" lutade neråt så ställde jag mig på balken, släppte bromsen och vagnen rullade snällt iväg till önskad kolbox. Där fyllde jag vagnen genom att öppna en fallucka och sedan var det bara att vid nästa dyning rulla in i pannrummet och tömma vagnen på eldardurken. Jag beundrade verkligen eldarna som i den helvetiska värmen kontinuerligt ytterst skickligt matade fyrarna.
Men skitigt till förbannelse. ss Rånö var hyfsat modern för denna tid, byggd 1947, och i eldarskansen fanns det faktiskt en dusch med "Östersjövatten" som med hjälp av ånga kunde värmas. Ett pillemariskt problem att ställa in "ångtillsatsen" så att man inte skållade sig. Det bräckta vattnet krävde en "saltvattenstvål". Men koldammet liksom kröp in i huden så riktigt ren blev man aldrig!
Nåväl, men vad hände med spårvagnarna på linje 9? Den 25 juni 1954 lade man ner trafiken till Danvikstull och ny ändhållplats blev tillsammans med linje 6 vid Sofia. Kvar vid Danvikstull var bara den vidriga stanken från "Liljeholmens Stearinfabrik"

Och den 24 november 1957 nedlades hela linjen när "sammanbindningsbanan" för de hittills separerade tunnelbanesystemen öppnades.
Men fram tills dess var det en mycket "tung linje" som krävde insatstrafik i form av linje 9x som i norra ändan vände vid Norra Bantorget. Trots att den hade hjälp av både linjerna 1 och 3 så var det för oss ynglingar ett härligt nöje att vara "den yttersta druvan i den klase" som hängde utanför. Och man slapp betala....


Nu var väl inte spårvagnar ett av mina prioriterade intressen under 1950-talet. Men understundom "lånade" jag farsans kamera - dock var film trots egen framkallning och kopiering ett utlägg som inte riktigt rymdes i min snåla budget. Men under letandet av illustrationer till denna betraktelse hittade jag i det "ytterst osorterade arkivet av negativ" en hel del bilder som jag om ca 20 år kanske får tid att scanna av.

Intressant att notera att den politiska majoritet som senare tog beslutet om att lägga ner all innerstadstrafik med spårvagnar antagligen räknat på hur många bilar som kan få plats om man skrotar bort spårvagnarna. Dock tänkte de väl inte hela banan ut med tanke på att spårvagnarnas passagerare då kommer att köpa en bil...


Fortfarande hoppas jag att få uppleva att vi i en framtid sitter och diskuterar här på Forumet den ytterst existentiella utmaningen vilken kommande del av "Spårväg City" som skall få bära det stolta linjenumret 9!
Vänliga Hälsningar / Lena