Alexandria 2012

[Fnys]

Hej, hallå. Första inlägget.
En hastigt planerad och genomförd ryggsäckssemester i det något turbulenta Egypten fick mig att komma ut ur garderoben.
Såvitt jag läst och förstått regelverket kan jag som nyregistrerad medlem inte tanka upp bilder, varför jag tar mig friheten att istället länka till ett för ändamålet skapat konto på Flickr.

http://www.flickr.com/photos/90482203@N08/

Gives intresse kan fler bilder läggas upp och en mer detaljerad reseskildring återges.

/M.E.

[LÅ1]

Hej och välkommen!

Intressanta bilder! Miljön ser lite stökigt ut för en svensk!

Även om du inte kan lagra bilderna på forumets server så kan du visa dem i inläggen. Det gäller bara att veta adressen till dem.

Skriv så här direkt i inlägget för att visa den tredje bilden:

Kod: Markera allt

[img]http://farm9.staticflickr.com/8200/8213708884_4a908451f0_z_d.jpg[/img]

Glöm inte att använda förhandsgranskningen innan du skickar inlägget!

Vill du se hur andras inlägg är skrivna så kan du alltid trycka på citat-knappen och granska texten. (Men då helst inte trycka på skicka om du inte lagt till något.)

[kildor]

Hej, hallå. Första inlägget.
En hastigt planerad och genomförd ryggsäckssemester i det något turbulenta Egypten fick mig att komma ut ur garderoben.
Såvitt jag läst och förstått regelverket kan jag som nyregistrerad medlem inte tanka upp bilder, varför jag tar mig friheten att istället länka till ett för ändamålet skapat konto på Flickr.

http://www.flickr.com/photos/90482203@N08/

Gives intresse kan fler bilder läggas upp och en mer detaljerad reseskildring återges.

/M.E.

Ja, det skulle vara mycket kul att få se fler av dina bilder och höra mer om din resa. Det kan inte ha gått alltför fort på de där spåren, eller?

Hur upplever man oroligheterna där som turist?

Om du även var i Kairo vore det kul att se bilder från metron där.

[Fnys]

Se där, bara några musklick bort. Klocka i Kairos Metro, bra hjälpmedel om man ska tolka nuffror på fordon och i tidtabeller



Sannolikt utan giltigt färdbevis




Att ryggsäcksturista i Egypten på egen hand tycks vara relativt ovanligt. Jag inbillar mig att man kommer vardagen närmare på en gisten (men snygg) spårvagn jämfört med en luftkonditionerad turistbuss. Vissa barriärer finns om man som vi inte behärskar arabiska mer än "falafel", å andra sidan är skolungdomar och studenter väldigt angelägna om att pröva sin engelska.

Egypten är ett muslimsk land och det måste man förhålla sig till. Att dricka pilsner och spana på spårvagnar från en uteservering är ogörligt, men starkt sött kaffe funkar faktiskt lika bra. Öl serveras, men då får man söka sig till större turisthotell eller göra som vi, leta oss fram på mystiska bakgator till de få lokala utskänkningsställen som finns.

Presenterar man sig som svensk kan man få glada reaktioner som IKEA, Volvo, demokrati och Ibrahimovic. Många vill prata politik. Egyptierna är väldigt stolta över sin revolution och att man störtat Mubarak, men om hur framtiden ska gestalta sig råder delade meningar om. Sittande president Mursi väl är inte helt populär, till militären har man ett kluvet förhållande och det muslimska brödraskapet väcker sina kontroverser. Ett något svårorienterat politiskt landskap om man är uppfödd på filmjölk i ett glesbefolkat land uppe vid polcirkeln.

Som turist bör man vara försiktig med vad man riktar kameran emot. Det finns inga skyltar eller lättbegripliga regler, men undvik uniformer, vapen, barrikader, demonstrationståg och byggnader med uniformerade män utanför. (jag kan berätta en dråplig historia om hur snett det kan gå lite senare). Tahirtorget i Kairo är en omtalad plats, men ge f-n i den efter fredagsbönen, besök hellre något annan ställe. Annars kan man som vi plötsligt hamna i ett tusenhövdat demonstrationståg bestående av arga salafister som skrek om bröd och sharialag. Bättre att ta en kaffe på en bakgata istället.

Men ett trevligt land är det. Och snygga spårvagnar!

/M.E.

[M_M]

Trevligt, tack för bilderna!

Lägg gärna upp fler om du vill!

Tips specifikt för Flickr:

Om du har en viss bild uppe så kan du klicka på "share" och titta under "Grab the HTML/BBCode". Välj önskad bildstorlek i "väljmojängen", se till att BBCode är valt och kopiera sedan allt i "Copy and paste the code below:"-rutan.

Som exempel så visar jag bilden med fripassagerarkatten igen, då ser det ut såhär:

Fripassagerare by fnys666, on Flickr

Det blir tyvärr en inte så vacker linje under bilden, som går att få bort om man mixtrar lite med koden, men å andra sidan så kan gott vi som tittar i forumet stå ut med linjen om det gör att du (och andra) orkar lägga ut fler bilder.

Om inte Flickr ändrat på sina regler sen jag läste dem (för ett par år sen) så är man dessutom egentligen skyldig att ha en klickbar länk till Flickr när man visar bilder därifrån på annat ställe, och genom att använda beskrivningen ovan så får man detta med automatiskt.

(Som forumläsare tycker jag det dessutom är rätt smidigt att kunna klicka in till någons Flickr-ström och bläddra vidare och kanske "göra till kontakt" med den som visar bilderna.)

[Fnys]

Träligt på jobbet med långa resor plus tråkigheter i familjen gör att det kommer att bli glest mellan inläggen här. Men; jag börjar med en liten orientering. (knepigt för en ovan det här med bildlänkar)



(Väster är uppåt, öster neråt, medelhavet åt höger)
Linjenätet är uppdelat i två delar, jag väljer att kalla dem förortslinjer och innerstadslinjer. (Fast yttre delen av västra innerstadslinjen är väldigt mycket förortsbana på egen banvall som slutar i ett oljeraffinaderi) Förbindelsespår mellan systemen finns men verkar inte trafikeras särskilt ofta.

Förortslinjerna går mestadels på egen banvall och trafikeras av dubbelriktade blå trevagnarståg. Dubbeldäckare lär förekomma, men sådana fick vi aldrig beskåda under vårt besök. En vagn i dessa är reserverade för kvinnor.



Innerstadsnätet körs med ”könsneutrala” enkelriktnings- och dubbelriktningsvagnar med gul färgsättning. Vanligast är de stiliga men anfrätta ledvagnarna från Köpenhamn, men även modernare ekipage kan skådas. Ser lite östeuropeiska ut i sin kantighet fast ändå hemtama. Någon här kan säkert upplysa om deras ursprung.



Förortslinjerna rasslar fram med någon slags hastighet medan innerstadsvagnarna faktiskt mest står still i den egyptiska trafikkulturen. Långa avsnitt med trafik i gatuspår mot enkelriktad biltrafik (läs: bilköer) bidrar inte direkt till några fartupplevelser. Avsnittet förbi centralstationen utgör samtidigt en smått kaotisk marknadsplats, vars mittpunkt dessutom består av en vändslinga med infart från båda hållen. Vid hållplatserna i detta arrangemang ligger perfekt nog ett café med uteservering.




Om man studerar linjekartan ser man de två förortslinjerna österut från El Ramlh med sin stationsliknande byggnad. Västerut tar innerstadsnätet vid. Någon trafik mellan näten tycks inte förekomma längre men spår och kontaktledning finns kvar. Mellan El Ramlh och vändslingan vid Ras El Tin verkar bara rulla dubbelriktningsvagnar på linje 15. De vändspår som finns på sträckan används som bilparkering. Spåren från Ras El Tin till övriga nätet har sporadisk trafik, men torde användas för in- och utgående vagnar på linje 15.

”Södra” innerstadsnätet kan sägas bestå av en lång sträcka mellan öst och väst. På mitten en dubbelspårig avstickare mot vändslingan vid St Catherine Square, som även har en enkelspårig anslutning från sydväst. Åt sydväst en gren till El Zeyot och en av vagnhallarna. Ytterligare västerut en förgrening mot hamnen och El Werdian. Denna är helt nedlagd, spåren ligger kvar under grus och bråte och kontaktledning saknas delvis.



Danskvagnarna dominerar helt på öst/väst-sträckan med dess avgreningar, undantaget linjen ner mot Ras El Tin. Trafiken är tät (ja, när den rullar dvs) och vagnarna ofta fullsatta.

Det kommer lite fler bilder vartefter på Flickr-kontot enligt länken i första inlägget. Där finns också en handgjord skiss över linjenätet jag hittat på internätet. Den finns på en hel del sidor, men jag har inte lyckats hitta ursprungskällan och därför inte kunnat fråga upphovsmannen om lov. Den får ligga där tills någon blir arg.

Nästa gång lite reseintryck, om vidare intresse finns.

[Kantorn]

Vidare intresse finns!
Afrika är ett vitt fält på min personliga spårvägskarta. Men det vita har nu börjat få lite färg!

[Olle]

Nästa gång lite reseintryck, om vidare intresse finns.

Hej, självklart. Såg eller åkte du med de dubbeldäckade spårvagnarna på "Blå Linjen" i Alexandria?

När jag var i Kairo fanns en enda spårvagnslinje kvar i Kairo, som anslut till Heliopolis spårväg i norr. Undrar om den finns kvar. Om jag är rätt underrättad använder Heliopolis Kairos vagnhall till sina vagnar.

Helwans spårväg har slutat gå vet jag.

:Dlle.

[Fnys]

Nä, som jag skrev, dubbeldäckarna lyste med sin frånvaro under vårt relativt korta besök. Däremot dök nedanstående ekipage upp som jag lyckades fånga med ett höftskott. Hade läst någonstans om en veteranspårvagn så jag antar att det i så fall var denna. Att döma av passagerarnas sammansättning verkade den dock gå i vanlig trafik.



I Kairo rullar spårvagnar från Ramses-stationen ut mot Heliopolis. Ingen tid till resa fanns, men några bilder blev det iaf.



I Helwan åt vi underlig pasta i ett trevligt litet kyffe vid Metron, men spår av några spår såg vi inte till.

[Fnys]

Långt mellan inläggen, livet utvecklas inte alltid i den riktning man tänkt sig.

Inledningsvis traskade vi upp till vändslingan vid St Catherine Square i centrala staden för att observera och iaktta. Hur ser linjenumrering och destinationsangivelse ut? Var och hur löses biljett? Hur långt eller länge gäller biljetten? Kliver man på fram eller bak? Tillhör det god sed att lämna plats för äldre, gravida, heliga män, heliga kvinnor? Kort sagt; lära sig lokal vett och etikett i kollektivtrafiken.



En ganska trevlig plats att bara sitta och glo på. Spårvagnarna kommer tätt, passagerare kliver av och på och förare och konduktörer smiter in på någon slags personalkantin för en snabb kopp te och ett bloss. Det yngre gardet i personalstyrkan vill väldigt gärna posera vid sina fordon, inte helt olikt ynglingar hemmavid med sina hottade Volvoskrällen. En äldre man, sannolikt en trafikledare, kommer plötsligt utrusande från personalregionerna och börjar gorma ”Jalla, jalla!”. Tydligen har allt poserande stoppat upp trafiken och slingan är full av spårvagnar. Ynlingarna släntrar skamset iväg till sina ekipage och trafiken knarrar igång igen. Trafikledaren gör en urskuldande gest mot oss och säger något på arabiska, troligen något om den hopplösa ungdomen.







Ett av Alexandrias ”måsten” som turist är det nya biblioteket, i alla fall om man är arkitekturintresserad eller vän av folkbildning. Det ligger en bit österut och staden formligen kryllar av taxichaffisar, hästkuskar, åsneförare och motorcyklister som vill köra dig dit för hutlös peng. Blå spårvagn mot förorten har en hållplats vid universitetsområdet, ett kvarter bort från biblioteket, och avgår från El Ramlh mitt i staden.



Enkelbiljett för hela förortssträckan kostar motvarande 30 öre och löses ombord av konduktören. Trevagnarståg med en vagn reserverad för kvinns, så det gäller att hålla koll. Fast som turist händer nog inget värre än skratt och fniss om man skulle välja fel vagn.



Spåret går på egen banvall och standarden får väl sägas vara lite sådär. Lite grann som Roslagsbanan förr, fast på arabiska och otroligt mycket skräpigare.



Promenaden från hållplatsen till biblioteket kantas av billiga snabbmatsställen till de universitetsstuderandes fromma. Det Egyptiska gatuköket kan te sig tämligen obegripligt för en svenne, men man får direkt hjälp och guidning av övriga gäster som gärna vill praktisera sin engelska. Man blir mätt och glad för en femma, på det lite kultur och sedan mer spårvagnsresor.

[kungsholmen]

Väldigt intressant "reportage" från en främmande plats.

Du har verkligen fångat tid och rum i dina bilder! Toppen!

[Fnys]

Från universitetet går färden tillbaka till ändstationen El Ramlh för byte till linje 15. Ganska välfyllda tåg in mot staden.



El Ramlh är en liten säckstation för blåvagnarna, gulvagnarna vänder i gatan precis intill. Stationsbyggnaden är i betong med kiosk och enklare servering i ena änden och sitter ihop med perrongtak längs förortsspåren. Kioskänden är rund och formen antyder en vändslinga. Någon sådan syns dock inga spår av, inte heller på gamla bilder har jag sett någon. Kanske bara en förberedelse?



Tidtabell för linje 15 finns inte, så det är bara att slå sig till ro och invänta. Hållplatsen är relativt välfylld och spårvägsanställda hänger runt en liten kur. Efter en halvtimme går vi bort till kuren och undrar när spårvagnen kan tänkas anlända. ”No problem. Soon, soon”, får vi till svar.



Då skramlar en högtalare till och hållplatsområdet dränks i ett ljudligt böneutrop från den intilliggande moskén. En stor grön matta rullas ut över perrongen där förortsvagnarna avgår och mängder av små plastpallar bärs fram. En del väntande resenärer lommar över, några spårvägsanställda lämnar sin kur och de sätter sig lugnt på plastpallarna och tar av sig skorna. Efter en stunds bön och stillhet återvänder alla till sina platser, resenärerna återupptar sin tidningsläsning, spårvägspersonalen återgår till tedrickning och samspråk och efter en stund rullar vagn 15 in på hållplatsen.



Spårvagn 15, en av de modernare tvåriktningsvagnarna, är ett skämt sett ur ett nyttoperspektiv för trafikanterna. Spårvägen som det snabba, effektiva samfärdsmedlet i stadsmiljö kommer helt på skam här. Sträckan från El Ramlh till inre hamnen vid Ras El Tin hade avverkats på mindre än halva tiden till fots pga de stillastående bilköerna i gatan. Först när vi viker in mot hamnkvarteren infinner sig känslan av spårvagnsresa, gnissel i kurvorna och fartvind i håret. Märkligt nog är biljetten dubbelt så dyr i innerstaden, hela 60 öre för en enkelbiljett.



Ras El Tin är den mest fridfulla ändhållplats jag någonsin bevistat. Två (möjligen 3) linjer vänder här från två olika håll. En vändslinga, i mitten några sorgsna palmer, två perronger och den obligatoriska personalkuren. Hela platsen utstrålar lugn sömnighet trots dess läge i centrala Alexandria. Kelsjuka katter tassar runt, någon enstaka spårvagn smyger in, personalen sitter fridfullt utanför kuren.Dricker te, röker och spelar backgammon i eftermiddagssolen. Det planerade bytet till linje 6 visar sig gå i stöpet.
”Tram 6? No tram today, tram kaputt”





Vi får vackert traska iväg längs spåret som sträcker sig genom de delar av Alexandria som inte direkt återfinns i turistbroschyrerna. Det börjar skymma, vid nästa spårkrök hörs uppretade röster från en större folksamling utanför ett flerfamiljshus. En man med tefläckar över hela skjortan tar oss åt sidan. Han presenterar sig som vinagent åt de större rederierna i hamnen och att han därför behärskar god engelska. Bråket visade sig vara en osämja mellan två bröder som urartat, te-mannen hade försökt gå emellan men det hade inte gått så bra. ”You should have come earlier. Swedes good diplomats”. Må det. En vagn på linje 6 rasslar oväntat förbi ner mot Ras El Tin. Tydligen var den inte så kaputt ändå. Måhända lockade ett parti backgammon?



Vi avbröt vår expedition här och traskade ner mot centrum istället. Lonely Planet hade skrivit om en halvhemlig bar för sjömän som lockade oss mer i skymningstimmen.

[Fnys]

En Düwag är alltid ett stiligt fordon, oavsett skick. Düwag GT6 lär vara beteckningen som Köpenhamnsvagnarna lystrar till (här får expertisen gärna rätta mig vid behov) Även en bedagad sådan besitter stil och elegans, och väcker berättigad uppmärksamhet oaktat vilken gata den trafikerar. Undantaget möjligen stackarna i Norrköping som fått nyllet ommöblerat till oigenkännlighet.



Nu är jag inte någon fullfjädrad spårvagnsmupp utan har väl bara en liten böjelse för udda infrastruktur, gärna med passerat bäst före-datum. Att åka spårvagn i Alexandria var faktiskt lite av ett kärt återseende för mig. Som uppväxt i Skåne tog min far med mig på små utflykter i uppfostrande syfte inför livets kommande vemödor. Att befara linje 4 i Malmö innan nedläggningen var ett måste. Att åka båt till utlandet, äta röd varmkorv, åka gul spårvagn och gå på Tivoli hörde också till de livserfarenheter en liten parvel kunde tänkas behöva. Och visst, de gröna Malmömustangerna lämnade bestående avtryck i själen. Men Köpenhamnsvagnarna var något annat, de utstrålade liksom en världvan elegans. En doft av den stora världen.

Det blev alltså också en resa i tiden för mig att äntra spårvagnen på linje 18 vid St Catherine Square. Det snackades visserligen inte danska ombord längre, alla skyltar bestod av kryptiska krumelurer och rödkorven var utbytt mot en falafel inhandlad för motsvarande en krona. Men känslan var exakt densamma, en doft av stora världen i ett främmande land.



Mitt i gatan ut från torget ligger någon form av muslimsk helgedom sedan gammalt och spårvagnarna får vackert knixa sig runt byggnaden.



Spårvagnarna ser rent ut sagt för j-vliga ut, jag begriper faktiskt inte hur man kan lyckas med en sådan ytfinish i ett land som torde sakna alla korrosionsproblem vi är vana vid hemma. Men av det skabbiga yttre märks ingenting alls när det väl kommer till åkupplevelsen. Vagnarna tycks helt otroligt välhållna maskinellt. Accelererar som blixten, känns välskruvade utan något klonk & rassel i underredet och de stannar på en femöring med en nätt liten nigning. Förarna hanterar verkligen sina fordon med bravur, det rasslar vant i kontrollveven, klockan ringer oavbrutet och arabiska svordomar formligen haglar ur förarrutan. Fast det sista är jag inte helt säker på, på arabiska låter det mesta argt tycker jag. Ungefär som finska.



Resans mål var El Nozha, den östligaste ändhållplatsen på innerstadens linjenät. Att man väcker uppmärksamhet som nordlänning när man ger sig utanför turiststråken får man vackert finna sig i. Men uppmärksamheten blir av en annan art här, på turistgatan åtföljs alltid vänlighet och hjälpsamhet med en baktanke att kunna tjäna lite pengar. Jag säger inget ont om det, många är bottenlöst fattiga och måste få ihop till mat och hyra, men ombord på spårvagnen råder enbart nyfikenhet. ”Var kommer ni ifrån? Vad heter ni?” Sedan ska man uttala varandras respektive namn, vilket ofelbart leder till svårartade tungvrickningar och skrattattacker. På frågan vart tusan vi är på väg, kvarteren blir gradvis ruffigare ju längre ut vi kommer, leder svaret till ännu fler skrattanfall och huvudskakningar. ”Ingenstans egentligen, vi gillar att åka spårvagn bara”
Skolungarna på bilden nedan var extra talföra och bjöd oavbrutet på sockerrör som godis.



Vagnarna må rulla fint, men spårläget är bitvis rent bedrövligt. Biltrafiksinfarkter inträffar frekvent och då kan man bli stillastående en timme. Strömavtagarsprötet är därtill lika bångstyrigt som uppretade Kairobor på Tahirtorget en fredagskväll och tar allt som oftast sin egen väg genom luften under sprak och ljusfenomen. Fast Alexandrianerna tycks ha en infödd vana att komma till undsättning vid sådana fadäser. Man kliver ut i gatan, tar tag i repen och hjälper konduktören att styra sprötet på plats igen.





Ändhållplatsen består av en slinga runt ett trasigt hus och tycks även tjänstgöra som lokal soptipp. Precis intill spåren ligger ett trevligt fik som gjort för spårvagnsfotografering, starkt kaffe och vattenpipa.







Vidare expedition med linje 2 upp mot vagnhallen avslutas abrupt med ett totalt strömavbrott. Allmogen tar det hela med ro och en axelryckning. ”Tram kaputt”



Nästa och sista dagen i Alexandria skulle resan gå västerut mot stadens industriområden. Det kom att bli en dramatisk färd med skarpladdade skjutvapen och militär inblandade

[Joakim W]

Oj, fortsättningen låter riktigt spännande (som en bok nästan)! Men samtidigt lite läskig. Ser fram emot fortsättningen, måste verkligen säga att du lyckats perfekt att visa en lysande reseberättelse! Finns många bra och intressanta reseberättelser, men detta - ja, helt otroligt intressant kan jag bara säga!

[Olle]

Oj, fortsättningen låter riktigt spännande (som en bok nästan)! Men samtidigt lite läskig. Ser fram emot fortsättningen, måste verkligen säga att du lyckats perfekt att visa en lysande reseberättelse! Finns många bra och intressanta reseberättelser, men detta - ja, helt otroligt intressant kan jag bara säga!

Ja,jag kan inte annat än att hålla med. Helt i mitt tycke.

:Dlle

[Svend Christensen]

Der er i høj grad korosionsproblemer i Alexandria. Den salte vind fra Midelhavet giver anledning til store rustskader på sporvognene. Det er måske ikke helt så kraftige rustskader som her i Norden. Der anvendes jo ikke salt mod is og sne i Alexandria, men til gengæld gør man ikke så meget ud af vedligeholdelsen generelt.

Det regner en del om vinteren i Alexandria, og når vinden er i syd, kommer der sand ind fra Sahara. De 2 ledvogne, som Sporvejsmuseet Skjoldenæsholm købte i Alexandria havde en del korossionsskader, men det var selvfølgelig ikke alvorligere, end det lod sig reparere.

Med venlig hilsen
Svend Christensen

[Andy]

Må takke for en flott repotasje.

Det med at vognene ser bedrøvlige ut, men går pent med lite skrangling kan jeg bekrefte etter å ha kjørt med vogn 815 og 890 på sporveismuseet i Danmark for en del år siden.
Den mest markante lyden på vognene da var en omformer som hørtes ut som om den sang på siste værset, i tilegg husker jeg at det var lite lys i frontlyskasteren, og at dørene levde sitt eget liv.

Andreas

[Fnys]

Inläggen kommer långsammare än en Düwag i centrala Alexandria...

Sista dagen i Alexandria hade vi tänkt ägna åt att utforska västra grenen av innerstadsnätet. Linje 19 från centralstationen skulle ta oss ända ut till vändslingan vid något som kallades ”El Max” på linjekartan. Finfika med utsikt innan avgång.





Efter att ha avverkat det sedvanliga trafikkaoset och lämnat de centrala delarna fick vagnen upp farten. Ytterligare några kvarter bort låg spåren på egen banvall, och då gick det verkligen undan.



En bit i alla fall, en stund senare blev det tvärnit då en havererad tankbil blockerade spåret.





Efter nästan en halvtimmes halvhjärtade reparationsförsök dök några händiga figurer upp med en hydraulpump och fick liv i tankbilskadavret. Strax innan El Nobareya Bridge låg en vändslinga (naturligtvis med en marknadsplats i spåret) där de flesta vagnarna vände. Men inte linje 19, vi skulle promt åka så långt vi kunde. Ombordpersonalen tittade lite skeptiskt på de udda resenärerna, men ryckte på axlarna.



Efter bron vidtog något av det hårdaste industriområde jag någonsin bevistat. Ytterligare tvärnit pga ett gammalt bildäck mitt i spåret, muttrande konduktör fick hoppa av för att röja fri lejd. Alexandrias raffinaderiområde. Bara sand, sopor, stickande oljelukt, cisterner, kilometervis mer rör, lyftkranar och tonvis med rostigt järn. Resesällskapet var begeistrat över miljön där spårvagnen guppade fram och dokumenterade friskt med kameran. Här någonstans började jag ana oråd. Petroliumindustri, Nordafrika och kamera. Dålig kombination. Linje 19 slutar mitt i sanden vid en gigantisk fotbollsarena i prima betong som av någon anledning placerats mitt i raffinaderiet.





På tillbakafärden mot staden blev det plötsligt tvärnit igen. Denna gång bestod hindret inte av någon trasig tankbil eller förlupet bildäck, utan av en halvrisig skåpbil som ställt sig tvärs över spåret. En man rusade in i vagnen och gick fram till mig och mitt resesällskap, och vi blev tämligen bryskt utmotade. Ute i detta ruffiga och vindpinade industriområde fann vi oss direkt omringade av ett 15-tal beväpnade män i civila kläder. Att visa giltigt färdbevis hjälpte föga, spårvagnen lämnade oss där och for vidare in mot Alexandria.

Mitt resesällskap drog sig då undan, började medvetet tänka på något riktigt sorgligt och frammanade de stora teatertårarna. Kvinnlig gråt i ett hotfullt patriarkalt sammanhang kunde nog tänkas vara till nytta. Själv anlade jag en lite mer bister ton: ”Look what you have done, she is crying! Who are you? Why all the guns? What have we done? I want to call the swedish embassy or the police”
”We are the police”, blev svaret. Jag krävde då att få se ID-handling eller polisbricka, eller åtminstone någon slags uniform jag kunde känna igen.
”It´s going to be a very long day Mr Eriksson, you will get your uniforms”
Kort därefter anlände några militärjeepar och ett stort antal uniformerade unga män med automatvapen hoppade av och radade upp sig. Vi blev ombedda att följa med en jeep. Inte läge att bråka mer, och vi fördes bort till en inhägnad militärförläggning i områdets utkant. Pass (som vi tack och lov hade med oss) omhändertogs och det kokta fläsket började kännas rätt stekt.

Nu löste sig den här något prekära situationen ändå. Efter någon timme dök till slut ett bistert äldre befäl med många stjärnor på axelklaffarna upp och började granska våra pass. ”Your camera please, Mr Eriksson”. Efter några minuters granskande av resans bildskörd började han småskratta och säga saker på arabiska som jag kunde förstå.
"Spårvagn, mer spårvagnar, falafel, kaffe, hotell, bibliotek, spårvagn, öl, ännu fler spårvagnar..."

Några telefonsamtal senare bjöds det på förfriskningar och pass återlämnades. "Lucky for you that this is after the revolution. Welcome to Egypt!". Vi raderade gemensamt några få bilder med "dangerous things" som råkade fastnat i bakgrunden, kamera och resten av bilderna fick vi behålla. Sedan erbjöds vi skjuts av befälet tillbaks till hotellet eftersom spårvägen drabbats av ännu något mankemang. ”Tram kaputt”. Honnör och givakt gjordes och portarna ut ur förläggningen öppnades. Under återfärden presenterade han sig som säkerhetschef för Egyptens oljeindustri.

Honom hade vi nog aldrig fått träffa på någon guidad busstur från all inclusive-hotellet.



Tja, det blev lite sparsamt med bilder här på slutet som ni säkert förstår. Den skakiga bilden ovan är helt lovligt tagen i befälsjeepen på väg mot hotellet. Fotohumöret var kanske inte det bästa, men man anar axelklaffarna på säkerhetschefen.

[roggek]

Mitt resesällskap drog sig då undan, började medvetet tänka på något riktigt sorgligt och frammanade de stora teatertårarna. Kvinnlig gråt i ett hotfullt patriarkalt sammanhang kunde nog tänkas vara till nytta. Själv anlade jag en lite mer bister ton: ”Look what you have done, she is crying! Who are you? Why all the guns? What have we done? I want to call the swedish embassy or the police”
”We are the police”, blev svaret. Jag krävde då att få se ID-handling eller polisbricka, eller åtminstone någon slags uniform jag kunde känna igen.
”It´s going to be a very long day Mr Eriksson, you will get your uniforms”
Kort därefter anlände några militärjeepar och ett stort antal uniformerade unga män med automatvapen hoppade av och radade upp sig. Vi blev ombedda att följa med en jeep. Inte läge att bråka mer, och vi fördes bort till en inhägnad militärförläggning i områdets utkant. Pass (som vi tack och lov hade med oss) omhändertogs och det kokta fläsket började kännas rätt stekt.

Nu löste sig den här något prekära situationen ändå. Efter någon timme dök till slut ett bistert äldre befäl med många stjärnor på axelklaffarna upp och började granska våra pass. ”Your camera please, Mr Eriksson”. Efter några minuters granskande av resans bildskörd började han småskratta och säga saker på arabiska som jag kunde förstå.
"Spårvagn, mer spårvagnar, falafel, kaffe, hotell, bibliotek, spårvagn, öl, ännu fler spårvagnar..."

Några telefonsamtal senare bjöds det på förfriskningar och pass återlämnades. "Lucky for you that this is after the revolution. Welcome to Egypt!". Vi raderade gemensamt några få bilder med "dangerous things" som råkade fastnat i bakgrunden, kamera och resten av bilderna fick vi behålla. Sedan erbjöds vi skjuts av befälet tillbaks till hotellet eftersom spårvägen drabbats av ännu något mankemang. ”Tram kaputt”. Honnör och givakt gjordes och portarna ut ur förläggningen öppnades. Under återfärden presenterade han sig som säkerhetschef för Egyptens oljeindustri.

Honom hade vi nog aldrig fått träffa på någon guidad busstur från all inclusive-hotellet.


Tja, det blev lite sparsamt med bilder här på slutet som ni säkert förstår. Den skakiga bilden ovan är helt lovligt tagen i befälsjeepen på väg mot hotellet. Fotohumöret var kanske inte det bästa, men man anar axelklaffarna på säkerhetschefen.

Nu kom jag just på varför jag aldrig har "charmats" av en resa till Egypten...Sopor, slum och misstänksamhet...

[Fnys]

Ja du. Misstänksamhet på ett oljeraffinaderi i ett nyrevolterat muslimskt land på gränsen till Gaza och Israel, tycker faktiskt inte alls att den känns så särskilt konstig eller malplacerad. Tänk själv om du som turist med avvikande utseende sprungit runt i de svenska skogarna och råkat plåta cisterner eller radioantenner under kalla krigets dagar. Den efterföljande behandlingen hade nog blivit ungefär densamma.

Fast de där skyltarna SKYDDSOBJEKT med piktogram föreställande överkryssad kamera saknade jag i Alexandria. Eller kunde någon liten varning från konduktören ombord undvikit den här fadäsen.

Sopor och elände har faktiskt funnits på våra breddgrader också, även om det är bra längesedan nu. Det är en ekonomisk/politisk fråga. Tillväxt, BNP, sysselsättning, utbildning, demokrati, fördelning av resurserna och allt det där. Att göra revolution och störta en korrupt regim kan vara ett bra första steg bort från sopor, slum och fattigdom.

Sedan är det bara resten av jobbet kvar...