Anser man att Stockholms innerstadstrafik fungerar bra är det dags att fixa referensramarna. Åsikten indikerar en brist på referenser från moderna trafiksystem.
Det är också intressant att notera alla argument som framförs mot utbyggnad av ett modernt trafiksystem i Stockholm. Som jag ser på saken är synsättet fullständigt felaktigt men har en tendens att prägla kollektivtrafik: lågkostnadsprincipen. Den handlar om låga initialkostnader men bortser fullständigt från övriga aspekter såsom effektivitet, attraktivitet, funktionalitet etc.
Istället blir resonemanget "vi kör buss idag, att införa spårväg är inte gratis så vi forstätter att köra buss för det har ju fungerat sedan 1967". På så vis står Stockholm stilla och trampar och blir allt mer akterseglad vid en internationell jämförelse.
Det är dags att även kollektivtrafiken underställs krav på modernitet och kvalitet, alltså inte att det är en "allmosa för de som inte har bil" - ett synsätt som är mycket vanligt.
I en miljonstad är spårväg ett nödvändigt komplement för att ge effektiv yttransport med attraktivitet och som kan bidra till stadsutveckling. Detta är uppenbart då man studerar ämnet på global nivå och de stadsförnyelseeffekter som fås med spårväg.
Att motargumentera detta med att "det kostar pengar" (d.v.s kör buss istället för det är"billigare) gör att man i.s.f kan ta steget längre och säga såhär: förser man alla medborgare med en bil, de som inte har körkort får tillgång till ett fordon som kan framföras utan samtidigt som rörelsehindrade skickas med färdtjänst skulle i.s.f levnadsstandarden öka och kostnaderna minska jämfört med att harva runt med bussar som är oattraktiva och inte manar till resande. Bussar kan inte konkurrera med bilen - framförallt inte när det dessutom finns T-bana. De "attraherar" endast billösa resenärer som av olika skäl har svårt att nyttja metron (samt för viss metromatning).
Stockholm har en innerstadstrafik med lägre standard än före 1967, d.v.s utvecklingen har gått bakåt. Det är i sig en situation som behöver åtgärdas och då duger det inte att klamra sig fast vid bussens förträfflighet "för det har fungerat bra sedan 67". Fungerat bra - det beror på hur man ser på saken. Det "fungerar bra" om man bryter ned det till ren "förflyttning" av människor från punkt A till punkt B, resenärerna kommer fram till destinationen. Frågan är dock om denna transport är effektiv och bidrar till utveckling av staden?
Det finns helt enkelt inga hållbara argument mot spårväg i Stockholm. Finansiering går att lösa, t.ex genom OPS eller att man upphandlar byggande och drift med privata företag som sedan får koncession på trafiken för t.ex 30 år. Det går då även att göra upp avtal om lånefinansering (som operatören lyfter på den privata marknaden s.a.s) medan det offentliga företaget (SL) betalar en överenskommen summa för biljettgiltighet o.dyl.
Stockholms innerstad är synnerligen oattraktiv enligt mitt synsätt p.g.a avsaknaden av ett adekvat yttransportsystem. Därför undviker jag mer eller mindre innerstaden när jag är där. Det är effektivare att hålla sig i närheten av T-banan och övriga spårtrafiksystem. Att sätta mig på en buss i innerstaden (spårvägsersättande busslinjer) är för mig fullständigt uteslutet då den undermåliga komforten och bristen på effektivitet eliminerar det alternativet. Det finns ingen anledning att skaka sig varm i en buss i 30 minuter när T-banan gör samma transportarbete på t.ex 10 minuter.
Jag är inte ens av uppfattningen att det finns några "sevärdheter" i Stockholms innerstad som gör busstrafiken mer attraktiv (d.v.s "se staden"-argumentet biter inte på mig, skall jag t.ex till Fridhemsplan eller St Eriksplan tar jag T-banan direkt, hellre promenerar jag 500 meter från stationen än skakar sönder i en buss).
Det enda sättet att "se staden" på ett bra sätt är från Djurgårdslinjens Cafévagn - turerna med den tillhör mina bästa kollektivtrafikupplevelser. Spårväg City fungerar också ypperligt och är det är helt enkelt den standard som krävs på övriga tyngre innerstadslinjer.
