PCC_Vagnen

[Anders Nordebring]

spørgsmålet om Malmö- mustangvognene. der har jo heller aldrig (før 1991) kørt A 25 i Stockholm med døre på højre side.

Nej, och därför hade det i analogi med A31-fallet nog varit riktigare att låta mustangtåget rulla i malmögrönt också på Djurgårdslinjen. Därvid hade man berättat för den fåkunnige besökaren att det funnits spårvagnar i Malmö, att man där hade samma slags vagnar som i Stockholm och att dessa vagnar i Malmö hann byggas om till högertrafik. Men framförallt hade man hållit på autenticitetskravet, och det tror jag blir viktigt om spårvägs- och järnvägsbevarandet skall vinna full respekt i den övriga museisfären. SSS förvaltar det nationella spårvägsarvet och det bör göras efter museala principer med bevarandet av en faktisk historia för ögonen, som det görs inom andra museigrenar.

Tänk förresten om SHS målat om 74:an till KS-gult för att visa hur det skulle ha sett ut om sådana vagnar rullat i Köpenhamn. Hade det fägnat försvararna av A31:or i SS-målning?

[Thomas Lange]

Till Svend:
Gammalt groll är nog just gammalt groll. Det sker förändringar även om de sker sakta.
I Malmköping bevarar vi det spårvägshistoriska arvet. I Stockholm kör vi museal turisttrafik. Förutsättningarna för detta är något olika och fordrar något olika dispositioner.
Den ganska framgångsrika juniorverksamheten i Stockholm ger också tillskott till de aktivas krets i Malmköping.

Till Micke:
A31 är, sitt ursprung till trots, numera en del av Stockholms spårvägshistoria, liksom Djurgårdslinjen är det, liksom AB Stockholms spårvägar (nr 2) är det. Om detta torde vi fortsäötta att ha helt olika uppgfattningar. Skall bli spännande att fira vagnarnas 20-årsdag i Stockholm!

Till Anders:
Du kan naturligtvis flytta vilken vagn du vill till vilken stad du vill och fortsätta jämförelsen. Men 71:an är en vagntyp som faktiskt funnit i både Malmö och Stockholm, och dessutom är byggd i Stockholm. Det görs ingen hemlighet i informationsmaterialet om var vagnen kommer från, att den är utlånad från Malmö, att den är målad i stockholmsfärger.

Utdrag ur informationen om verksamheten (Obs! Man behöver inte gilla detta, men det kan vara bra att känna till)

Vagnparken
Vagnparken har inslag även från städer utanför Stockholm. Stockholmsvagnar från 20-, 30- och 40-talen delar trafikuppgiften med våra 40-talsvagnar från Göteborg och den eleganta mustangen med Stockholmsanknytning, som vi fått låna av Malmö Tekniska Museum. Vi har även en sällskapsvagn som går på uppskattade matabonnemang och en särskild cafévagn som gjort stor succé. Vår vagnhall rymmer 14 vagnar och den är alltid full av trafikvagnar och renoveringsobjekt.

Förstärkningstrafik
Över tre miljoner resor resor har företagits på Djurgårdslinjen sedan starten. Under sommaren svarar Djurgårdslinjen för en stor del av den landbaserade kollektivtrafiken till Djurgården. Vi har numera också SL:s uppdrag att mot ersättning låta deras kortinnehavare åka veteranspårvagn till och från Djurgården. Som mest har vi på en dag transporterat ca 11.000 personer.

Succé
Vad är bakgrunden till denna succé? Troligen en kombination av nostalgi, större komfort än den parallella busstrafiken kan erbjuda och engagemanget från våra medlemmar som ger bättre service till trafikanterna. Dessutom har våra veteranspårvagnar även spårvagnens övriga fördelar: miljövänliga, kapacitetsstarka och framkomstbefrämjande. I Stockholmsavdelningen gör vi utflykter, studiebesök och långresor till andra länder. Vi har medlemskvällar med filmvisning och föredrag. Vid vår vagnhall på Djurgården finns generösa utrymmen för informationsträffar, utbildning och avkoppling.

____________

Slutsats: Djurgårdslinjen är i första hand en museal turistspårväg med omfattande kommersiella trafikuppgifter. Det förekommer vagnar i rent musealt utförande (A1, A11, A12, A24, B11, B18, B19), veteranvagnar (A25 och A31/B31) samt kommersiella vagnar (A33, A51, B31C).
Det är förmodligen blandningen av vagnar som bidrar till att verksamheten uppfattas som en museispårväg trots att den har omfattande reguljära trafikuppgifter och har blivit en viktig del av Stockholms moderna identitet.

Det kan vara värt att påpeka att för ledningen och många medlemmar är det inte vagnarnas ursprung som utgör det största samtaläsämnet utan hur man även framöver skall orka bemanna dem med ideellt arbetande personal. Allt fler aktiva tar time-out eller drar sig tillbaka för gott, ibland med ålderns rätt men ibland också för att man måste prioritera annat i livet än sin hobby.

[Mr. Burns]

Är det sant att SS ska bedriva någon sorts aktiv historieskapande verksamhet?

Ja, naturligtvis. Uppdraget är att spegla Stockholms spårvägshistorik. När man gjort det tillräckligt länge blir också själva speglandet en del av historiken...

Thomas Langes resonemang kanske är korrekt i sak, men ack så fel ändå. Museiespårvägen SS har inte alls samma roll som orginalet SS i att skapa en Stockholmshistoria.

Man behöver inta ha samma roll för att kunna spela en roll.

Jag märker att du har en för mig helt främmande syn på en museiespårvägs uppgifter. Återigen. Har SS ett annat syfte än att spegla Stockholms spårvägshistoria ska föreningen inte utge sig för det. Och nu menar jag den historia som dåtida SS har skapat, för det är så lejonparten av besökarna uppfattar dagens SS roll.

För ärligt talat hoppas jag att A31 faktiskt ses som en tillfällig lösning på bulkbehovet av fordon på Djurgårdslinjen.

A31/B31 är en avtalad del av Stockholms spårvägshistoria vare sig du gillar det eller inte. Avtalet är tecknat med spårägaren Stiftelsen Stockholms Museispårvägar och innebär skyldighet att alltid hålla minst ett tåg (motorvagn/släpvagn) i trafikerbart skick.

Visst. Men det innebär väl inte att A31s roll på Djurgårdslinjen inte kan ifrågasättas.

Thomas Lange ber om något bra skäl varför man inte skulle måla Stocholmsvagnar i Stockholmsfärger oavsett de köps nya eller begagnade. Jo, därför att SS är en museiespårväg, som främjar minnet av Stockholms spårvägshistoria. Inte något annat.

Que?

Göteborgsmustangerna kanske efter ett decenniums trafik kan ses som Stockholmsvagnar. Men den dagen de kom till Stockholm var de definitivt inte en del av den Stockholmska spårvägshistorien. Hur kan man då motivera en målning mot bakgrunden att de är Stockholmsvagnar. Vad jag vill ha sagt är att SS på ett ganska tveksamt sätt har fått A31 att bli Stockholmsvagnar.


/Michael

Korr: Ett nu kursiverat inte föll bort innan.

[Mr. Burns]

Till Anders:
Du kan naturligtvis flytta vilken vagn du vill till vilken stad du vill och fortsätta jämförelsen. Men 71:an är en vagntyp som faktiskt funnit i både Malmö och Stockholm, och dessutom är byggd i Stockholm. Det görs ingen hemlighet i informationsmaterialet om var vagnen kommer från, att den är utlånad från Malmö, att den är målad i stockholmsfärger.

Hjälps inte att vagntypen är byggd eller har funnits i Stockholm. Aldrig har en högermustang rullat i Stockolm innan SS museitrafik startade. Och ovanstående är ingen motivering till varför vagnens utseende måste förvanskas. Förhoppningsvis får Malmö ordning på vändslingor o.dyl. och tar hem vagnen, så att den kan få verka autentiskt.

Vagnparken
Vagnparken har inslag även från städer utanför Stockholm. Stockholmsvagnar från 20-, 30- och 40-talen delar trafikuppgiften med våra 40-talsvagnar från Göteborg och den eleganta mustangen med Stockholmsanknytning, som vi fått låna av Malmö Tekniska Museum. Vi har även en sällskapsvagn som går på uppskattade matabonnemang och en särskild cafévagn som gjort stor succé. Vår vagnhall rymmer 14 vagnar och den är alltid full av trafikvagnar och renoveringsobjekt.

Förstärkningstrafik
Över tre miljoner resor resor har företagits på Djurgårdslinjen sedan starten. Under sommaren svarar Djurgårdslinjen för en stor del av den landbaserade kollektivtrafiken till Djurgården. Vi har numera också SL:s uppdrag att mot ersättning låta deras kortinnehavare åka veteranspårvagn till och från Djurgården. Som mest har vi på en dag transporterat ca 11.000 personer.

Succé
Vad är bakgrunden till denna succé? Troligen en kombination av nostalgi, större komfort än den parallella busstrafiken kan erbjuda och engagemanget från våra medlemmar som ger bättre service till trafikanterna. Dessutom har våra veteranspårvagnar även spårvagnens övriga fördelar: miljövänliga, kapacitetsstarka och framkomstbefrämjande. I Stockholmsavdelningen gör vi utflykter, studiebesök och långresor till andra länder. Vi har medlemskvällar med filmvisning och föredrag. Vid vår vagnhall på Djurgården finns generösa utrymmen för informationsträffar, utbildning och avkoppling.

Jo, det är väldigt fina ord. Men där framgår inte att externa vagnar inte får behålla sitt ursprung, utan förvanskas till Stockholmsvagnar.

Det kan vara värt att påpeka att för ledningen och många medlemmar är det inte vagnarnas ursprung som utgör det största samtaläsämnet utan hur man även framöver skall orka bemanna dem med ideellt arbetande personal. Allt fler aktiva tar time-out eller drar sig tillbaka för gott, ibland med ålderns rätt men ibland också för att man måste prioritera annat i livet än sin hobby.

Då är det verkligen dags att börja diskutera dessa väsentligheter.

Det SS som Svenska Spårvägssällskapet, Stockholmsavdelningen, återupplivade är en tänkt vidareutveckling av det gamla SS så det borde sett ut om det inte lagts ned utan än idag bedrivit trafik.

Upprepar detta citat en gång till eftersom jag tycker det är högst centralt i denna diskussion. Är detta en officiell hållning från Svenska Spårvägssällskapet?

[Per Lind]

Det är ju kul att en liten fundering om en enskild vagn kan skapa sådana proportioner.

Med erfarenhet från bussbranschen sedan 70-talet tror jag inte gemene man, dvs. våra stora kundmassor, bryr sig så mycket om vad det är för vagn de åker i och vart den gått i tidigare trafik. De ser spårvägen som ett pittoreskt inslag i stadsmiljön och föredrar denna framfölr att trängas i en vinglig buss. De kommer kanske ihåg ett namn, en vagnstyp, en linje och för att friska upp minnet griper man detta ur minnesbanken och frågar om det var denna vagn som man åkte med på linje 5 den 17 april 1928, när man ser konduktören eller föraren. Att just denna vagn kommer från Göteborg eller Oslo betyder nog inte att resenären anmäler oss för historieförfalskning eller ger oss en förstasida i Expressen. Det viktiga är atmosfären. När man ser ett Göteborgståg glida över Djurgårdsbron är det inte helt olikt ett Stockholmståg.

Med resonemang enligt tidigare inlägg skulle vi nog inte kunnat öppna någon linje och framförallt inte kunnat visa vad modern spårvägstrafik är, för det är också detta som Djurgårdslinjen är till för - om jag inte minns fel från landstingets information inför byggstarten.
Jag, och jag gissar många med mig, ser Djurgårdslinjen som en lobbyist för att återinföra spårvägstrafik i Stockholms innerstad med moderna som museivagnar i blandad trafik, gärna också med SS som trafikutövare, för kompetens det har vi, det har vi visat under de år banan varit i trafik. Den personal som arbetat skall ha en stor eloge för nedlagt arbete för att klara uppgiften.

Nu blir det väl ramaskri igen men, utan att ha framlagt mina tankar för någon tidigare, skulle väl en dröm vara en mixad trafik där SS sköter linjetrafiken med avlönad personal som har spårvagnar som intresse och komplettera med oavlönad personal som kör "sina" gammelvagnar. De oavlönade ställer upp därför att man vill köra en viss vagnstyp och för att man tycker det är roligt när man själv har tid. Den oavlönade trafiken går som extravagnar i tidtabellen varför de kan ställas in om man inte har personal så det räcker.
Den avlönade personalen gör vad den blir tillsagd, kör massorna.
Vinsten för trafiken kan vi lägga på renovering och underhåll av våra gammelvagnar. Även i verkstaden finns avlönad som oavlönad personal. Den avlönade sköter de moderna vagnarna och håller den renoverade vagnparken rullande medan den oavlönade väljer ut vad den vill arbeta med. Renovering av A28 eller A29 t.ex.

Men, som jag ser det, och huvudorsaken till att jag är medlem, är att jag älskar Stockholm och Stockholmsvagnar. För mig är största oron vad vi gör när Malmö hämtar hem sitt Mustangtåg. Var skall vi hitta ett tåg att bygga om för den trafik 71'an idag bedriver? Skall vi bygga nytt eller konvertera ett av vänstertågen eller byta till oss SHS's tåg? För inte kan vi väl lägga ned alla hållplatser utom Norrmalmstorg, Skansen och Waldemarsudde?

Vi är en rikstäckande förening som ynglat av sig i mer eller mindre självständiga lokalföreningar. Min personliga uppfattning är att Malmköping fortsätter vara Sveriges Spårvägsmuseum där man bedriver trafik sådan den var när det begav sig och att man i Stockholm bedriver en kommersiell museitrafik som är förtrafik för det innerstadsnät som en gång kommer tillbaka. Alla partier är ju överens när SvD frågar enskilt.

Jag skulle väldigt gärna vilja se mina andra favoritvagnar på Strandvägen, men då i originallack: Wien C, E och M med släpvagnar.
Men, det har jag förstått vara en dröm som aldrig kommer att uppfyllas - fast i Amsterdam går det!

-Per

[Mr. Burns]

Det är tråkigt att Per Lind inte kan svara eller ens kommentera det jag just skrev ovan. Är ditt uttalande en officiell hållning från SSS Stockholmsavdelning? För om så är fallet drar jag mig omedelbart ur denna diskussion om föreningens roll. Däremot skulle jag alltjämt tycka det är synd att Stockholm inte är värd en museispårväg med samma äkthet som t.ex. SSR.

Med erfarenhet från bussbranschen sedan 70-talet tror jag inte gemene man, dvs. våra stora kundmassor, bryr sig så mycket om vad det är för vagn de åker i och vart den gått i tidigare trafik. De ser spårvägen som ett pittoreskt inslag i stadsmiljön och föredrar denna framfölr att trängas i en vinglig buss. De kommer kanske ihåg ett namn, en vagnstyp, en linje och för att friska upp minnet griper man detta ur minnesbanken och frågar om det var denna vagn som man åkte med på linje 5 den 17 april 1928, när man ser konduktören eller föraren. Att just denna vagn kommer från Göteborg eller Oslo betyder nog inte att resenären anmäler oss för historieförfalskning eller ger oss en förstasida i Expressen. Det viktiga är atmosfären. När man ser ett Göteborgståg glida över Djurgårdsbron är det inte helt olikt ett Stockholmståg.

Nä, visst betyder bara den gamla spårvagnen i sig oerhört mycket. Däremot tror jag du har fel vad gäller folks uppfattning. Resenärerna förutsätter att det är gamla Stockholmsvagnar de sätter sig i om inte motsatsen tydligt framgår. Man kan tycka att det inte spelar så stor roll att dessa människor duperas, men är det verkligen nödvändigt?

Med resonemang enligt tidigare inlägg skulle vi nog inte kunnat öppna någon linje och framförallt inte kunnat visa vad modern spårvägstrafik är, för det är också detta som Djurgårdslinjen är till för - om jag inte minns fel från landstingets information inför byggstarten.

Då har du fullständigt missuppfattat mig. Jag protesterar ingalunda mot att Djurgårdslinjen trafikeras av fordon från andra ställen än Stockholm. Däremot är det olyckligt att dessa fordon framställs såsom om de ursprungligen vore från Stockholm.

Men, som jag ser det, och huvudorsaken till att jag är medlem, är att jag älskar Stockholm och Stockholmsvagnar. För mig är största oron vad vi gör när Malmö hämtar hem sitt Mustangtåg. Var skall vi hitta ett tåg att bygga om för den trafik 71'an idag bedriver? Skall vi bygga nytt eller konvertera ett av vänstertågen eller byta till oss SHS's tåg? För inte kan vi väl lägga ned alla hållplatser utom Norrmalmstorg, Skansen och Waldemarsudde?

Och här har vi det igen. När SS inte längre har någon högerdörrad Stockholmsmustang måste man alltså till varje pris fixa en sådan. Varför? Någon sådan vagn är nämligen inte typisk för Stockholm! Dessutom finns det andra fordon än mustanger som har dörrarna på höger sida och kan utgöra stommen i trafiken, så någon nedläggning av hållplatser kan väl inte ens du tro blir nödvändig?


/Michael

[Thomas Lange]

Jag märker att du har en för mig helt främmande syn på en museispårvägs uppgifter. Återigen. Har SS ett annat syfte än att spegla Stockholms spårvägshistoria ska föreningen inte utge sig för det. Och nu menar jag den historia som dåtida SS har skapat, för det är så lejonparten av besökarna uppfattar dagens SS roll.

Kanske den för dig främmande synen baseras på de väsentliga skillnader i förutsättningar som det innebär att bedriva museispårvägstrafik i en stad som i princip avvecklat allt spårvägskunnande, stor del av spårvägstraditionen och de flesta vagnar att bedriva trafik med.

Visa mig gärna den undersökning som du grundar ditt uttalande om "lejonparten" på. Min motsvarande seriösa undersökning stöder inte detta.

Spårvagnsmicke skrev: Däremot skulle jag alltjämt tycka det är synd att Stockholm inte är värd en museispårväg med samma äkthet som t.ex. SSR.

Det kan vara svårt att vara ödmjuk när man vet att man är bäst....
Vi är naturligtsvis fulla av respekt för den verksamhet SSR bedriver. Vi är också imponerade av det ekonomiska stöd man får från Göteborgs stad och det professionella stöd man får från Göteborgs spårvägar.
I Stockholm måste vi tyvärr organisera och genomföra vårt arbete efter de förutsättningar som råder där. Vi gör vårt bästa och vi är ganska glada över att då och då få ett uppskattande ord för det.

Per Lind skrev:
Det SS som Svenska Spårvägssällskapet, Stockholmsavdelningen, återupplivade är en tänkt vidareutveckling av det gamla SS så det borde sett ut om det inte lagts ned utan än idag bedrivit trafik.

Upprepar detta citat en gång till eftersom jag tycker det är högst centralt i denna diskussion. Är detta en officiell hållning från Svenska Spårvägssällskapet

SS bedriver sin trafikverksamhet i allt väsentligt som om man vore i 1950-talet. Detta ger utrymme att köra med vagnar från A1 till A25 och ger vägledning när det gäller uniformer, hållplatstavlor, rutiner, blanketter.

Eftersom Sverige sedan 1950-talet bytt från vänster- till högertrafik måste man ibland ställa sig frågan: Hur skulle dåvarande SS ha gjort om man skulle bedriva högertrafik? Jo. sannolikt som i Göteborg och Malmö. byggt om ett antal spårvagnar från vänster-till högertrafik. Se där varför frågan om A28 kommer upp i sökandet efter lämpliga trafikvagnar med Stockholmsanknytning.

Finns inte sådana att tillgå får man vända sig till andra. Det är inte ovanligt att spårvägsföretg köper begagnade vagnar från andra och anpassar dem för sin trafik. Se där frågan om A31/B31. Förträffliga vagnar som är mycket uppskattade för sina goda egenskaper. Och trots sina nya kläder skäms de inte för sitt ursprung!

Som jag sagt i ett tidigare inlägg. A31/B31 är numera en uppskattad del av Stockholms spårvägshistoria oavsett det kan kännas främmande eller skrämmande. Det är i alla fall inte farligt.

Att visa spårvagnar från andra städer är ett trevligt och uppskattad inslag i Djurgårdslinjens verksamhet. Vi har ju haft glädjen att ha flera vagnar från Göteborg, Malmö, Norrköping, Oslo samt andra europeiska städer på Djurgårdslinjens spår i sina respektive städers färger. Och vill någon se en M23 i Göteborgsmålning rulla på Stockholms gator som ett led i det ömsesidiga utbytet så är vi glada att kunna hjälpa till! M21 och M25 har redan varit och provat.

Don't worry. Be happy!

[Mr. Burns]

Visa mig gärna den undersökning som du grundar ditt uttalande om "lejonparten" på. Min motsvarande seriösa undersökning stöder inte detta.

Någon vetenskaplig undersökning har jag inte i ryggen, däremot gott om empiri. Jag själv har åkt museiespårvägar i flera städer och har aldrig fått uppfattningen att man eftersträvar annat än ett bevarandet av stadens spårvägsarv. Gäller definitivt även Stockholm. Vänner och bekanta jag åker med samt medpassagerare uttrycker alla samma sak. Nämligen en fascination av hur arvet har bevarats.

Spårvagnsmicke skrev: Däremot skulle jag alltjämt tycka det är synd att Stockholm inte är värd en museispårväg med samma äkthet som t.ex. SSR.

Det kan vara svårt att vara ödmjuk när man vet att man är bäst....
Vi är naturligtsvis fulla av respekt för den verksamhet SSR bedriver. Vi är också imponerade av det ekonomiska stöd man får från Göteborgs stad och det professionella stöd man får från Göteborgs spårvägar.
I Stockholm måste vi tyvärr organisera och genomföra vårt arbete efter de förutsättningar som råder där. Vi gör vårt bästa och vi är ganska glada över att då och då få ett uppskattande ord för det.

Man tolkar visst ord som man själv vill. Det var ingalunda meningen att vara oödmjuk och raljera över att Göteborg skulle har en bättre fungerande museiespårväg. Att jag tog upp exemplet SSR beror på att den låg närmast till hands, men det finns garanterat ett otal andra föreningar som skött bevarandet av arvet på samma goda sätt. Och notera återigen att jag inte ifrågasätter några mer grundläggande val inom SS. Det handlar framförallt om huruvida trafikvagnar från andra städer bör framställas som om de vore från Stockholm, samt därtill eventuellt förvanskandet av vänstervagnar. Detta har mycket lite att göra med vilket stöd man har från kommun och företag, utan snarare vilken färgburk man köper.

SS bedriver sin trafikverksamhet i allt väsentligt som om man vore i 1950-talet. Detta ger utrymme att köra med vagnar från A1 till A25 och ger vägledning när det gäller uniformer, hållplatstavlor, rutiner, blanketter.

Då spolar vi tillbaka bandet lite. Du menar att A31 är en Stockholmsvagn därför att nutida SS tagit den under sina vingar. En nittiotalslösning. Samtidigt ska nutida SS likna det SS som var aktivt på 50-talet. Ytterst svårförenligt. Om SS ska spegla gången tid kan man inte samtidigt anse sig ha en nutida roll där man löser fordonsbehoven på eget vis.

Eftersom Sverige sedan 1950-talet bytt från vänster- till högertrafik måste man ibland ställa sig frågan: Hur skulle dåvarande SS ha gjort om man skulle bedriva högertrafik? Jo. sannolikt som i Göteborg och Malmö. byggt om ett antal spårvagnar från vänster-till högertrafik. Se där varför frågan om A28 kommer upp i sökandet efter lämpliga trafikvagnar med Stockholmsanknytning.

Att vi gått över till högertrafik måste verkligen tas i beaktning. Och som jag skrev för ett tag sedan är det inte alls alltid omotiverat att modifiera vagnar för att klara trafikbehovet. Däremot handlade denna debatt om huruvida en tämligen unik vagn skulle förvanskas bara för att kunna ha den i fullvärdig trafik.

Finns inte sådana att tillgå får man vända sig till andra. Det är inte ovanligt att spårvägsföretg köper begagnade vagnar från andra och anpassar dem för sin trafik. Se där frågan om A31/B31. Förträffliga vagnar som är mycket uppskattade för sina goda egenskaper. Och trots sina nya kläder skäms de inte för sitt ursprung!

Som jag sagt i ett tidigare inlägg. A31/B31 är numera en uppskattad del av Stockholms spårvägshistoria oavsett det kan kännas främmande eller skrämmande. Det är i alla fall inte farligt.

Att SS är ett modernt spårvägsföretag som likt Norrköpings kommun köper in begagnade spårvagnar för trafik var för mig en nyhet. Men är det så vänjer jag mig gladligen. Sluta dock upp med skådespelandet där en 50-talsbild målas upp i såna fall.


/en nattligt lugn och glad Michael

[Dennis Sigward]

Jag tycker alla i Spårvägssällskapet, särskilt de i Stockholm, skull vara riktigt LYCKLIGA att Richard Grönstedt m.fl. fick igång Djurgårdslinjen. Spårvagnar rullar nu inne i Stockholms innerstad. Om dom inte är alla orginella Stockholmsvagnar spelar ingen större roll, i allafall inte att det nästan blir inbördeskrig mellan medlemarna. Att dom alla är målade i Stockholmsfärger är OK för mig, men om vagnarna målades i olika färger kanske skulle ge en extra kick åt Stockholmarna och turister.

I San Francisco körs ju PCC vagnarna med färger från olika städer som hade kört dom en gång i tiden.

I Pittsburgh ordnade, en Hr. Harold Geissenheimer (Chef för Komunaltrafiken), med att måla alla PCC vagnar i radikala färgsättningar. Uppmålningen på detta vis ökade resande antalet markant i Pittsburgh. Bussarna fick också samma olika färgsättningar. Ni kanske har sett dessa glada färger på nån bild.

mvh Dennis

[Per Lind]

Jag har i ett tidigare inlägg svarat att alla mina inlägg är från mig som privatperson och högst privata vukjet jag förmodar att så är fallet med alla andra inlägg i detta Forum, om inte annat uttryckligen skrivs.

Det gåpr inte att jämföra Djurgårdslinjen med Ringlinjen med utgångspunkt från situationen i Göteborg.
Göteborg hade ju allt "gratis" - en fullt fungerande spårväg med massor av trafikmaterial och en stor skara blivande museivagnar som kunde framföras på ett gigantiskt nät.
Att där köpa in en vagn från Stockholm och sätta den i trafik på museilinjen skulle jag aldrig acceptera, om den inte gick just som en Stockholmsvagn.

Men, nu befinner vi oss i en stad som lagt ned spårvägstrafiken, haft ett trafikbolag som varit fientligt inställt till allt vad spårvagnar heter och som dessutom haft medlemmar i högt ledande ställning som sagt nej till anläggande av Djurgårdslinjen på 70-talet, så vi skall vara väldigt tacksamma att det finns andra krafter som lyckats dra detta gigantiska projekt i hamn och sett till att vi har en museispårväg som dessutom visat sig vara en bra lobbare inför ett framtida innerstadsnät.
När vi har det nätet behöver vi inte införskaffa andra vagnar än de som gått i Stockholm eller repliker av sådana vagnar för att visa vad som dominerade stadsbilden en gång i tiden när inte originalen finns kvar.

Det går inte att jämföra äpplen med apelsiner, båda är frukt, ja, men de smakar så olika.
Var stolta i Göteborg för vad ni har och gläds å våra vägnar med vad vi lyckats åstadkomma. Vi gläds med Er.

-Per

[Svend Christensen]

Problemet er vel overordnet, at der totalt er bevaret forholdsvis få sporvogne fra Stockholm. "Vagnhallen" omtaler således 16 motorvogne, hvoraf 6 er "låst inde" på statiske museer. Til sammenligning omtaler "Vagnhallen" 27 motorvogne fra Göteborg (heri medregnet A 31-vognene) I Oslo er 32 motorvogne, og så mangler der vist nok den vogn, der står på Norsk Teknisn Museum. Fra København er opregnet 33 bevarede motorvogne, men heraf er dog de 2 arbejdsvogne.
Når der altså skal vises ægte vogne fra Stockholm 3-4 steder (Malmköping, Djurgårdslinjen, Spårvägsmuseum og Elkraftmuseet) kommer der altså til at blive "kamp" om vognene. Der kan muligvis ved ombygning af nogle arbejdsvogne skaffes 2-3 vogne mere, men vi kan ikke gå tilbage til 1967 eller tidligere og bevare nogle flere vogne. Derfor må man nok indstille sig på kompromisser, selv om det ikke er det ideelle.
Havde man bevaret begge A28-vogne, ville man jo nok have ombygget den ene til højretrafik uden den helt store kamp. Og hvis eksempelvis Malmö havde udbygget linjenettet efter 1967 med brugte A 25-vogne fra Stockholm, ja så ville man jo have haft en antal højreombyggede ægte stockholmsmustanger. Hvis der havde været mange af disse, havde de fleste nok accepteret, at nogle af den var blevet malet blå, når de blev udrangeret i Malmö. --- Men, men, men - det er jo ikke virkeligheden, og vi må istedet indrette os på realiteterne. hvor alle de fremførte synspunkter i og for sig er rigtige, men desværre ikke alle lige gennemførlige.
Med venlig hilsen
Svend Christensen

[Mr. Burns]

Jag har i ett tidigare inlägg svarat att alla mina inlägg är från mig som privatperson och högst privata vukjet jag förmodar att så är fallet med alla andra inlägg i detta Forum, om inte annat uttryckligen skrivs.

Det gåpr inte att jämföra Djurgårdslinjen med Ringlinjen med utgångspunkt från situationen i Göteborg.
Göteborg hade ju allt "gratis" - en fullt fungerande spårväg med massor av trafikmaterial och en stor skara blivande museivagnar som kunde framföras på ett gigantiskt nät.
Att där köpa in en vagn från Stockholm och sätta den i trafik på museilinjen skulle jag aldrig acceptera, om den inte gick just som en Stockholmsvagn.

Men, nu befinner vi oss i en stad som lagt ned spårvägstrafiken, haft ett trafikbolag som varit fientligt inställt till allt vad spårvagnar heter och som dessutom haft medlemmar i högt ledande ställning som sagt nej till anläggande av Djurgårdslinjen på 70-talet, så vi skall vara väldigt tacksamma att det finns andra krafter som lyckats dra detta gigantiska projekt i hamn och sett till att vi har en museispårväg som dessutom visat sig vara en bra lobbare inför ett framtida innerstadsnät.
När vi har det nätet behöver vi inte införskaffa andra vagnar än de som gått i Stockholm eller repliker av sådana vagnar för att visa vad som dominerade stadsbilden en gång i tiden när inte originalen finns kvar.

Det går inte att jämföra äpplen med apelsiner, båda är frukt, ja, men de smakar så olika.
Var stolta i Göteborg för vad ni har och gläds å våra vägnar med vad vi lyckats åstadkomma. Vi gläds med Er.

-Per

Ingalunda menar jag att förutsättningarna skulle ha varit lika för de båda städerna. Men man gör det bästa av situationen. Och det som enligt min mening (prackar inte på den på den som inte vill) hade varit det bästa vore att ha låtit de ursprungliga stockholmsvagnarna få vara de enda stockholmsvagnarna i DLs vagnpark. Men jag har fått inse att Djurgårdslinjen inte riktigt har den uppgift jag trodde. I all slapphet utan eftertanke har jag liknat dess roll vid andra föreningars, som har har möjlighet att mer aktivt fokusera på en genomäkta framställning. Med det transportbehov som ligger på DL kanske inte fokus kan ligga på äktheten. Nu ska jag ha en skön spårvägssommar och förhoppningsvis även hinna med några varv på DL innan allvaret kallar.


Med vänlig hälsning
Michael