Ja, alltså, det är svårt att veta vilka "populärvetenskapliga magasin" som avses, eller vilka uppgifter hr. Petersen har sett. Den exakta konstruktionen av en kärnladdning är förstås hemligstämplad, de mekaniska toleranserna, när man sätter samman vapenkomponenterna, är naturligtvis små. Det måste de vara pga. de korta tidsrymder under vilka kärnreaktionerna äger rum (storleksordningen nanosekunder till mikrosekunder). Efter vad som är känt hade amerikanerna (ryssarna berättar förstås ingenting) påtagliga problem med detta när fusionsvapnen skulle utvecklas, och speciellt miniatyriseras, under 1950-talet vilket ledde till att åtskilliga provsprängningar blev sk. fizzles, dvs. den utvecklade sprängstyrkan blev bara en bråkdel av den förväntade.Lennart Petersen skrev: ↑måndag 11 juli 2022 0:49Det är nog kvalificerade hemligheter. Jag har sett en uppgift på att nästan det enda vi vet om hur kärnvapen är konstruerade är att de INTE är konstruerade som de beskrivs i t.ex populärvetenskapliga magasin.Odd skrev: ↑lördag 09 juli 2022 16:30 Jag såg nån youtubevideo om just detta för ett tag sedan och det är väl två problem framför allt, om jag förstod det rätt. Hittar inte den videon vid en snabbsökning men en massa annat intressant om atombomber, så sök gärna.
Dels är det en massa sprängämnen (som används för att initiera explosionen) som bryts ner, samt halveringstiden för själva kärnbränslet. Jag minns inte riktigt vad de sade om tiden men jag tror att det endast var ett par år innan en bomb inte längre är tillförlitlig. Vätebomber skulle visst ha ännu kortare tid pga att Tritium bryts ner snabbt. Exakta detaljer är säkerligen välbevarade hemligheter.
Inom USA:s Manhattanprojekt experimenterade man ex.vis intensivt i över ett år för att få den sk. implosionsprincipen (flera olika lager sprängämnen, arrangerade i klotform runt bombens plutoniumkärna skapar en inåtgående tryckvåg som trycker ihop plutoniumklotet och gör det överkritiskt), som användes i Nagasaki-bomben "Fat Man", att fungera. Den tyske fysikern, kommunisten och spionen Klaus Fuchs - som flytt undan Hitler till UK och sedan kom att utgöra en del av den brittiska delegationen i Manhattanprojektet - vidarebefordrade genast denna information och mycket annat till Sovjetunionen, vilket sparade den sistnämndas kärnvapenprojekt åtskilliga år av utvecklingsarbete
De grundläggande kärnfysikaliska principerna, som jag skisserat ovan, är väl kända. Vad som inte är känt i detalj, när det gäller fusionsvapnen - det som populärt kallas vätebomber - är exakt hur strålningstrycket överförs från primärladdningen (som oftast är en plutoniumladdning) - tändhatten, om man så vill - och komprimerar den sekundära fusionsladdningen så mycket att termonukleära förhållanden uppnås i bombkärnan och fusionsprocesserna kommer igång.
Det gjordes åtskilliga felbedömningar under 1950-talet, det mest kända (amerikanska) är det sk. Castle Bravo-testet 1954, då konstruktörerna räknat lite fel på hur litiummetallen i fusionsladdningen skulle reagera och sprängstyrkan blev tre gånger den beräknade ~16 megaton. Dessutom hade man gravt felbedömt vindriktningarna och mängden producerat radioaktivt nedfall (bomben var placerad i en byggnad på en konstgjord ö av korallsand - en mycket dålig idé, för att uttrycka sig försiktigt, eftersom mängder av sand sugs upp i eldkotet vid detonationen och blir radioaktivt). Det sistnämnda kom att falla över bebodda öar, men också över den japanska fiskebåten Daigo Fukuryū Maru. När denna sedan nådde Japan med en svårt strålskadad besättning läckte det faktum att USA faktiskt genomfört sitt andra vätebombstest ut (det första - Ivy Mike 1952 lyckades man hålla hemligt). Den polsk-brittiske fysikern Joseph Rotblatt, som deltagit i Manhattanprojektet men lämnat detta 1944 i protest, kunde nämligen genom att studera de data japanerna mätt upp från det radioaktiva nedfallet på fiskebåten sluta sig till att det måste röra sig om en trestegs vätebomb. Vilket USA sedan tvingades medge, efter att ordföranden i USA:s atomenergikommission Lewis Strauss först påstått att alltsammans var en kommunistisk sammansvärjning.
Testuppsättningen för Castle Bravo-testet på Bikini-atollen 1954
Flygbilden visar den krater som Bravo-testet slet upp, liksom namnen på de efterföljande provsprängningarna, som alla hade bomben placerad på en flotte. Amerikanerna verkade ha haft någon slags personlig relation till sina kärnvapen, eftersom de gav namn åt alla provsprängningar. Ryssar och kineser använde bara bokstavs/sifferbeteckningar.
USA genomförde totalt 23 provsprängningar på Bikini