Forum - Spårvägssällskapet.se

Spårvagnar i Sverige har ibland tyfon/tuta/vissla ibland (oftast) ringklocka.

Exempel från Stockholm/Lidingö:
Ängbyvagnar såväl vissla/tyfon som ringklocka, på senare år bara vissla/tyfon.

Mustanger bara ringklocka.

A29 bara rinklocka.

A35 både rinklocka och tuta.

Vad gällde historiskt? Kraven verkar ha varierat.

Vad gäller idag? Var får/får det inte tutas respektive ringas?

Avgör varje spårväg detta själva eller var regleras det?

Ja detta avgörs av respektive ”spårväg”.

Vid spårvägarna i Stockholm (innerstadsspårvägen, Lidingöbanan, Nockeby- och Tvärbanan) gäller t ex följande regel: ”I gatuspår ger fordon i första hand signal med ringklocka”.

daniel_s skrev:Ja detta avgörs av respektive ”spårväg”.

Vid spårvägarna i Stockholm (innerstadsspårvägen, Lidingöbanan, Nockeby- och Tvärbanan) gäller t ex följande regel: ”I gatuspår ger fordon i första hand signal med ringklocka”.

Det var en bestämd men vag formulering! Så det är OK med helt rinklockefria spårvagnar i Svetige i alla lägen vad avser myndighetskrav? Pling! Pling!

Hechtwagen skrev:

daniel_s skrev:Ja detta avgörs av respektive ”spårväg”.

Vid spårvägarna i Stockholm (innerstadsspårvägen, Lidingöbanan, Nockeby- och Tvärbanan) gäller t ex följande regel: ”I gatuspår ger fordon i första hand signal med ringklocka”.

Det var en bestämd men vag formulering! Så det är OK med helt rinklockefria spårvagnar i Svetige i alla lägen vad avser myndighetskrav? Pling! Pling!

Tveksamt, Djursholmsbanans motorvagnar var även de utrustade med enklangsklocka. Denna var luftdriven och omkoppling mellan tyfon och ringklocka skedde med en luftkran i förarhytten i alla fall på de vagnar där utrustningen var kvar 1982 (några förare roade sig då med att pröva om klockan fortfarande fungerade; det gjorde den, men när ledningen uppmärksammade det demonterades de snabbt). Det gick alltså inte att använda båda samtidigt.

Även Ängbyvagnarna hade en kran för omställning mellan ringverk och vissla. Långedragsvagnarna hade fotklocka och luftvissla. Meningen var nog fotklockan skulle användas på spårvägssträckan och visslan på järnvägssträckan, men jag hittar inget om det i tjänsteföreskrifterna. Angeredsbanevagnarna hade liksom övriga M25 elektriskt ringverk men dessutom ett kompressorhorn. Signal med det senare skulle ges vid lystringsmärken som var uppsatta före en plankorsning med en liten enskild väg.

Harald skrev:Angeredsbanevagnarna hade liksom övriga M25 elektriskt ringverk men dessutom ett kompressorhorn. Signal med det senare skulle ges vid lystringsmärken som var uppsatta före en plankorsning med en liten enskild väg.

Det fanns lystringsmärken på ytterligare några ställen. Dessutom användes hornen för att ge signaler "har mötande tåg inkommit?" och "uppfattat" till tågklareraren vid passage från dubbelspår till enkelspår vid Alelyckan i riktning mot Polhemsplatsen. Första tiden efter trafikstart fanns dock inga horn på vagnarna, men å andra sidan sköttes hela trafiken av ett pendlande tåg, så någon tågmöteskontroll behövdes inte, och vid lystringsmärkena fick det räcka med ringsignal.

Stefan Isaksson skrev:

Hechtwagen skrev:

daniel_s skrev:Ja detta avgörs av respektive ”spårväg”.

Vid spårvägarna i Stockholm (innerstadsspårvägen, Lidingöbanan, Nockeby- och Tvärbanan) gäller t ex följande regel: ”I gatuspår ger fordon i första hand signal med ringklocka”.

Det var en bestämd men vag formulering! Så det är OK med helt rinklockefria spårvagnar i Svetige i alla lägen vad avser myndighetskrav? Pling! Pling!

Tveksamt, Djursholmsbanans motorvagnar var även de utrustade med enklangsklocka. Denna var luftdriven och omkoppling mellan tyfon och ringklocka skedde med en luftkran i förarhytten i alla fall på de vagnar där utrustningen var kvar 1982 (några förare roade sig då med att pröva om klockan fortfarande fungerade; det gjorde den, men när ledningen uppmärksammade det demonterades de snabbt). Det gick alltså inte att använda båda samtidigt.

Djursholmsbanans motorvagnar hade väl ringklocka från den tiden de gick ner till Engelbrektsplan på gatuspår från Stockholm Östra. När jag körde på 12:an kopplade jag om till vissla (kollade att den funkade) eftersom det var en förortsbana. Hur var det med L15, hade dom både och? Min gissning är bara klocka eftersom dom gick mestadels i gatuspår.

C12C3C3C12 skrev: Djursholmsbanans motorvagnar hade väl ringklocka från den tiden de gick ner till Engelbrektsplan på gatuspår från Stockholm Östra. När jag körde på 12:an kopplade jag om till vissla (kollade att den funkade) eftersom det var en förortsbana. Hur var det med L15, hade dom både och? Min gissning är bara klocka eftersom dom gick mestadels i gatuspår.

Jovisst var Djursholmsbanans ringklockor för trafiken på Engelbrektsgatan.
Beträffande linje 15, är jag rätt säker på att det bara var klockor.
Rent bortsett från att A12 342 som var stationerad i Råsunda (och drog sista tåget på linje 15) inte har mer än klockor, så är det ju så att Råsundastationen var en av Stockholms Spårvägars största vagnhallar och hade sedan byggandet 1909 härbärgerat en god portion av innerstadsspårvagnarna. Och dessa var ju inte utrustade med mer än klockor. Gissningsvis har nättopp varenda spårvagn i Stockholm någon gång varit i Råsunda, eftersom huvudverkstäderna låg där till 1952. Det fanns till och med extratåg på 15E som drogs av A29.

Sundbybergsbanan var ju helt ”vanlig” spårväg, utan högre hastigheter eller andra konstigheter.

De vagnar som hade vissla på spårvägen i Stockholm var väl örby- och ängbyvagnarna, vars gemensamma nämnare i detta sammanhang verkar vara att de utfornades för hastigheter högre än 50 km/h.

(Senare kom tunnelbanan och då fick även diverse verkvagnar visslor eller tyfoner.)

daniel_s skrev:Sundbybergsbanan var ju helt ”vanlig” spårväg, utan högre hastigheter eller andra konstigheter.

I Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens underdåniga berättelse för året 1910 står den bland "Enskilda järnvägar, som vid 1910 års utgång äro öppnade för allmän trafik." Där kan man också se att den hade samma största tillåtna hastighet som järnvägen Saltholmen-Göteborg, 30 km i timmen. Lidingöbanans (Sommarbo-Kyrkviken) sth anges i samma skrift vara 25 km/h.

Harald skrev:

daniel_s skrev:Sundbybergsbanan var ju helt ”vanlig” spårväg, utan högre hastigheter eller andra konstigheter.

I Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens underdåniga berättelse för året 1910 står den bland "Enskilda järnvägar, som vid 1910 års utgång äro öppnade för allmän trafik." Där kan man också se att den hade samma största tillåtna hastighet som järnvägen Saltholmen-Göteborg, 30 km i timmen. Lidingöbanans (Sommarbo-Kyrkviken) sth anges i samma skrift vara 25 km/h.

Ja och på båda dessa senare järnvägar gick väl ursprungligen vanliga spårvagnar med bara fotklocka. Men fick sedan större vagnar med visslor, trots att de väl aldrig gick i över 50 km/h (iaf inte trävagnarna på Lidingö respektive kort-tjocka långedragsvagnarna).

Det mest logiska jag kan säga är väl att toleransgränsen för körvagnar utan tryckluftdrivna signalmedel tycks ha gått vid en något lägre hastighet på järnvägar än på spårvägar

(Duckar lite för huvudpåståendet där att sundbybergsbanan angavs som järnväg; jag funderar på att vifta bort det som en felskrivning från myndighetens sida!)

År 1907 står sträckan Haga södra grindar-Hagalund under "Koncessionerade lokomotivbanor, dels under byggnad, dels ännu ej påbörjade." Det kanske kan vara en uppgift för någon hugad att leta reda på koncessionen.

daniel_s skrev: Det mest logiska jag kan säga är väl att toleransgränsen för körvagnar utan tryckluftdrivna signalmedel tycks ha gått vid en något lägre hastighet på järnvägar än på spårvägar

Det kan vara så enkelt som att vissla är det naturliga för ånglok som enkelt kan driva visslorna med ånga. Sedan var det så att säga tradition.
Vad icke ångdrivna fordon utrustas med har nog mest att göra med tillgången till tryckluft.
Ett sätt att kolla det är att undersöka vad tidiga el- och förbränningsdrivna fordon hade, alltså på den tiden som kompressorer inte var en självklar utrustningsdetalj.
Spårvägssällskapets lokomotor, littera Z (före detta Spånga-Lövsta Järnväg) hade i alla fall bara ringklocka när jag körde den. Museispårvägen till trots, det är ett järnvägsfordon, låt vara med ytterst beskedlig största hastighet.
Av speciellt intresse är motorvagnar på den tiden vakumbroms och inte tryckluftsbroms användes.
Vilken största hastighet som accepterades hade nog dessutom en hel del att göra med fordonens bromsförmåga.

Stefan Isaksson skrev:Av speciellt intresse är motorvagnar på den tiden vakumbroms och inte tryckluftsbroms användes.

Att vissla på inandning är ju inte så svårt.

I Oslo har alle vogner klokke for bruk i sentrum og tyfon for bruk på forstadsbane. De nye vognene av type SL18 har ikke luft, og har derfor fått høyttaler med innspilt tyfon. SL95 har italiensk kompressorhorn, som man helst finner på båter.

Nils Carl Aspenberg skrev:I Oslo har alle vogner klokke for bruk i sentrum og tyfon for bruk på forstadsbane. De nye vognene av type SL18 har ikke luft, og har derfor fått høyttaler med innspilt tyfon. SL95 har italiensk kompressorhorn, som man helst finner på båter.

Ja den tokiga tutan som SL95 har, den är verkligen underlig! För en landkrabba för den närmast tankarna till grävmaskiner. Den enda mer felstämda tutan jag kan komma på just nu är Westinghouse-tutan som Nockebybanans vagnar hade (finns fortfarande på C14-C15), den kunde ge ifrån sig precis vilket konstigt ljud som helst!

Jag hoppas att SL18 åtminstone har den ”riktiga” högtalartutan som A35-A36 numera har. De första vagnarna kom med något slags biltuta som t o m var sämre än volvobussarnas usla standardtuta!

Nils Carl Aspenberg skrev:I Oslo har alle vogner klokke for bruk i sentrum og tyfon for bruk på forstadsbane. De nye vognene av type SL18 har ikke luft, og har derfor fått høyttaler med innspilt tyfon. SL95 har italiensk kompressorhorn, som man helst finner på båter.

Hade Hökavagnarna både och eftersom dom gick på östra förortsbanorna som premetro?

Da høkevognene kom tilbake til forstadsnettet på 1980-tallet fikk de et slags bilhorn for bruk på forstadsbane. De moderniserte høkavognene fikk fløyte, trolig fra gullfiskenene. Nå var det kune et 20-talls høkavogner som gikk på forstadsnettet, og ble modifisert på 1980-tallet med bedre sanding, horn og støtdempere.