Tant Lenas Tisdagsfundering
Postat: tisdag 14 januari 2020 17:53
Inte utan en viss förundran, noterar jag att det tydligen inte händer någonting värt att dokumentera resp. rapportera illustrativt, från världens kollektiva trafiksystem.
Det har nu förflutit tre månader sedan vännen Harald erbjöd några smaskiga bilder från Chamonix.
Detta fick mina tankar att glida in på ett område, vilket blivit mycket populärt både i Youtube-klipp och mer traditionell bokutgivning; Reportage från obsoleta industrianläggningar, öde shoppingcenter och andra tidigare publika platser som verkar ha övergetts av levande människor.
Näst intill lite ruggigt, är att vi även i Sverige inte behöver åka långt, för att uppleva totalt öde platser, där imposanta byggnader och rester av infrastruktur påminner om problematiken kring ”Låt hela Sverige leva”!
Ungefär samtidigt som Harald var i Chamonix och litet besviken tittade på en röd flagga, som signalerade att den aktuella bansträckan var avstängd för underhåll – vilket självklart i sig är positivt – stod jag själv en stund i vördnad inför anblicken av Hultsfreds ytterst pampiga stationsbyggnad. Idag totalt öde, faktum är att det inte gick att upptäcka en enda mänsklig varelse; men en gång i tiden en gigantisk knut för normal- och smalspår med linjer till Linköping, Eksjö/Nässjö, Västervik, Åseda/Växjö, Berga/Oskarshamn och Kalmar m.fl. destinationer.
Fråga vem som helst om orten – det enda svaret Du kommer att få är den numera havererade ”Hultfredsfestivalen” …. !
En bit därifrån, lättade min känsla av att ha drabbats av ”Robinson Crusoe”-syndromet när jag vid ett minnemonument över flydda tider, fann några innevånare samt ett par ankommande med bil som efter att ha slickat i sig sina glassar, snabbt därefter försvann! Efter järnvägstrafikens kollaps, hakade kommunen på Statens löften med från början generösa ekonomiska bidrag, att fylla tomma bostadshus med invandrare.
För att öka lockelsen och komma i attraktionsnivå med Södertälje och andra populära orter enligt den s.k. EBO-lagen satsade Hultsfreds kommun på att skapa ett storstadsliknande kollektivtrafiksystem, där man flyttade ner rälsbusstrafiken under jord; Hälsar / Globetrotter Lena – Eder utsända rapportör från Verkligheten Vilken ständigt fascineras av nämnda ”Verklighet” vilken verkar orkestreras av programmet ”Sanning och Konsekvens”.
Den s.k. ”huvudfåran” i dagens politiska debatt är ”Miljön” och hur vi skall anpassa vårt liv och verksamhet möjliggörandes ett liv och verksamhet även kommande tider.
Självklart skall vi inte flyga och bilar, både för person- och godstransporter, skall givetvis ersättas med järnvägstrafik. Helst med ”höghastighetsbanor” till ofattbara investeringskostnader, för att pendlare mellan storstäder skall komma fram någon halvtimme snabbare.
Samtidigt pågår i skymundan en kontinuerlig nermontering av "trafiksvaga och alltså icke lönsamma" befintliga spårsystem.
Ni kan ju gissa var jag befinner mig. Men mitt tåg var ”sista tåget ut”, från denna knutpunkt mellan smal- och normalspår. Dagen efter anlände schaktmaskiner och utplånade raskt stationen och hela spårsystemet – inkl. den normalspåriga sträckan som för inte så länge sedan uppgraderats med sprillans nytt ATC-system.
Det gives stunder där jag inför stundande 80-årsdag, med en viss förtröstan emotser ”passage av yttersta växeln”. Jag inser att jag inte längre hänger med. Men det var ju kul så länge det varade.
Det har nu förflutit tre månader sedan vännen Harald erbjöd några smaskiga bilder från Chamonix.
Detta fick mina tankar att glida in på ett område, vilket blivit mycket populärt både i Youtube-klipp och mer traditionell bokutgivning; Reportage från obsoleta industrianläggningar, öde shoppingcenter och andra tidigare publika platser som verkar ha övergetts av levande människor.
Näst intill lite ruggigt, är att vi även i Sverige inte behöver åka långt, för att uppleva totalt öde platser, där imposanta byggnader och rester av infrastruktur påminner om problematiken kring ”Låt hela Sverige leva”!
Ungefär samtidigt som Harald var i Chamonix och litet besviken tittade på en röd flagga, som signalerade att den aktuella bansträckan var avstängd för underhåll – vilket självklart i sig är positivt – stod jag själv en stund i vördnad inför anblicken av Hultsfreds ytterst pampiga stationsbyggnad. Idag totalt öde, faktum är att det inte gick att upptäcka en enda mänsklig varelse; men en gång i tiden en gigantisk knut för normal- och smalspår med linjer till Linköping, Eksjö/Nässjö, Västervik, Åseda/Växjö, Berga/Oskarshamn och Kalmar m.fl. destinationer.
Fråga vem som helst om orten – det enda svaret Du kommer att få är den numera havererade ”Hultfredsfestivalen” …. !
En bit därifrån, lättade min känsla av att ha drabbats av ”Robinson Crusoe”-syndromet när jag vid ett minnemonument över flydda tider, fann några innevånare samt ett par ankommande med bil som efter att ha slickat i sig sina glassar, snabbt därefter försvann! Efter järnvägstrafikens kollaps, hakade kommunen på Statens löften med från början generösa ekonomiska bidrag, att fylla tomma bostadshus med invandrare.
För att öka lockelsen och komma i attraktionsnivå med Södertälje och andra populära orter enligt den s.k. EBO-lagen satsade Hultsfreds kommun på att skapa ett storstadsliknande kollektivtrafiksystem, där man flyttade ner rälsbusstrafiken under jord; Hälsar / Globetrotter Lena – Eder utsända rapportör från Verkligheten Vilken ständigt fascineras av nämnda ”Verklighet” vilken verkar orkestreras av programmet ”Sanning och Konsekvens”.
Den s.k. ”huvudfåran” i dagens politiska debatt är ”Miljön” och hur vi skall anpassa vårt liv och verksamhet möjliggörandes ett liv och verksamhet även kommande tider.
Självklart skall vi inte flyga och bilar, både för person- och godstransporter, skall givetvis ersättas med järnvägstrafik. Helst med ”höghastighetsbanor” till ofattbara investeringskostnader, för att pendlare mellan storstäder skall komma fram någon halvtimme snabbare.
Samtidigt pågår i skymundan en kontinuerlig nermontering av "trafiksvaga och alltså icke lönsamma" befintliga spårsystem.
Ni kan ju gissa var jag befinner mig. Men mitt tåg var ”sista tåget ut”, från denna knutpunkt mellan smal- och normalspår. Dagen efter anlände schaktmaskiner och utplånade raskt stationen och hela spårsystemet – inkl. den normalspåriga sträckan som för inte så länge sedan uppgraderats med sprillans nytt ATC-system.
Det gives stunder där jag inför stundande 80-årsdag, med en viss förtröstan emotser ”passage av yttersta växeln”. Jag inser att jag inte längre hänger med. Men det var ju kul så länge det varade.