Lennart Petersen skrev:daniel_s skrev:Odd skrev:Sen finns det ju alltid möjligheten att stämma någon som orsakat olyckan, men det bygger väl på att domstolen finner att personen har begått ett brott.
Nej, kanske inte helt. Skadeståndskrav är en civilrättslig fråga som normalt utreds separat från ev brottsmisstanke.
Det beror väl på. Om det är ett brottmål , t.ex rån eller misshandel, där brottsoffret begär skadestånd så i går skadeståndsdelen med automatik i målet. Om det är ett helt fristående skadeståndskrav så blir det ett civilmål.
Ett märkligt exempel inträffade för några år sedan när en rånare i tingsrätten blev dömd till fängelse och ett skadestånd till rånoffret. Inget märkligt så långt men nu inträffade att rånaren förklarade sig nöjd med själva brottmålsdomen, fängelse men överklagade skadeståndet till hovrätten och målet förändrades nu till ett civilmål. Hovrätten sänkte också skadeståndet och rånoffret ansågs vara förlorande part och fick betala rättegångskostnaderna.
Märkligt men juridiken är ibland en märklig värld.
Daniel S avsåg säkert inte den processuella hanteringen.
I vilket fall som helst, "per automatik" är det inte fråga om, utan målsäganden måste begära att åklagaren för talan även för målsägandens skadeståndsanspråk. Det kan man läsa mer om
här. Skillnaden kan tyckas hårfin, men finns där ändå.
Det är fullt möjligt att avskilja en skadeståndstalan som utgår från ett brottmål och behandla det som ett tvistemål (som den korrekta termen lyder). Huvudregeln när det gäller rättegångskostnader återfinns i
Rättegångsbalkens (SFS 1942:740) 18 kap.: 1§
Part, som tappar målet, skall ersätta motparten hans rättegångskostnad, om ej annat är stadgat.
Vad gäller de fall hr. Petersen avser så infördes år 2000, vissa begränsning i
Skadeståndslagen (SFS 1972:209) genom prop.
1999/2000:47, när det gäller brottsoffers skyldighet att ansvara för rättegångskostnader rörande skadeståndstvister som utgår från brottmål (skadeståndslagen 6 kap. 5 §).
En skadelidande som har tillerkänts skadestånd för kränkning skall inte förpliktas att ersätta den skadeståndsskyldiges rättegångskostnader i ett mål där skadestånd på grund av brottet prövas. Detta gäller dock inte om särskilda skäl föranleder annat.
Begränsningen är på intet sätt heltäckande vilket framgår av en fråga från en riksdagsledamot till (mitt speciella hatobjekt) dåvarande justitieminister Thomas Bodström:
https://www.riksdagen.se/sv/dokument-la ... er_GR12902 där densamme sade sig inte vara beredd att göra någon ytterligare ändring i gällande rätt. Upprinnelsen till frågan var förmodligen det här målet:
https://www.svd.se/brottsoffer-maste-betala-rattegang Jag har inte lyckats få fram målnumret, och orkar inte fördjupa mig ytterligare i just detta mål. Uppenbart är det här så att hovrätten i sin helhet underkänt rätten till skadestånd, och då faller kostnadsansvaret helt på den förlorande parten, oavsett vem som fört saken vidare till högre rätt. Det är helt i enlighet med regeringens intentioner i propositionen "Bestämmelsen omfattar inte fall där ersättning för kränkning visserligen dömts ut i lägre instans men underinstansens dom ändras i högre instans på så sätt att kränkningsersättning inte döms ut", (prop. sid. 15, 22). Brottsoffermyndigheten ville ha en vidare tillämpning av undantaget, vilket regeringen uttryckligen avvisade. Skälen till detta är väl ungefär de som dåvarande statsrådet Bodström anför, även om han inte var inblandad i själva lagstiftningen då. Likaså skiljer undantagsregeln på skadestånd som utgör "kränkningsersättning" och andra typer av skadestånd som vara aktuella på grundval av begånget brott. Man kan alltså ta på sig en kostnadsrisk genom att yrka på skadestånd i brottmål, även efter denna begränsning.
Man kan notera en sak:
- Ovan nämnda skriftliga fråga ställdes av en riksdagsledamot från (m), men efter regeringsskiftet 2006 så ansåg tydligen den nya riksdagsmajoriteten inte att någon ytterligare reglering behövdes.
Det vore intressant att få en noggrannare hänvisning till det mål hr. Petersen beskriver (att åberopa sitt minne är i regel en dålig rättskälla) för att få reda på närmare hur domstolen resonerat här, liksom om målet avgjordes före eller efter den lagändring som beskrivs ovan.