Spårvägen i Malmö i ett historiskt perspektiv - nedläggning eller utbyggnad
men det tyckte forumet var för långt...
Jag utgår från följande inlägg i en annan tråd:
Men eftersom frågan inte direkt är kopplad till den tråden - som handlar om nuvarande spårvägsplaner i Skåne - väljer jag att starta en ny tråd,HSS F2 skrev:Jag skulle hävda att Malmös något njugga inställning till spårväg eller rättare sagt högprioriterad kollektivtrafik har gamla anor, det är bara att titta på Regementsgatans ursprungliga ombyggnad à la Morfiadakis för att se detta.
Däremot visar MalmöExpressen att det finns potential i uppgraderad lokaltrafik och därför är det fullt realistiskt att i första hand bygga ut MEX-systemet och höja linjestandarden för att i ett senare skede påbörja omställning till spårväg.
Argumentet "stadsdelarna är redan byggda" tycker jag inte håller någonstans, i.s.f skulle ingen spårväg byggas någonstans eftersom det i många fall handlar om installation i befintliga städer. I Lund är det visserligen så att Brunnshög är ett nytt område men större delen av linjen går ju i Lundalänken som i sin tur går genom... befintliga miljöer.
I Malmö är det dock mest rimligt att först trimma trafiken med BRT-system och därefter när man fått upp resandet den vägen köra igång en omställning.
Om "ny stadsdel" är en förutsättning för spårväg är ju annars linje 5 i Malmö perfekt - Västra Hamnen är ju onekligen ny...
Slutligen får jag nog hävda att Malmö egentligen tappade spårvägsgnistan redan på 30-talet efter den sista förlängningen 1937. Därefter började argumenten handla mer och mer om "ekonomi" och intresset för busstrafik var cementerat. Vore det inte för WW2 och behovet att i panik återstarta linje 2 (som varit nedlagd redan) vågar jag påstå att Malmö slopat spårvägen så fort vagnarna var utslitna eftersom bussatsningarna redan var omfattande (undantaget 1937 års förlängning av spårvägen var ju annars alla satsningar på nya linjer förbehållna buss även om Amiralsgatan förbereddes för spårväg en gång i tiden).
Så man kan lugnt konstatera att spårväg haft motståndare i Malmö i många decennier och att de kvarvarande linjerna från 40-talet fram till 1973 inte direkt levt vidare p.g.a att det funnits ett särdeles starkt spårvägsgillande.
Detta gör att mycket motstånd än idag 2017 (och argument i stil med att man inte kan bygga spårväg i färdiga stadsdelar eller att det är gammalmodigt etc) beror på den djupt rotade "anti-spårvägskulturen" och synsättet. Det är ju inte så lätt att sälja in ett trafikslag som ansetts vara besvärande under så lång tid (tittar man på t.ex Mitt Hjärtas Malmö om spårvägen ser man ju detta direkt - nedläggningen av linje 3 sades ju vara extremt bra p.g.a förberedelserna inför högertrafiken).
MEX har en stor fördel i Malmö och det är att systemet vänjer folk vid prioriterad modern kollektivtrafik - detta kommer gradvis erodera motståndet mot spårväg även om det tar några år till.
Min fundering ser ut så här:
Redan på 30-talet inleddes spårvägsnedläggningen i Malmö. Kriget gjorde att utvecklingen - som på så många andra ställen - tog en annan vändning, men det verkar mest ha handlat om en fördröjning, inte om en förändrad inriktning.
MEN... under 50-talet, och kanske till och med under 60-talet, ritades nya spårvägslinjer in i stadsplanerna - även om intet blev byggt. Vad kommer det sej? Om det var självklart att spårvägen skulle bort varför gjordes markreservat för spårväg till Rosengård - för att ta ett exempel?
Fanns det en tanke att om staden växte sej tillräckligt stor skulle det krävas spårbunden lokaltrafik - spårväg, stadsbana eller vad man nu ville kalla det. Eller var det så att stadsplanerna inte hängde med i den politiska utvecklingen?
Även om detta lätt blir en kontrafaktisk diskussion tycker jag att frågan är intressant!
(Och den minskar dessutom den tunga slagsida mot (Stor)Stockholm som forumet har...
/TKO