Mänskliga ansikten i kollektivtrafik och annonser
Postat: tisdag 13 september 2016 0:39
Har alla tre som syns på bilden i Stockholms Spårvägars annons i årets fjärde nummer av Modern Stadstrafik tillfrågats om sin medverkan i denna
annons?
Om svaret är ja, och om samtliga tre gett sitt godkännande till att bli utnyttjade på det där sättet, bra.
Om svaret däremot är nej, har Stockholms Spårvägar troligen brutit mot lag 1978:800 om namn och bild i reklam.
Hamnar företaget i domstol och domstolen väljer att fälla publiceringen, kan både böter och "skäligt vederlag" (en sorts modellarvode) utdömas, samt ersättning "för annan skada" (skadestånd). Rättspraxis antyder belopp som pendlar mellan fem- och sexsiffriga tal.
Har alltså Stockholms Spårvägar bett de tre kvinnorna på bilden om lov att få använda deras ansikten och fått ett ja? Att konduktören syns bäst
betyder inte att de andra två är osynliga. Har den som satt ihop annonsen och sedan låtit publicera den varit ignorant om vad som gäller, då kan den skyldige ställa sitt hopp till att trots allt aldrig behöva svara för ignoransen i domstol. Brott mot lag 1978:800 är nämligen vad som i de auktorativa lagkommentarerna hos Karnov (upplaga 2014/15, sidorna 1985-1987) kallas "i princip målsägandebrott", eller som det står i lagens 5 §: "Brott ... får åtalas av åklagare endast om målsägande angiver brottet till åtal eller åtal är påkallat från allmän synpunkt."
Modern Stadstrafiks lilla upplaga och det faktum att konduktören på bilden sade upp sig 2012 - hon gjorde sporadiska inhopp efteråt, men har inte synts till i Stockholms Spårvägars uniform sedan någon gång runt våren 2013 - är kanske räddningen undan det där angivandet.
Om nu någon till äventyrs glömt att be om det nödvändiga tillståndet.
Lagen om namn och bild i reklam är en inskränkning i tryckfriheten utanför våra grundlagar. Skälet till att den stiftades på 70-talet var att skapa
balans mellan just tryckfriheten och den personliga integriteten. Vem som än läser det här inlägget kan ju ställa sig frågan om man vill låta sin person illustrera en text vars författare verkar driva tesen att "löne- och arbetsmiljökrav" är något dåligt. De arbetsmiljöproblem med vibrerande och högljutt bullrande vagnar på grund av slitna hjulringar som Spårväg City dragits med, i synnerhet under vintrarna, fick konduktören på bilden uppleva precis som alla andra anställda. Kan hon efter de erfarenheterna gett sitt godkännande till att personifiera det "enkla jobb" vars utövare tydligen bör undantas från "arbetsmiljökrav"? Berätta gärna! De två andra kvinnornas åsikter om saken är förstås också intressanta.
Alltså. Finns det nödvändiga medgivandet?
Annars är det skäl till att titta närmare på lag 1978:800 1 §: "Näringsidkare får icke vid marknadsföring av vara, tjänst eller annan nyttighet använda framställning i vilken annans namn eller bild utnyttjas utan dennes samtycke. ..." I Karnovs lagkommentar sägs uttryckligen att "Skyddet mot bildanvändning avser inte bara ett skydd för s.k. kändisar. Varje bildåtergivning av en identifierbar individ omfattas, även om denne skulle vara okänd för allmänheten." Och den som undrar vad de där orden "annan nyttighet" kan betyda, har bara att läsa i den lag som Karnovs kommentarer hänvisar till, nämligen Marknadsföringslag 2008:486. Dess 3 § säger att "varor, tjänster, fast egendom, arbetstillfällen och andra nyttigheter" ingår i lagens definitioner - således rimligen även resonemang av den sort som förs i annonsen från Stockholms Spårvägar.
Det är inte fritt fram att marknadsföra sina nyttigheter hur som helst.
Tänk om Stockholms läns landstings trafikförvaltning förblir kallsinniga till åsikterna från Stockholms Spårvägars företrädare (viseringsstolpar bidrar i sig inte till svarta siffror på sista raden i trafikentreprenörernas årsredovisningar, om de förstått att sätta "rätt" prislapp på sina konduktörer i upphandlingarna). Vad för glädje har man i så fall haft av att snedsegla i juridiken och därmed riskera inte bara böter, utan även skadestånd? Vad är nöjet med att chansa?
Gjorde ni det?
annons?
Om svaret är ja, och om samtliga tre gett sitt godkännande till att bli utnyttjade på det där sättet, bra.
Om svaret däremot är nej, har Stockholms Spårvägar troligen brutit mot lag 1978:800 om namn och bild i reklam.
Hamnar företaget i domstol och domstolen väljer att fälla publiceringen, kan både böter och "skäligt vederlag" (en sorts modellarvode) utdömas, samt ersättning "för annan skada" (skadestånd). Rättspraxis antyder belopp som pendlar mellan fem- och sexsiffriga tal.
Har alltså Stockholms Spårvägar bett de tre kvinnorna på bilden om lov att få använda deras ansikten och fått ett ja? Att konduktören syns bäst
betyder inte att de andra två är osynliga. Har den som satt ihop annonsen och sedan låtit publicera den varit ignorant om vad som gäller, då kan den skyldige ställa sitt hopp till att trots allt aldrig behöva svara för ignoransen i domstol. Brott mot lag 1978:800 är nämligen vad som i de auktorativa lagkommentarerna hos Karnov (upplaga 2014/15, sidorna 1985-1987) kallas "i princip målsägandebrott", eller som det står i lagens 5 §: "Brott ... får åtalas av åklagare endast om målsägande angiver brottet till åtal eller åtal är påkallat från allmän synpunkt."
Modern Stadstrafiks lilla upplaga och det faktum att konduktören på bilden sade upp sig 2012 - hon gjorde sporadiska inhopp efteråt, men har inte synts till i Stockholms Spårvägars uniform sedan någon gång runt våren 2013 - är kanske räddningen undan det där angivandet.
Om nu någon till äventyrs glömt att be om det nödvändiga tillståndet.
Lagen om namn och bild i reklam är en inskränkning i tryckfriheten utanför våra grundlagar. Skälet till att den stiftades på 70-talet var att skapa
balans mellan just tryckfriheten och den personliga integriteten. Vem som än läser det här inlägget kan ju ställa sig frågan om man vill låta sin person illustrera en text vars författare verkar driva tesen att "löne- och arbetsmiljökrav" är något dåligt. De arbetsmiljöproblem med vibrerande och högljutt bullrande vagnar på grund av slitna hjulringar som Spårväg City dragits med, i synnerhet under vintrarna, fick konduktören på bilden uppleva precis som alla andra anställda. Kan hon efter de erfarenheterna gett sitt godkännande till att personifiera det "enkla jobb" vars utövare tydligen bör undantas från "arbetsmiljökrav"? Berätta gärna! De två andra kvinnornas åsikter om saken är förstås också intressanta.
Alltså. Finns det nödvändiga medgivandet?
Annars är det skäl till att titta närmare på lag 1978:800 1 §: "Näringsidkare får icke vid marknadsföring av vara, tjänst eller annan nyttighet använda framställning i vilken annans namn eller bild utnyttjas utan dennes samtycke. ..." I Karnovs lagkommentar sägs uttryckligen att "Skyddet mot bildanvändning avser inte bara ett skydd för s.k. kändisar. Varje bildåtergivning av en identifierbar individ omfattas, även om denne skulle vara okänd för allmänheten." Och den som undrar vad de där orden "annan nyttighet" kan betyda, har bara att läsa i den lag som Karnovs kommentarer hänvisar till, nämligen Marknadsföringslag 2008:486. Dess 3 § säger att "varor, tjänster, fast egendom, arbetstillfällen och andra nyttigheter" ingår i lagens definitioner - således rimligen även resonemang av den sort som förs i annonsen från Stockholms Spårvägar.
Det är inte fritt fram att marknadsföra sina nyttigheter hur som helst.
Tänk om Stockholms läns landstings trafikförvaltning förblir kallsinniga till åsikterna från Stockholms Spårvägars företrädare (viseringsstolpar bidrar i sig inte till svarta siffror på sista raden i trafikentreprenörernas årsredovisningar, om de förstått att sätta "rätt" prislapp på sina konduktörer i upphandlingarna). Vad för glädje har man i så fall haft av att snedsegla i juridiken och därmed riskera inte bara böter, utan även skadestånd? Vad är nöjet med att chansa?
Gjorde ni det?