Trafikterminologi del 1: Skip-stop(-trafik/ering)
Postat: tisdag 30 augusti 2016 11:28
Det har i en annan tråd utbrytit en debatt om termen "skip-stop" - jag ska här försöka ge min syn på saken. Jag utgår då från att termen kommer från det engelska språket (annars skulle det väl heta "skipp-stopp"!) och anser därför att den svenska betydelsen bör ligga så nära ursprungsspråket som möjligt.
Till att börja med hävdar jag att termen har ett amerikanskt ursprung, motsvarande trafikupplägg i andra engelskspråkiga länder har andra benämningar. Så kallades t ex de tåg som hoppade över några stationer på District Line i London för "Non stop workings", även fast de stannade på rätt många ställen. Och på Metropolitan Line i samma stad säger man "fast trains" och "stoppers" - här rör det sej dock mer om express/local än skip-stop.
Jag tycker därför det är lämpligt att undersöka hur termen används i USA.
Chicago
Det mest kända exemplet på utbredd skip-stop-trafik torde vara hos CTA i Chicago från slutet av 40-talet fram till 1995. När CTA tog över det tidigare privata L-nätet började man modernisera, främst genom att köpa in nya vagnar av PCC-typ. Man ville också minska restiderna, dels för att ta upp konkurrensen med den ökade biltrafiken, dels för att kunna utnyttja vagnarna mer effektivt. Detta gjordes bland annat genom att dra in närliggande stationer samt genom att låta några tåg köra förbi mindre stationer. På den norra linjen ("North Side Main Line") fanns fyra spår så här gick det att köra en konventionell "express-local"-trafik, dvs expresstågen kör på egna spår och stannar endast vid de större stationerna medan lokaltågen kör på ytterspåren och stannar överallt.
Men hur skulle man göra på övriga linjer som endast var dubbelspåriga? Lösningen blev "skip-stop": På varje linje körs två olika stoppmönster, A och B. Vid vissa större stationer (AB-stationer) stannar samtliga tåg. De mindre stationerna delas in i A- och B-stationer, och vid dessa stannar endast A resp. B-tåg. Ett typiskt stationsmönster kunde se ut så här:
AB - A - A - A - AB - B - B - B - AB - A - A - AB - B - B - AB
Resande från en A-station till en B-station måste först åka till en AB-station, och där byta. Vi ser också att vid A resp. B-stationerna stannar endast hälften av tågen. Om antalet A- och B-stationer är lika eller nästan lika blir den totala körtiden för alla tåg lika, och om turtätheten inte är för hög hinner ett A-tåg aldrig fatt ett B-tåg och vice versa. På det hela taget rätt fiffigt, och man fick en markant minskning av körtiderna. Nackdelen var att resenärer mellan A- och B-stationer fick ett extra byte, och att tågantalet minskade vid dessa stationer. Detta ansågs acceptabelt när trafiken var någorlunda tät, men ledde till långa väntetider under lågtrafik. Därför tillämpades systemet inte hela trafikdygnet, vid lågtrafik kördes "A/B"-tåg även kallade "All stops".
Trots alla ansträngningar minskade resandet under 50- och 60-talen, bilen blev en för stark konkurrent. I takt med detta minskades trafikutbudet, vilket gjorde att den tid när "skip-stop" kördes blev kortare och kortare, till slut bara på vissa linjer och någon timme i rusningen. En annan orsak var att CTA började köra längre tåg men med längre mellanrum - tidigare hade man kört två- och till och med envagnarståg. Högbanan i Chicago likande ursprungligen i många avseenden mer en "spårväg på stolpar" än ett tungt "rapid transit"-system.
Till slut fungerade inte skip-stop-trafiken längre och 1995 började alla tåg stanna vid alla stationer dygnet runt, med två undantag:
- Röda linjen kör express mellan North/Clybourn och Belmont, Bruna linjen kör local på denna sträcka.
- Purpurlinjen kör express mellan Sedgwick och Howard, Röda linjen tar hand om stoppen mellan Belmont och Howard.
Men dessa två linjer är expresslinjer, ingen i Chicago skulle komma på tanken att kalla det för skip-stop.
Referenser:
Chicago L-org
Wikipedia (!) om Chicago L
New York
Jag skall kort även beröra tunnelbanan i New York. Där har många linjer separata express- och lokalspår, vilket möjliggöra express/local-trafik. T ex på IND 8th Avenue-lnjen kör A-tågen express (8th Ave express) medan C-tågen stannar vid alla stationer (8th Ave local). Ingen kallar detta för skip/stop.
Men i Brooklyn har vi linjerna J och Z som kör skip-stop under rusningstid. Så här skriver MTA:
"During weekday rush hours, J and Z trains provide skip-stop service.
Skip-stop service means that some stations are served by J trains, some
stations are served by the Z trains, and some stations are served by both
J and Z trains."
En titt i tidtabellen visar hur det funkar!
Vi ser alltså att begreppen "skip-stop" och "express/local" används för två typer av trafikupplägg, de betyder helt enkelt inte samma sak.
Slutsats
Om vi vill ge termen "skip-stop" samma betydelse som den har i ursprungslandet måste vi skilja den från "express/lokal". Och därmed är inte trafikuppläggen med snabbtåg på tunnelbanan resp. Roslagsbanan att betrakta som "skip-stop".
Även i planeringen för den framtida pendeltågstrafiken i Stockholm har begreppet "skip-stop" använts. Men där är man på ledningsnivå medveten om att det är mindre lyckat, jag tar mej friheten att citera delar av ett brev från en tjänsteman på Strategisk utveckling/Trafik och Infrastruktur:
"Du har helt rätt i att den trafikeringsmodellen snarare är av typen express/lokal än skip-stop.
Skip-stop är ett arbetsnamn för snabbtågen som har dröjt sig kvar. Den här sortens utredningsarbete bedrivs genom att ett större antal arbets-,samråds- och dialogmöten hålls med en massa olika organisationer och parter. I de diskussionerna behövs ett konceptnamn och då är ordet snabbtåg upptaget av snabba fjärrtåg. Alltså dök ordet skip-stoptrafikering upp. Jag skulle nog säga att det snarare kommer från den lite löst definierade gruppen järnvägare/trafikare i Stockholm än från konsulten. (Individer som på olika företag/organisationer arbetar med kollektiv/spårtrafikplanering )
På Saltsjöbanan kallas snabbtåget inofficiellt ”Expressen”. Inom Pågatågen kallar de sina enstaka snabbtåg för ”Pågatåg express”. De pågatåg som stannar överallt brukar ibland kallas "stopptåg", vilket är lite inspiration från nederlänskan.
I RUFS kallas förlagan för Regionpendel. Om du själv har några bra förslag, gärna med lite järnvägskultur från fler platser än du nämnt hittills får du gärna återkomma till mig.
Om Trafiknämnden väljer att gå vidare med ett snabbpendeltågskoncept borde vi hitta på något liknande konceptuellt namn. Samma sak gäller linjenummer. Kanske det ska heta 41X och X-et betyder express, på samma sätt som buss 676X går direkt från Norrtälje till Danderyds sjukhus utan att stanna på de mellanliggande hållplatserna o.s.v. I så fall bör ett samlat grepp tas för all SL-trafik där vi kör expressturer."
Tyvärr kom jag inte på något bättre namn på konceptet, annat än att kalla snabbtågen för Snabbtåg!
Sådär - nu har det förhoppningsvis klarnat. Annars är ni välkomna med följdfrågor.
Tack för visat intresse!
Thomas K Ohlsson
Till att börja med hävdar jag att termen har ett amerikanskt ursprung, motsvarande trafikupplägg i andra engelskspråkiga länder har andra benämningar. Så kallades t ex de tåg som hoppade över några stationer på District Line i London för "Non stop workings", även fast de stannade på rätt många ställen. Och på Metropolitan Line i samma stad säger man "fast trains" och "stoppers" - här rör det sej dock mer om express/local än skip-stop.
Jag tycker därför det är lämpligt att undersöka hur termen används i USA.
Chicago
Det mest kända exemplet på utbredd skip-stop-trafik torde vara hos CTA i Chicago från slutet av 40-talet fram till 1995. När CTA tog över det tidigare privata L-nätet började man modernisera, främst genom att köpa in nya vagnar av PCC-typ. Man ville också minska restiderna, dels för att ta upp konkurrensen med den ökade biltrafiken, dels för att kunna utnyttja vagnarna mer effektivt. Detta gjordes bland annat genom att dra in närliggande stationer samt genom att låta några tåg köra förbi mindre stationer. På den norra linjen ("North Side Main Line") fanns fyra spår så här gick det att köra en konventionell "express-local"-trafik, dvs expresstågen kör på egna spår och stannar endast vid de större stationerna medan lokaltågen kör på ytterspåren och stannar överallt.
Men hur skulle man göra på övriga linjer som endast var dubbelspåriga? Lösningen blev "skip-stop": På varje linje körs två olika stoppmönster, A och B. Vid vissa större stationer (AB-stationer) stannar samtliga tåg. De mindre stationerna delas in i A- och B-stationer, och vid dessa stannar endast A resp. B-tåg. Ett typiskt stationsmönster kunde se ut så här:
AB - A - A - A - AB - B - B - B - AB - A - A - AB - B - B - AB
Resande från en A-station till en B-station måste först åka till en AB-station, och där byta. Vi ser också att vid A resp. B-stationerna stannar endast hälften av tågen. Om antalet A- och B-stationer är lika eller nästan lika blir den totala körtiden för alla tåg lika, och om turtätheten inte är för hög hinner ett A-tåg aldrig fatt ett B-tåg och vice versa. På det hela taget rätt fiffigt, och man fick en markant minskning av körtiderna. Nackdelen var att resenärer mellan A- och B-stationer fick ett extra byte, och att tågantalet minskade vid dessa stationer. Detta ansågs acceptabelt när trafiken var någorlunda tät, men ledde till långa väntetider under lågtrafik. Därför tillämpades systemet inte hela trafikdygnet, vid lågtrafik kördes "A/B"-tåg även kallade "All stops".
Trots alla ansträngningar minskade resandet under 50- och 60-talen, bilen blev en för stark konkurrent. I takt med detta minskades trafikutbudet, vilket gjorde att den tid när "skip-stop" kördes blev kortare och kortare, till slut bara på vissa linjer och någon timme i rusningen. En annan orsak var att CTA började köra längre tåg men med längre mellanrum - tidigare hade man kört två- och till och med envagnarståg. Högbanan i Chicago likande ursprungligen i många avseenden mer en "spårväg på stolpar" än ett tungt "rapid transit"-system.
Till slut fungerade inte skip-stop-trafiken längre och 1995 började alla tåg stanna vid alla stationer dygnet runt, med två undantag:
- Röda linjen kör express mellan North/Clybourn och Belmont, Bruna linjen kör local på denna sträcka.
- Purpurlinjen kör express mellan Sedgwick och Howard, Röda linjen tar hand om stoppen mellan Belmont och Howard.
Men dessa två linjer är expresslinjer, ingen i Chicago skulle komma på tanken att kalla det för skip-stop.
Referenser:
Chicago L-org
Wikipedia (!) om Chicago L
New York
Jag skall kort även beröra tunnelbanan i New York. Där har många linjer separata express- och lokalspår, vilket möjliggöra express/local-trafik. T ex på IND 8th Avenue-lnjen kör A-tågen express (8th Ave express) medan C-tågen stannar vid alla stationer (8th Ave local). Ingen kallar detta för skip/stop.
Men i Brooklyn har vi linjerna J och Z som kör skip-stop under rusningstid. Så här skriver MTA:
"During weekday rush hours, J and Z trains provide skip-stop service.
Skip-stop service means that some stations are served by J trains, some
stations are served by the Z trains, and some stations are served by both
J and Z trains."
En titt i tidtabellen visar hur det funkar!
Vi ser alltså att begreppen "skip-stop" och "express/local" används för två typer av trafikupplägg, de betyder helt enkelt inte samma sak.
Slutsats
Om vi vill ge termen "skip-stop" samma betydelse som den har i ursprungslandet måste vi skilja den från "express/lokal". Och därmed är inte trafikuppläggen med snabbtåg på tunnelbanan resp. Roslagsbanan att betrakta som "skip-stop".
Även i planeringen för den framtida pendeltågstrafiken i Stockholm har begreppet "skip-stop" använts. Men där är man på ledningsnivå medveten om att det är mindre lyckat, jag tar mej friheten att citera delar av ett brev från en tjänsteman på Strategisk utveckling/Trafik och Infrastruktur:
"Du har helt rätt i att den trafikeringsmodellen snarare är av typen express/lokal än skip-stop.
Skip-stop är ett arbetsnamn för snabbtågen som har dröjt sig kvar. Den här sortens utredningsarbete bedrivs genom att ett större antal arbets-,samråds- och dialogmöten hålls med en massa olika organisationer och parter. I de diskussionerna behövs ett konceptnamn och då är ordet snabbtåg upptaget av snabba fjärrtåg. Alltså dök ordet skip-stoptrafikering upp. Jag skulle nog säga att det snarare kommer från den lite löst definierade gruppen järnvägare/trafikare i Stockholm än från konsulten. (Individer som på olika företag/organisationer arbetar med kollektiv/spårtrafikplanering )
På Saltsjöbanan kallas snabbtåget inofficiellt ”Expressen”. Inom Pågatågen kallar de sina enstaka snabbtåg för ”Pågatåg express”. De pågatåg som stannar överallt brukar ibland kallas "stopptåg", vilket är lite inspiration från nederlänskan.
I RUFS kallas förlagan för Regionpendel. Om du själv har några bra förslag, gärna med lite järnvägskultur från fler platser än du nämnt hittills får du gärna återkomma till mig.
Om Trafiknämnden väljer att gå vidare med ett snabbpendeltågskoncept borde vi hitta på något liknande konceptuellt namn. Samma sak gäller linjenummer. Kanske det ska heta 41X och X-et betyder express, på samma sätt som buss 676X går direkt från Norrtälje till Danderyds sjukhus utan att stanna på de mellanliggande hållplatserna o.s.v. I så fall bör ett samlat grepp tas för all SL-trafik där vi kör expressturer."
Tyvärr kom jag inte på något bättre namn på konceptet, annat än att kalla snabbtågen för Snabbtåg!
Sådär - nu har det förhoppningsvis klarnat. Annars är ni välkomna med följdfrågor.
Tack för visat intresse!
Thomas K Ohlsson