Forum - Spårvägssällskapet.se

"Tentation de la mort. Mais la vie se rebiffe et résiste. L'organisme
résiste. Les muscles résistent. Les nerfs résistent. Quelque chose, dans
le corps et dans la tête, s'arcboute contre la répétition et le néant. La
vie : un geste plus rapide, un bras qui retombe à contretemps, un pas plus
lent, une bouffée d'irrégularité, un faux mouvement ..."

Dödens frestelse. Men livet gör uppror och motstånd. Organismen gör
motstånd. Musklerna gör motstånd. Nerverna gör motstånd. Något i kroppen
och i huvudet håller emot mot upprepningen och intigheten. Livet: en
snabbare gest, en arm i otakt, ett långsammare steg, ett ojämnt andetag, en
falsk rörelse ...

(L'Établi, Robert Linhart, Les éditions de minuit, 1978/1981, sidan 14,
egenhändig översättning)

Fransmannen Robert Linhart var en av de där välutbildade 68:orna som, när
allt damm från Revolutionen lagt sig framåt 70-talet, istället för att ordna
det för sig med en bekväm post i universitetsvärlden lämnade akademin för
att gå ut i Det Riktiga Arbetslivet som en établi. Motsvarande begrepp i
svenskan när det begav sig var verbfrasen "att proletarisera sig". I
Linharts fall vid det löpande bandet hos Citroën; den namnkunnigaste svenska
motsvarigheten är författaren Göran Palm med två rapportböcker om sina
erfarenheter som arbetare hos telefontillverkaren LM Ericsson.

Det båda av dessa två skäligen, öhum, Utomstående i Det Riktiga Arbetslivet
upptäckte på var sitt håll var avvikelsernas funktion som andhämtning från
produktionshetsens logik, påtvingad arbetarna av Maskinen och Maskinens
Administratörer. (Hetsen har i västvärlden sedan dess bytt namn och lystrar
nuförtiden till begrepp som Lean Production och liknande.)

I spårvägsbranschen finns tidtabellen och alla databaser för rapportering
från trafikentreprenörerna.

*******************

I Bryssel har invånarna, som ju alla läsare av det här webbforumet förstås
känner till sedan länge, ett stort spårvägsnät att tillgå.

För övrigt tvåspråkigt. Franska och nederländska med väl avvägd 50-procentig
fördelning, även om franskan står över eller till vänster om nederländskan
på de allmänna brysselska skyltarna och informationstavlorna. Annars
kan ju annars någon känna sig Förfördelad, och känslan av att ha blivit
Åsidosatt är en farlig kraft när den kanaliseras till Åtgärder. Federalismen
kräver känslig diplomati.

Hur som helst. Nätet är faktiskt så stort att det sträcker sig ända till
Sverige.
Spårvagnshållplatsen Suède/Zweden i Belgiens huvudstad alldeles
intill Södra Station är förstås ett givet utflyktsmål för en besökare från
ett land vars huvudstad inte alls kan visa upp lika mycket spår i gatan och
inte heller lär göra det på många år än.

Men jakten på den hundraprocentiga Överensstämmelsen med Beställt Utbud Av
Trafik och hoppet om Inga Negativa Kundsynpunkter Den Här Månaden kan
spricka ändå.

I The Capital of Scandinavia, Suède, är den tillgänglighetsanpassade
hållplatsen vid Gröna Lund ett sånt där ställe där man brukar utföra
vagnbyte när det är påkallat. Vilket det ibland alltså kan vara. Så vi i
aktiv trafiktjänst känner ju igen mönstret för en sådan manöver utan att
behöva lyssna på radiotrafiken.

Åter till Bryssel.

Från shoppingstråket längs med Avenue de la Toison d'Or är det mätt i
kilometer inte alls långt, och dessutom utförsbacke, till Södra Station och
Suède/Zweden.

(Det sociala avståndet är desto större. Faktiskt flera hundratusen euro
långt. Mäklarfönstrens erbjudanden är övertydliga i att visa fram samma
slags skiktning som mången Grundlag och Högtidlig Deklaration gör allt för
att skyla över. 35 kvadratmeter bostad med chauffage individuel i Bryssel
kan bli din för det facila öppningspriset av 85 000 euro, men vill du umgås
med slips- och dräktbärande EU-krater eller liknande människor med
fjärrvärme i elementen gör du bäst i att vara älskad av banken - för då
startar budgivningen runt 350 000 euro. För några fler kvadratmetrar än 35
i och för sig.)
Och det råkade sig så att då och där vid Suède/Zweden inträffade det som
ibland görs vid Gröna Lund. Ambitionen att inte se ut som en gapande turist
med amatörkameran i näven försvann snabbt. Detta område vid Södra Station
gränsar till en stadsdel där - och nu ska vi inte trampa snett (FN:s
deklaration om de mänskliga rättigheterna gäller, kom ihåg!) - ättlingar
till De Koloniserade Folken hamnat hos ex-kolonisatören. Flera tiotal väntade
lugnt i en 45-gradig hetta på en norrgående spårvagn som vägrade uppenbara sig i
enlighet med löftena i tidtabellen. Den märkliga svenska gestalten som stod
och stirrade litet avsides blev därför rejält beittad. Men intresset för hans person
svalnade när en spårvagn äntligen Dök Upp och mängder av händer började
leta efter Färdbeviset i fickor och väskor. Det var bara det att en unison suck
av Besvikelse hördes när takskylten var tillräckligt nära för att innehållet skulle
kunna läsas av de flestas ögon.

PAS EN SERVICE stod det. Det stod också Geen Dienst. Förstås.

Men.

Hur mycket PAS EN SERVICE det ens var frågan om, stannade föraren nästan
utanför hållplatsområdet och höll dörrarna stängda. Vagnen var tom.

Åhå, tänkte då en vagnbytare från Alkärret-Gröna Lund, kan det vara frågan
om...?

Och si, efter ytterligare några minuters högintensiv grillning i 45 grader
Dök en annan spårvagn Upp. Samma typ som den redan väntande, vars förare då
slog upp dörrarna och vevade fram destinationsskylten till rätt läge.
Rusningen till de få sittplatserna tog vid och givetvis blev de redan
försenade söderifrån i stort sett utan.
När den nu mer än fullpackade spårvagnen av den där sorten som i åtskilliga
decennier förmedlat ett designmässigt uttryck av I Väntan På Något Bättre -
tunnelbana, sexfiliga motorvägar, nationella kärnvapenstridskrafter - kom
föraren av den halvtrasiga vagnen lommande på perrongen från den ena hytten
till den andra. Ögonen, som nästan hela tiden var riktade mot skorna,
skvallrade om en inre monolog (förmodligen på vallonsk franska, mindre
sannolikt flamländsk nederländska) som ungefär gick så här:

- Hur kan de tursätta den där skrothögen när alla vet att den inte fungerar!
De gör det gång på gång!

Den svenske turisten med sin kamera mötte förarens blick när han var nästan
framme vid hyttdörren. Med ett leende i läget mellan hånflin och medlidande
blev monologen till en tyst dialog:

- Käre kollega, ni (vous) känner inte mig, men jag vet, jag vet... Är det
ändå inte litet kul att få ett avbrott i vardagen?

Men samförståndet infann sig inte. Tankeöverföringen lyckades, men frågans
implicita påstående föll platt till marken.

Så vem vet? Kanske var det dagens sista varv, med risk för att bli avlöst
litet senare än beräknat? Eller är vagnbyten i Bryssel alltför vanliga?

Svara på det, den som kan.
P.S. Likt hos Spårväg City är växelnumren fästa på locken till
växelmekanismen medelst svetsfog. Men där Spårväg City bara har tvåsiffriga
nummer, kör man i Bryssel med fyrasiffriga.

P.S #2. En kväll på hotellrummet vid fönstret med utsikt åt järnvägens
bangård: Under någon timme eller så rullar kanske ett tjugotal tågrörelser
förbi i båda riktningarna. Varenda tågsätt, utan undantag, har blivit
Förskönat av Belgiens kreativt sinnande ungdom utan hänsyn till fönstren på
vagnarna. Dubbeldäckarna är ofta målade ända upp till den andra våningen.