Vad driver den som.........låååångt inlägg, f`låt webmaster!
Postat: tisdag 01 juli 2003 15:32
Nu kan jag inte hålla mig längre! Vandaliseringen på och i spårfordonen tycks bara vara på väg att bli värre för var dag som går. Jag återger därför nu något, som jag skrev för bra länge sedan och som bara var tänkt för att jag för egen del skulle få litet "mentalt lugn". Något som alltså hittills inte spridits. Här är mina funderingar:
----------------------------- 0000 -------------------------------
Vad driver den som kl-ttr- och vandaliserar?
Kanske är jag en oförstående och naiv typ som tar upp problemet med kl-tt-r och vandalisering på det följande - och som jag tycker - enkla och självklara sättet. Men jag tar risken att bli enfaldigförklarad!
Som chef för den avdelning inom SL-organisationen, som har uppdraget att förvalta (dvs investera i, reinvestera i och underhålla) alla spårfordon som rullar i SLs trafik, alltså i Tunnelbanan, i Pendeltågstrafiken, på Roslagsbanan, på Nockebybanan, på Lidingöbanan, på Saltsjöbanan och på Tvärbanan, så kan jag inte låta bli att mer eller mindre ständigt gå med funderingar kring vandaliseringen på och i fordonen (och allt annat bus också för den delen). Man konfronteras dagligen med problemet och det upphör aldrig att skapa en känsla av olust, upprördhet och vanmakt hos mig. Jag undrar, om gemene man utanför SL har klart för sig hur mycken huvudbry, som kl-tt-r och vandalisering egentligen åsamkar oss som håller på med fordonen och för den delen en mängd andra i SL-organisationen också?
Det må vara en sak hur ofattbart mycket det kostar att ta bort kl-tt-r, reparera vandaliseringsskador och ta hand om alla störningar som uppstår i trafiken. Eller vad det innebär att återställa fräschören hos drabbade ytor och material. Detta läser man om i massmedia från tid till annan. Men en annan mycket tidsödande och kostsam sak, och som inte syns i debatten, är all den möda som vi lägger ned på att se till att ytor, material och system på fordonen, som kan utsättas för kl-tt-r och vandalisering, kan stå emot upprepad sanering och reparation, samtidigt som kravet är att fordonen år efter år skall erbjuda en säker, fräsch och attraktiv miljö.
Nästan varje diskussion kring lösningar av tekniska frågor eller utformning av trafikantmiljön innehåller avsnitt, där man tvingas överväga hur det man tänker genomföra skall kunna motstå kl-tt-r och vandalisering. Inte minst handlar det då om vilka risker för säkerheten, som kan uppstå på grund av vandalisering och vad man särskilt måste göra åt det. Många gånger tvingas man välja lösningar, som långt ifrån är de bästa ur hanterings-, attraktivitets- och komfortsynpunkt för trafikanterna eller personalen, men som man måste ta till för att inte kl-tt-r och vandalisering skall försvåra användningen av fordonen.
Det känns alltid lika hopplöst trist att ständigt behöva vrida och vända på lösningarna ur just detta ”destruktivitetsperspektiv”! Man tvingas ju ha med ”vandaliseringssäkerhet” som ett avsnitt i allt specifikationsskrivande, hur motbjudande det är! Vi skulle så oändligt mycket hellre vilja använda vår tid och tankemöda på att åstadkomma ett antal av de förbättringar i trafiken och trafikmiljön, som så många önskar sig, men som vi nu inte har råd eller tid till. Vi tvingas ovanpå alltihopa utrusta fordon och anläggningar med dyrbara övervakningssystem för miljontals kronor, system som alls inte skulle behövas, om alla kunde uppträda ”normalt” i våra fordon, anläggningar och trafikmiljö. Tänk så mycket bättre och så mycket mer kollektivtrafik, som man skulle kunna få för de extra pengar, som dyrare lösningar, ständig sanering och ständiga reparationer innebär. Jag lovar, det skulle handla om mycket tydliga förbättringar, eftersom vi talar om årliga pengar i 100-miljonersklassen och faktiskt rent av flera gånger det, om man räknar in alla ”onödiga” investeringar!
Min nu kanske naiva fundering och fråga är helt enkelt hur den som kl-ttr- och vandaliserar egentligen tänker, som sysslar med sin märkliga ”hobby”? Vad driver dem som sysslar med detta? Kanske blev jag en gång i tiden felvaggad, men jag fick lära mig, att den som vill ha sina saker ifred också skulle få bli respekterad för det. Och då var det självklart att man visade sådan respekt. Om jag nu säger, att jag inte vill att man kl-ttr- eller sabbar ”mina” fordon, kommer jag då att bli respekterad för det? Eller hur skall man annars göra för att bli respekterad? Skall jag kanske kasta mig för fötterna på vandalerna och böna och be om förbarmande: ”Snälla - snälla, låt ”mina” fordon få vara ifred!! Dom som åker med ”mina” fordon vill inte se kl-tt-r eller sitta i vandaliserade fordon, eftersom dom faktiskt mår dåligt av att se eländet. Dom vill inte heller känna sig övervakade under sin resa, men tvingas till det eftersom vi måste ha tekniska system för det. Därför snälla vandaler, låt grejorna få vara i fred!”
Som jag förstår det, så är de tongivande vandalerna inga knäppgökar, utan tvärtom i grunden normala och till och med smarta killar och tjejer, men som på något vis kommit snett med det dom håller på med. Visst finns det också en svans av sådana som bara hänger på, men om dom tongivande ändrar sitt beteende till något positivt, så försvinner snart svansen också. Kan man då inte styra in ”vandaliseringsberoendet” till något, som i positiv mening kommer alla i samhället tillgodo i stället? Jag bara undrar. Ofta hör man i debatten, att det bästa receptet mot buset är hårdare tag och ännu mera övervakning. Visst, kanske det håller till en del och på kort sikt, men är det egentligen ett sådant samhälle vi vill ha? Medel och motmedel i en ständigt nedåtgående spiral. Funkar det verkligen? Jag tror uppriktigt sagt inte det. Man måste angripa frågan på ett helt annat sätt för att det långsiktigt skall bli bra. Man kan inte gräva ned sig i skyttegravar och sitta där nere och fundera på hur man skall kunna hata varandra ännu mer. Nej, upp ur skyttegravarna och ta tag i frågan med en gemensam ambition att kunna gilla varandra i stället! Ytterst handlar det om att samhället avsätter resurser, så att tillvaron kan göras meningsfull för alla. Här måste bland många andra politikerna känna sitt ansvar.
Nu skulle jag gärna vilja, att någon eller några av dem som vandaliserar, vågar reagera på detta som jag skriver och ärligt och uppriktigt tala om för mig varför han, hon eller de tänker och agerar som de gör. Vem eller vad är det ni egentligen vill åt med det ni håller på med? Är det kanske mig personligen? Men vad tusan har jag då gjort er för ont för att behöva drabbas av den olust jag känner inför era aktiviteter? Jag får helt enkelt inte in det i min dumma skalle och jag är faktiskt ruskigt nyfiken på era motiv eller på en beskrivning av den drivkraft som föser ut er på era raider!
Någon debatt om skillnaden mellan kl-tt-r och gr-ff-t- tänker jag emellertid inte gå på, för det är inte det minsta intressant i sammanhanget och har faktiskt inte med saken att göra! Om jag vill ha ”mina” och allas våra gemensamma grejor ifred, så förväntar jag mig att få bli respekterad för det, sedan må aktiviteterna kallas konst, gr-ff-t-, kl-tt-r eller vad som helst! Och jag köper heller inte så enkla och billiga argument, som att det bara är kul eller häftigt eller att ni vill synas, eller för den delen att ni vill försköna ett trist betonggrått samhälle. I så fall kan jag tipsa om annat, som är häftigare och som dessutom ger skönare och bättre kickar, men som inte besvärar någon annan, utan tvärtom. Jag har själv aktiva ätteläggar som sysslar med, som jag tycker det, andra och häftigare saker, utan att ligga någon till last.
Nej, jag vill veta vad som just nu rör sig i huvudet på er och vad som driver er! Kanske kan vi sedan mötas och ta ett rakt och juste snack omkring vad vi tillsammans kan göra för att vrida in skutan på rätt kurs igen? Göra några riktigt rejäla saker för att kunna gilla varandra i stället för att titta snett på varandra, om ni förstår! Innerst inne tror jag faktiskt att ni också trots allt vill ha ”fred” så att säga! Som sagt, jag vill precis bara veta vad vi gör tillsammans för att jag skall få bli respekterad för min önskan att få ha ”mina” fordon i fred i fortsättningen.
Den som ärligt ställer upp på mig, i min ”desperation” att få någon hållbar rätsida på problemet, kommer att mötas av ett garanterat ärligt och konstruktivt uppträdande från mig. Då kan vi kanske komma fram till något som håller och funkar i längden!
Handsken är kastad - vem tar upp den? Skall vi mötas i en - som jag hoppas - konstruktiv dialog? Kom loss, hör av Dig om Du känner Dig manad! Eller är jag i själva verket bara hopplöst naiv i min tro på att det ändå någonstans finns något gott hos alla medmänniskor?
Ragnar T
(Skrivet med en mugg lugnande kaffe inom räckhåll)
-------------------------- 0000 ------------------------------
Nytt längdrekord för ett verbalt inlägg?
----------------------------- 0000 -------------------------------
Vad driver den som kl-ttr- och vandaliserar?
Kanske är jag en oförstående och naiv typ som tar upp problemet med kl-tt-r och vandalisering på det följande - och som jag tycker - enkla och självklara sättet. Men jag tar risken att bli enfaldigförklarad!
Som chef för den avdelning inom SL-organisationen, som har uppdraget att förvalta (dvs investera i, reinvestera i och underhålla) alla spårfordon som rullar i SLs trafik, alltså i Tunnelbanan, i Pendeltågstrafiken, på Roslagsbanan, på Nockebybanan, på Lidingöbanan, på Saltsjöbanan och på Tvärbanan, så kan jag inte låta bli att mer eller mindre ständigt gå med funderingar kring vandaliseringen på och i fordonen (och allt annat bus också för den delen). Man konfronteras dagligen med problemet och det upphör aldrig att skapa en känsla av olust, upprördhet och vanmakt hos mig. Jag undrar, om gemene man utanför SL har klart för sig hur mycken huvudbry, som kl-tt-r och vandalisering egentligen åsamkar oss som håller på med fordonen och för den delen en mängd andra i SL-organisationen också?
Det må vara en sak hur ofattbart mycket det kostar att ta bort kl-tt-r, reparera vandaliseringsskador och ta hand om alla störningar som uppstår i trafiken. Eller vad det innebär att återställa fräschören hos drabbade ytor och material. Detta läser man om i massmedia från tid till annan. Men en annan mycket tidsödande och kostsam sak, och som inte syns i debatten, är all den möda som vi lägger ned på att se till att ytor, material och system på fordonen, som kan utsättas för kl-tt-r och vandalisering, kan stå emot upprepad sanering och reparation, samtidigt som kravet är att fordonen år efter år skall erbjuda en säker, fräsch och attraktiv miljö.
Nästan varje diskussion kring lösningar av tekniska frågor eller utformning av trafikantmiljön innehåller avsnitt, där man tvingas överväga hur det man tänker genomföra skall kunna motstå kl-tt-r och vandalisering. Inte minst handlar det då om vilka risker för säkerheten, som kan uppstå på grund av vandalisering och vad man särskilt måste göra åt det. Många gånger tvingas man välja lösningar, som långt ifrån är de bästa ur hanterings-, attraktivitets- och komfortsynpunkt för trafikanterna eller personalen, men som man måste ta till för att inte kl-tt-r och vandalisering skall försvåra användningen av fordonen.
Det känns alltid lika hopplöst trist att ständigt behöva vrida och vända på lösningarna ur just detta ”destruktivitetsperspektiv”! Man tvingas ju ha med ”vandaliseringssäkerhet” som ett avsnitt i allt specifikationsskrivande, hur motbjudande det är! Vi skulle så oändligt mycket hellre vilja använda vår tid och tankemöda på att åstadkomma ett antal av de förbättringar i trafiken och trafikmiljön, som så många önskar sig, men som vi nu inte har råd eller tid till. Vi tvingas ovanpå alltihopa utrusta fordon och anläggningar med dyrbara övervakningssystem för miljontals kronor, system som alls inte skulle behövas, om alla kunde uppträda ”normalt” i våra fordon, anläggningar och trafikmiljö. Tänk så mycket bättre och så mycket mer kollektivtrafik, som man skulle kunna få för de extra pengar, som dyrare lösningar, ständig sanering och ständiga reparationer innebär. Jag lovar, det skulle handla om mycket tydliga förbättringar, eftersom vi talar om årliga pengar i 100-miljonersklassen och faktiskt rent av flera gånger det, om man räknar in alla ”onödiga” investeringar!
Min nu kanske naiva fundering och fråga är helt enkelt hur den som kl-ttr- och vandaliserar egentligen tänker, som sysslar med sin märkliga ”hobby”? Vad driver dem som sysslar med detta? Kanske blev jag en gång i tiden felvaggad, men jag fick lära mig, att den som vill ha sina saker ifred också skulle få bli respekterad för det. Och då var det självklart att man visade sådan respekt. Om jag nu säger, att jag inte vill att man kl-ttr- eller sabbar ”mina” fordon, kommer jag då att bli respekterad för det? Eller hur skall man annars göra för att bli respekterad? Skall jag kanske kasta mig för fötterna på vandalerna och böna och be om förbarmande: ”Snälla - snälla, låt ”mina” fordon få vara ifred!! Dom som åker med ”mina” fordon vill inte se kl-tt-r eller sitta i vandaliserade fordon, eftersom dom faktiskt mår dåligt av att se eländet. Dom vill inte heller känna sig övervakade under sin resa, men tvingas till det eftersom vi måste ha tekniska system för det. Därför snälla vandaler, låt grejorna få vara i fred!”
Som jag förstår det, så är de tongivande vandalerna inga knäppgökar, utan tvärtom i grunden normala och till och med smarta killar och tjejer, men som på något vis kommit snett med det dom håller på med. Visst finns det också en svans av sådana som bara hänger på, men om dom tongivande ändrar sitt beteende till något positivt, så försvinner snart svansen också. Kan man då inte styra in ”vandaliseringsberoendet” till något, som i positiv mening kommer alla i samhället tillgodo i stället? Jag bara undrar. Ofta hör man i debatten, att det bästa receptet mot buset är hårdare tag och ännu mera övervakning. Visst, kanske det håller till en del och på kort sikt, men är det egentligen ett sådant samhälle vi vill ha? Medel och motmedel i en ständigt nedåtgående spiral. Funkar det verkligen? Jag tror uppriktigt sagt inte det. Man måste angripa frågan på ett helt annat sätt för att det långsiktigt skall bli bra. Man kan inte gräva ned sig i skyttegravar och sitta där nere och fundera på hur man skall kunna hata varandra ännu mer. Nej, upp ur skyttegravarna och ta tag i frågan med en gemensam ambition att kunna gilla varandra i stället! Ytterst handlar det om att samhället avsätter resurser, så att tillvaron kan göras meningsfull för alla. Här måste bland många andra politikerna känna sitt ansvar.
Nu skulle jag gärna vilja, att någon eller några av dem som vandaliserar, vågar reagera på detta som jag skriver och ärligt och uppriktigt tala om för mig varför han, hon eller de tänker och agerar som de gör. Vem eller vad är det ni egentligen vill åt med det ni håller på med? Är det kanske mig personligen? Men vad tusan har jag då gjort er för ont för att behöva drabbas av den olust jag känner inför era aktiviteter? Jag får helt enkelt inte in det i min dumma skalle och jag är faktiskt ruskigt nyfiken på era motiv eller på en beskrivning av den drivkraft som föser ut er på era raider!
Någon debatt om skillnaden mellan kl-tt-r och gr-ff-t- tänker jag emellertid inte gå på, för det är inte det minsta intressant i sammanhanget och har faktiskt inte med saken att göra! Om jag vill ha ”mina” och allas våra gemensamma grejor ifred, så förväntar jag mig att få bli respekterad för det, sedan må aktiviteterna kallas konst, gr-ff-t-, kl-tt-r eller vad som helst! Och jag köper heller inte så enkla och billiga argument, som att det bara är kul eller häftigt eller att ni vill synas, eller för den delen att ni vill försköna ett trist betonggrått samhälle. I så fall kan jag tipsa om annat, som är häftigare och som dessutom ger skönare och bättre kickar, men som inte besvärar någon annan, utan tvärtom. Jag har själv aktiva ätteläggar som sysslar med, som jag tycker det, andra och häftigare saker, utan att ligga någon till last.
Nej, jag vill veta vad som just nu rör sig i huvudet på er och vad som driver er! Kanske kan vi sedan mötas och ta ett rakt och juste snack omkring vad vi tillsammans kan göra för att vrida in skutan på rätt kurs igen? Göra några riktigt rejäla saker för att kunna gilla varandra i stället för att titta snett på varandra, om ni förstår! Innerst inne tror jag faktiskt att ni också trots allt vill ha ”fred” så att säga! Som sagt, jag vill precis bara veta vad vi gör tillsammans för att jag skall få bli respekterad för min önskan att få ha ”mina” fordon i fred i fortsättningen.
Den som ärligt ställer upp på mig, i min ”desperation” att få någon hållbar rätsida på problemet, kommer att mötas av ett garanterat ärligt och konstruktivt uppträdande från mig. Då kan vi kanske komma fram till något som håller och funkar i längden!
Handsken är kastad - vem tar upp den? Skall vi mötas i en - som jag hoppas - konstruktiv dialog? Kom loss, hör av Dig om Du känner Dig manad! Eller är jag i själva verket bara hopplöst naiv i min tro på att det ändå någonstans finns något gott hos alla medmänniskor?
Ragnar T
(Skrivet med en mugg lugnande kaffe inom räckhåll)
-------------------------- 0000 ------------------------------
Nytt längdrekord för ett verbalt inlägg?
