Forum - Spårvägssällskapet.se

Hej,
jag har en fråga om Londons spårvägsnät som jag undrar om någon här vet något om (innan jag lägger frågan på en engelsk lista).

Mitt samlade vetande om Londons spårvägar kommer från ett (tjockt) häfte om spårvägshistorien efter bildandet av London Transport Board (tror jag det hette) 1933 då de fristående spårvägsbolagen (London City Council, London United Tramways, Metropolitan, South Metropolitan, East Ham, West Ham, Ilford, Bexley och Erith och möjligen någon jag glömt) slogs ihop (och inte bara dessa, även tunnelbanorna kom väl under samma paraply, bussarna är ett frågetecken: de nämns bara i förbigående).

Nu till frågan: det var ett jättenät som har två egendomliga hål.
1. Det verkar som om det inte gick några spårvagnar i själva city - bortsett från Embankment och Kings Tunnel fanns det på sin höjd några ändstationer i City. Det hör till saken att vissa av de där små stumparna ägdes av City of London och leasades av spårvägsbolagen (in alles ett par hundra meter fördelat på tre ställen).

2. Inga spårvägslinjer tycks ha gått i West End. Observera att det var fullt möjligt att köra en spårvagn i en cirkel runt stadsdelen, och vissa linjer hade en ändstation som verkar misstänkt likt resterna av en nedlagd linje genom stadsdelen.

Alltså: är det någon som vet om spårvägarna i City och West End las ner redan före 1933, eller är det så att det aldrig funnits några (och i så fall varför)?

Förresten en fråga till: fanns det fristående bussbolag, och i så fall hur länge? eller ägdes motorbussarna av spårvägs- och tunnelbanebolagen, och var det i så fall båda eller bara, säg, tunnelbanorna?

SI

Anledningen till att det inte fanns några spårvägslinjer i City of London var att det fanns ett förbud mot spårvägar inom området. Vad detta förbud grundade sig på har jag tyvärr ej sett i mina böcker.

/Hr J

Hej !

Det stämmer att inom centrala London fick man aldrig tillstånd att anlägga spårväg, inte ens med condui. Det fanns (tror tre) kortare sträckor som ägdes just av Londons Stad och trafikerdes av LCC.

Några nedläggningar före 1933 förkom inte, möjligen en å annan kortare sträckning. Det nät som övertogs 1933 var tämligen intackt, det var först därefter som nedläggningsvågen kom.

Anders Forsberg

Det stämmer att inom centrala London fick man aldrig tillstånd att anlägga spårväg, inte ens med condui. Det fanns (tror tre) kortare sträckor som ägdes just av Londons Stad och trafikerdes av LCC.

OK, det förklarar City.
Men gäller den förklaringen även West End? (Noga taget har jag åkt ifrån kartan, så jag är inte 100% säker på att det är West End som är den andra luckan, men det är i alla fall området kring Hyde Park och ner mot Themsen, kanske även eller t o m i synnerhet Kensington. I alla fall är det tveksamt om det räknades till centrala London på den tiden.)

Följdfråga: gällde förbudet i City även hästspårvagnar (som jag förutsätter fanns i London före elektrifieringen)?

SI

Hej !

Egentligen om det var förbud är väl frågan men det var väl egentligen City of London som inte ville få in spårvägar i de centralare delarna av London. Med risk att ha fel så tror jag att hästspårvägens linjer i princip var de som elektrifierades av de olika bolagen. Så det spårvägsnät som fanns 1933 vid övertagandet var som jag skrev tidigare det nät som byggts.

Det fanns ju även en hel del hästomnibustrafik och jag gissar att det var dessa som skötte om transporterna i centrum.

Hälsningar Anders F

PS Är det någon som har foton från Londons tidigaste spårvägsepok så kan jag erbjuda en artikel till MFSS.

De första försöken med hästspårvagnar gjordes i London 1861, men blev ingen succé eftersom den amerikanska spårtypen (step rail med en bred ränna avsedd för vanliga vagnshjul att rulla i utöver de flänsgående spårvagnarna som rullade på den övre rälsnivån) fick mycket dåligt rykte som hindrande. Många höga inflytelserika personer lyckades få spåren upprivna (försöken gjordes även i Westminster) och efter detta var inställningen från Londons myndigheter mycket misstänksam mot spårvägar, särskilt i centrala gator. När hästspårvagnarna återkom från 1870 var det därför i ytterlägen, och nätet växte sedan långsamt inåt utan att någonsin få tillträde till de centrala gatorna norr om Themsen. Där härskade hästomnibusarna, införda 1829 och sedan 1850-talet ofta ägda av General Omnibus Co. som aldrig själva gick in i spårvägsbranschen (detta till skillnad från dess namne i Paris).

Ungefär på samma sätt som Drottninggatan i Stockholm efter ett avslag 1870 ansågs omöjlig för spårväg blev det sedan ett axiom att "man inte kunde köra spårvagn i City" i London, jag tror få ansökningar någonsin förekom. Elektriska spårvägar kom för övrigt mycket sent i London jämfört med övriga UK, först 1902 på allvar. Spårvagnen betraktades av Londonborna mot bakgrund av sin förorts/East End/South-inriktning som ett "arbetarklassfordon", medan bussen var "medelklassfordon" värdigt de finare stadsdelarna. Det är ju också i England som bussen har sitt kanske allra mest omhuldade fäste även diggarmässigt, fordonet har en högre status än på andra håll, bl.a. en följd av dessa historiska förhållanden!

Dock är inställningen mot spårvägar i de europeiska städernas mest centrala stråk inte bara en Londonfråga, i både Paris, Wien och Berlin fanns liknande tveksamheter under lång tid, men där "kom man över dem". I Paris hade man under tiden 1855-ca 70 vagnar som gick på gatan i centrum och på spår längre ut! Ännuvärre var det med luftledningar till elektriska spårvagnar, där krävde myndigheterna i alla städer i början alternativa lösningar, ackumulatorvagnar, conduit-räls eller punktvisa kontakter, vilka dock alla i längden visade sig underlägsna luftledningen (men i centrala London och i nordamerikanska Manhattan och Washington var myndigheterna hårdnackade och tillät aldrig luftledning!)

SB