Forum - Spårvägssällskapet.se

Som nyligen utexaminerad civilingenjör har jag, trots den trista arbetsmarknaden, sett fram emot att äntligen åter få möjligheten att ta mig ut i arbetslivet. Som studerande uppe i Luleå har jag inte mycket mer att välja på än att ta mig söderut för att få tag på relevant jobb ty vad som finns i Luleå är jag antingen överkvalificerad för, eller har inte rätt utbildning för. Jag har hört mig för bland arbetsgivare på orten under de arbetsmarknadsdagar som universitets studentkårer anordnat, men beskedet har varit antingen negativt eller att den kompetens jag har finns på annan ort företaget är verksamt på.

Besöket på arbetsförmedlingen (f.ö. ett hånfullt namn som borde förbjudas – de sysslar inte med arbetsförmedling) var nedslående. Resebidrag finns att söka, men som examinerad från högre studier bestraffas man – ingen resepenning för sökanderesa utdelas till oss direkt efter examination medan personer som läst (tr)AMS arbetsmarknadsutbildningar eller kommunala vuxenutbildningar ges denna resepenning direkt efter avslutad utbildning.

Varför denna åtskillnad görs har inte arbetsförmedlingen kunna svara på – man bara sväljer regelverket och accepterar det som det är, inga frågor till beslutsfattare om det är rimligt eller ej. Måhända anser arbetsförmedlingen en AMS-kurs eller Komvux vara finare än en akademisk examen?

Som examinerad från högre studier måste man först ha haft något slags arbete under fyra veckor efter avslutade studier. Arbetets art spelar ingen roll och för egen del kan jag personligen tänka mig vad som helst – men åter igen; att få ett jobb man är överkvalificerad för är lättare sagt än gjort och relevanta jobb har jag hört mig för om genom kontakt med lämpliga företag.

Det fantastiska regelsystem arbetsförmedlingen har att rätta sig efter erbjuder minimal flexibilitet. Vare sig men är bosatt i en storstad med ett stort och brett urval av jobb, eller på en mindre ort med kraftigt begränsad arbetsmarknad behandlas alla lika. Minimal hänsyn tas till de stora regionala skillnader som finns i Sverige.

Arbetsförmedlingen låter dessutom påskina att många arbetssökande är slöa och måste ta det jobb arbetsförmedlingen i sällsynta fall anvisar. Nu vill arbetsförmedlingen även tvinga svenskar ta jobb i utlandet (oavsett vad detta innebär för familjelivet) de blir anvisade, alternativt gå utan A-kassa. Arbetsförmedlingens krav på arbetslösa och arbetssökande är inte måttliga jämfört med vad vi nyutexaminerade får av arbetsförmedlingen för att över huvud taget kunna sköta vårt ansökningsarbete.Vi som verkligen vill arbeta motarbetas av arbetsförmedlingen.

Den arbetsförmedlare jag vände mig till hade tillochmed mage att fråga mig om min möjlighet att själv bekosta mina sökresor (låt vara indirekt då hon frågade efter min inkomst) ... Det är inte lätt med en A-kassa på 4500;-/månad och hyra på 2500;-/månad. Vad ska man leva på under resten av månaden?

Missförstå mig inte. Jag är ingen förespråkare för frikostiga bidrag. Men då resebidrag finns för s.k. sökanderesor – varför göra åtskillnad på folk beroende på från vilka studier vi examinerats. I synnerhet – varför missgynna oss med akademisk examen?

Märkligt nog uppmuntrar arbetsförmedlingen till högre studier, dock utan att meddela att vi som väljer denna väg till ett bättre arbete kommer att bestraffas efter att vi examinerats.

Nej, arbetsförmedlingens ovilja att anpassa regelverket till situationen på orten kan jag bara tolka som att ARBETSFÖRMEDLINGEN ÄLSKAR ARBETSLÖSHET.

Kan känna igen mig i en del av det du skriver. Tog examen vid LTU sommaren 2004 och gick arbetslös till januari 2005. Fast min erfarenhet av af, och jämfört med vad jag hört av kompisar på andra ställen, är att det verkar skilja sig rätt rejält mellan olika kontor i hur man blir behandlad. Själv, som flyttade hemhem till Huddinge efter examen, blev jag ålagd att söka minst 10 jobb iveckan av min handläggare. Och det var ju inte helt enkelt. KOmpisar som sökte på andra orter hade inte alls dessa krav. Sjlv löste jag det hela genom att kalla mina rundringningar till kommuner efter praktikplatser/projektanställningar som jobbansökningar, med hansläggarens goda minne.

A-kassan är ett kapitel för sig... Hur lång tid tog det för dig innan du fick några pengar?

Sen det dr med resor till intervjuer, det var det inga problem att få af/arbetsgivaren där intervjun skulle ske/ att betala. Sen lyckades jag, när jag väl hade fått jobb, få af att betala flytten hit upp til Dalarna, fast något startbidrag fick jag inte.

Det var några av mina erfarenheter. hoppas det går lika bra för dig som det gick för mig, även om det tog ett tag...

Vad var det du läste förresten?

AFs huvuduppgift är att vara kontrollmyndighet för arbetslöshetskassorna. Att hjälpa de sökande kommer i andra hand!

Att de lägger större resurser på att hjälpa ams-utbildade än andra nyutbildade är väl för att ams-utbildningen skall gynnas i statistiken, och vara mer "lönsam".

Hela komplexet med diverse utbildningar, kurser, aktiviteter lönebidragsjobb och "specialjobb" (typ plussjobben) mm. mm. liknar ju mest en parodi.

Låga ingångslöner för unga är förkastligt, men låta dem leva på bidrag går bra! Osäkra anställningsvilkor är heller inte bra, men tillfälliga jobb som är beroende av arbetsförmedlingens välvilja, det går bra!

Ulrik Berggren skrev:
A-kassan är ett kapitel för sig... Hur lång tid tog det för dig innan du fick några pengar?

Sen det dr med resor till intervjuer, det var det inga problem att få af/arbetsgivaren där intervjun skulle ske/ att betala. Sen lyckades jag, när jag väl hade fått jobb, få af att betala flytten hit upp til Dalarna, fast något startbidrag fick jag inte.

Det var några av mina erfarenheter. hoppas det går lika bra för dig som det gick för mig, även om det tog ett tag...

Vad var det du läste förresten?

Har just i dagarna fått mina arbetsgivarintyg att skicka till A-kassan. Har därför ännu ej något beslut från dem.

Tog min examen i mitten av januari. Har läst såväl civilingenjör datateknik som industriell ekonomi och börjar se tecken på ljusningar. Jobben finns emellertid söderut.

Att flytta söderut skulle nog underlätta till viss del, men då är bostad problemet

Nåja, ska väl inte måla fan på väggen - trots Af;s ovilja att samarbeta och göra ett bra jobb kommer det att lösa sig. Blir bara så förbannad på att de behandlar oss akademiker sämre än AMSare.

Arbetslöshetsförmedlingen och arbetsmarknaden

Mycket kan jag orda om detta . . .

mitt förhoppningsvis sista möte med arbetslöshetsförmedlingen

Jag pluggade på högskolan i Luleå faktiskt! När jag började bli klar skulle jag "ställa mig till arbetsmarkandens förfogande". Detta var på senare delen av åttitalet. Fattade redan då att det sista stället man skulle kunna förvänta sig att få nåt var förmedlingen.

Arbetsmarknaden för mig såg då faktiskt rätt hygglig ut (datateknik, nuförtiden IT)

Tyckte ändå det kunde vara värt den tid det tog att ta sig dit. Jag kommer aldrig att glömma detta! Stämningen där skulle få en tandläkarmottagning att verka besvärande uppsluppen. Det fanns en del att läsa medan man väntade:

- Platsjournalen, Ingenting som ens var i någotsånär rätt härad.

- En liten broshyr som talade om att det är inte bra att dricka väldigt mycket sprit väldigt ofta. Behandlingshem fanns för detta.

- En till liten broshyr som talade om att det är dåligt att använda knark. Ett annat behandlingshem fanns för detta.

- En tredje liten broshyr som talade om att det är jättedåligt att ha AIDS. Inget behandlingshem fanns.

Efter att ha suttit i väntrummet och avnjutit begravningsstämningen ett lagom tag blev jag inkallad till min förmedlare. En teknikerförmedlare faktiskt!!

Hade hon koll på vad det fanns för jobb inom programvaruutveckling kanske? Naturligtvis inte! Det bästa hon lyckades åstadkomma var ett jobb som kvalitetskontrollör av kretskort! I Sundsvall!

Totalt bortkastat. Resor till intervjuer fick jag stå för själv också. Litet tufft då jag hade rätt ont om pengar då.

hur jag faktiskt fick jobb

Klart det fanns jobb! Fick sedan ett jobb, i Luleå faktiskt, på dåvarande Televerket Radio, numera Telia Mobitel.

Metod: Kontakt via en klasspolare som hade kommit in efter att han hade hittat en jobbannons som han sökt på.

Intressant faktum: Alla de jobb jag har haft sedan jag gick ut har varit via privata kontakter! Alla!

att söka jobb som nyutexad

Det besvärliga med att söka jobb som nyutexad är att man inte har något att komma med, mer än ett litet examenspapper. Man har inte det som är viktigast: erfarenheter och kontakter.

nä, får ge mig nu. . .

tycker VeVeN

Kom på att det finns en bra sak med ams; de tillhandahåller Platsbanken på nätet; bättre täckning på tillgängliga arbetstillfällen är svår att uppbringa

Ni har väl noterat att "full sysselsättning" är en fras man inte får yttra nu för tiden - inte ens som socialdemokrat, för då kommer Göran och tar en i örat. Neoliberalernas gurus, och en av dem, Friedman, har ju fått Rikdbankens pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne, räknade ju ut att den optimala arbetslösheten ligger på 4%, så det är Perssons nya mål. AF jobbar väl på att uppfylla det målet med råge?

Att uträkningen baseras på helt ur luften tagna antaganden, att ekonomi inte är någon vetenskap, eller att Riksbankens pris inte är något riktigt Nobelpris spelar ingen roll. Det är ju "modärnt" att vara neoliberal så då måste ju Göran vara det också... Hmm. Det var modernt att vara rasbiolog på 1930-talet, och att kastrera "sinnesslöa" ända fram till 1970-talet. Att det var modernt gör det ju inte rätt, eller hur?

M

Reimersholme71 skrev:Ni har väl noterat att "full sysselsättning" är en fras man inte får yttra nu för tiden - inte ens som socialdemokrat, för då kommer Göran och tar en i örat. Neoliberalernas gurus, och en av dem, Friedman, har ju fått Rikdbankens pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne, räknade ju ut att den optimala arbetslösheten ligger på 4%, så det är Perssons nya mål. AF jobbar väl på att uppfylla det målet med råge?

Att uträkningen baseras på helt ur luften tagna antaganden, att ekonomi inte är någon vetenskap, eller att Riksbankens pris inte är något riktigt Nobelpris spelar ingen roll. Det är ju "modärnt" att vara neoliberal så då måste ju Göran vara det också... Hmm. Det var modernt att vara rasbiolog på 1930-talet, och att kastrera "sinnesslöa" ända fram till 1970-talet. Att det var modernt gör det ju inte rätt, eller hur?

M

Man har ändå trots allt faktiskt försökt få ner arbetslösheten, men det tycks vara svårt. På sjuttiotalet, direkt efter oljekrisen var man mer aktiv, med med kraftigt underskott i stadsbudgeten enligt traditionell keynsiansk modell. Dety blev tyvärr mer inflation än jobb, och alla de riktade satsningar som gjordes, inte minst av borgerliga regeringar! gick främst till det som ändå kom att läggas ned. Till vad nytta.

Ett intressant faktum är att det vi hade då, arbetslöshet och inflation samtidigt, var enligt rådande ekonomiska teorier en total omöjlighet.

Nationalekonomin har nog aldrig riktigt hämtat sig sen dess verkar det som.

Sedan så har den tekniska utvecklingen sett till att många jobb har försvunnit. De inkörsportar till arbetsmarknaden som fanns förr lyser numera med sin frånvaro.

Sedan så är ju en debatt om detta rätt poänglös utan att det finns någon diskussion om vad som borde göras i stället. Finns det åtgärder som faktiskt skulle fungera? Långsiktigt!

undrar VeVeN nyfiket.

VeVen skrev:Finns det åtgärder som faktiskt skulle fungera? Långsiktigt!

Ja, vi kan ju börja med vänsterpartiets förslag att skapa 200.000 nya jobb i offentlig sektor. Det skulle innebära att man återinrättar två tredjedelar av de jobb som fanns innan det började bli poppis att "spara" pengar i det offentliga, istället för att ge oss bättre offentlig verksamhet.

Beroende på hur man räknar blir det till och med pengar över om man ger en arbetslös lön istället för A-kassa (Kolla härexempelvis )

Eftersom den offentliga sektorn samtidigt driver den privata sektorn skapas på så vis minst lika många jobb för leverantörer till densamma: skolor måste ha böcker och kopiatorer, sjukvården måste ha teknisk utrustning och laboratorier... Och alla dessa anställda måste ju göra av med sina pengar på något, så det skapas jobb inom handeln också.


Att flytta tillverkning till Kina lönar sig inte, och det kommer till och med ekonomerna komma på om ett tag. Dels blir ju produktionen så oersonalintensiv att lönekostnaden blir den samma, och dels måste ju varorna skeppas helm också. Dessutom blir kvaliteten lidande och problemen med tekniköverföring och utblidning av arbetskraften är ibland helt oöverstigliga.

Inflation är väl i sig inte något att oroa sig för, även om det skulle vara sant att hög sysselsättnig skapar inflation. Inflation har alltid funnits så länge det funnits pengar. Hellre att människor har jobb och kan klaga på att inflationen äter upp deras lön än att de inte har jobb och inte har någon lön att klaga på.

Förresten är nog ekonomerna lite förvirrade när det gäller kausalförhållandet mellan ränta och inflation. De tror ju att man minskar inflationen med högre ränta. Snarare är det så att det är räntan som gör pengarna "dyrare" och alltså spär på inflationen. Vi som minns när man fick 10 % ränta på postsparbanksboken (på den tiden det fanns ett postverk) minns också att inflationen var i samma storleksordning som sparräntan - vilket den ju också är idag.


Det viktiga att komma ihåg - VeVen pratar om stöden till TEKO och varvsindustri bland annat - är att politikerna bara kan skapa jobb i offentlig sektor. Det finns inget annat sätt. Man kan inte muta privata arbetsgivare att anställa mera - det visar ju just de exemplen.

Det vi kan vara alldeles bombsäkra på är i alla fall att Reinfeldts förslag till "jobbskapande åtgärder" faktiskt - även om det verkar omöjligt - är ännu sämre än Perssons underlåtenhet att göra särskilt mycket alls.

Om man på allvar tror att man "skapar" jobb genom att sänka A-kasseersättningen och sjukpenningen, ja då har man inte ens förstått så mycket av kausalbegreppet som min son (10 1/2 månad gammal) har. Erik (sonen) vet minsann att om man släppet en bit broccoli från matstolen så ramlar den nedåt varje gång. Det finns inget sätt att få den att spontant ramla uppåt...


M

Att en arbetslöshet på 4% skulle vara optimalt måste ju bygga på att det inte är samma individer som är arbetslösa under en längre tid, utan att det sker en snabb omsättning av arbetslösa. (I alla fall hoppas jag att det är grundtanken i resonemanget om att en viss arbetslöshet är bra!)

Ett problem är ju att de som har jobb inte vågar flytta på sej i tillräcklig stor utsträckning. Många vantrivs på ett jobb men vågar inte söka sej till ett nytt!

Ett annat problem är att det är förhållandevis dyrt att anställa folk för enkla syslor. (Det finns massor av jobb som inte blir utfört, för att de är för dyrt.)

LÅ1 skrev:Att en arbetslöshet på 4% skulle vara optimalt måste ju bygga på att det inte är samma individer som är arbetslösa under en längre tid, utan att det sker en snabb omsättning av arbetslösa. (I alla fall hoppas jag att det är grundtanken i resonemanget om att en viss arbetslöshet är bra!)

[---]

En större otrygghet på arbetsmarknaden är knappast optimalt ur sjukskrivningshänseende, vilket också märkts under senare år. Det ideala är väl att man trivs på jobbet såpass att man inte måste säga upp sig stup i ett, eller har jag fel?

Reimersholme71 skrev: Ja, vi kan ju börja med vänsterpartiets förslag att skapa 200.000 nya jobb i offentlig sektor. Det skulle innebära att man återinrättar två tredjedelar av de jobb som fanns innan det började bli poppis att "spara" pengar i det offentliga, istället för att ge oss bättre offentlig verksamhet.

Beroende på hur man räknar blir det till och med pengar över om man ger en arbetslös lön istället för A-kassa (Kolla härexempelvis )

Eftersom den offentliga sektorn samtidigt driver den privata sektorn skapas på så vis minst lika många jobb för leverantörer till densamma: skolor måste ha böcker och kopiatorer, sjukvården måste ha teknisk utrustning och laboratorier... Och alla dessa anställda måste ju göra av med sina pengar på något, så det skapas jobb inom handeln också.

Problemet är bara att kopiatorerna köps in från utlandet, liksom mycket teknisk utrustning o.s.v.

Den offentliga sektorn à la vänsterpartiet är ett slutet system: Den finansieras av skattepengar som går till de anställdas löner vars skatt går till att finansiera den offentliga sektorn (pengarna cirkulerar runt och runt). Det ingen som debatterar för den modellen har tänkt på är bara att pengar försvinner ut ur systemet här och där, t.ex. när de anställda i den offenliga sektorn åker på charterresa till Kos, när sjukhuset köper in glödlampor som tillverkats i Frankrike o.s.v. Du säger det själv, "Och alla dessa anställda måste ju göra av med sina pengar på något så det skapas jobb inom handeln också", du glömmer bara att en del av stålarna försvinner utomlands.

För att kompensera för dessa pengar som försvinner ut ur systemet måste det komma i pengar utifrån systemet, d.v.s. via skattesedeln för företag och för folk som inte är anställda inom den offentliga sektorn. Det behövs alltså en privat sektor som pumpar in pengar till den offentliga! Att utöka den offentliga sektorn för att få fler jobb i arbete är ingen långsiktig lösning, eftersom det inte ökar inströmingen av pengar till systemet, bara mängden pengar i cirkulation.

I min mening är det inte den offentliga sektorn som driver den privata, utan tvärt om!

På mitt jobb (i den privata sektorn) håller cheferna en presentation över det ekonomiska läget ungefär varannan månad. Det enda som är viktigt är siffran som står på den sista raden, och det enda man bryr sig om när man anställer eller sparkar folk är vad det kostar. Ska det genereras fler jobb i Sverige måste det bli billigare att anställa och att ha anställda. Skulle jag få bestämma skulle jag sluta pumpa in en massa pengar i AMS som går till de åtgärder som ingen har nytta av (en kompis till mig som är civilingenjör i datateknik var arbetslös i c:a 2 år och fick under den tiden bl.a. gå en kurs för att ta datorkörkort! Och en kurs i att tänka positivt... F-N VILKET RESURSSLÖSERI!) och istället sänka arbetsgivaravgiften med samma summa.

Ulrik Berggren skrev:

LÅ1 skrev:Att en arbetslöshet på 4% skulle vara optimalt måste ju bygga på att det inte är samma individer som är arbetslösa under en längre tid, utan att det sker en snabb omsättning av arbetslösa. (I alla fall hoppas jag att det är grundtanken i resonemanget om att en viss arbetslöshet är bra!)

[---]

En större otrygghet på arbetsmarknaden är knappast optimalt ur sjukskrivningshänseende, vilket också märkts under senare år. Det ideala är väl att man trivs på jobbet såpass att man inte måste säga upp sig stup i ett, eller har jag fel?

Det är bara det att om folk vågade sluta på ett arbete för att ta ett annat så får man större rörlighet och det blir fler lediga jobb att söka. Att man vill ha nytt jobb kan ha många orsaker. Personlig utveckling, byte av bostadsort, annan familjesituation, hälsan kan förändras (av ålder, av sjukdom eller som en följd av det arbete man har).
Även för företagen måste det vara positivt att anstälda som önskar ett annat jobb också har möjlighet att få ett, och inte biter sej fast på ett jobb sam han/hon vantrivs med. Om det var lättare att få ny anställning så skulle det känns mindre plågsamt för en arbetsgivare att behöva säga upp anstälda, för det är något som företagen gör med vånda!
Men en sådan situation kräver att det är relativt lätt att få ett nytt (hyfsat bra) jobb. I dag blir ju många utelåsta från den verkliga arbetsmarknaden bara för att andra har stängts in i den!

37368 skrev:

Reimersholme71 skrev: Ja, vi kan ju börja med vänsterpartiets förslag att skapa 200.000 nya jobb i offentlig sektor. Det skulle innebära att man återinrättar två tredjedelar av de jobb som fanns innan det började bli poppis att "spara" pengar i det offentliga, istället för att ge oss bättre offentlig verksamhet.

Beroende på hur man räknar blir det till och med pengar över om man ger en arbetslös lön istället för A-kassa (Kolla härexempelvis )

Eftersom den offentliga sektorn samtidigt driver den privata sektorn skapas på så vis minst lika många jobb för leverantörer till densamma: skolor måste ha böcker och kopiatorer, sjukvården måste ha teknisk utrustning och laboratorier... Och alla dessa anställda måste ju göra av med sina pengar på något, så det skapas jobb inom handeln också.

Problemet är bara att kopiatorerna köps in från utlandet, liksom mycket teknisk utrustning o.s.v.

Den offentliga sektorn à la vänsterpartiet är ett slutet system: Den finansieras av skattepengar som går till de anställdas löner vars skatt går till att finansiera den offentliga sektorn (pengarna cirkulerar runt och runt). Det ingen som debatterar för den modellen har tänkt på är bara att pengar försvinner ut ur systemet här och där, t.ex. när de anställda i den offenliga sektorn åker på charterresa till Kos, när sjukhuset köper in glödlampor som tillverkats i Frankrike o.s.v. Du säger det själv, "Och alla dessa anställda måste ju göra av med sina pengar på något så det skapas jobb inom handeln också", du glömmer bara att en del av stålarna försvinner utomlands.

För att kompensera för dessa pengar som försvinner ut ur systemet måste det komma i pengar utifrån systemet, d.v.s. via skattesedeln för företag och för folk som inte är anställda inom den offentliga sektorn. Det behövs alltså en privat sektor som pumpar in pengar till den offentliga! Att utöka den offentliga sektorn för att få fler jobb i arbete är ingen långsiktig lösning, eftersom det inte ökar inströmingen av pengar till systemet, bara mängden pengar i cirkulation.

I min mening är det inte den offentliga sektorn som driver den privata, utan tvärt om!

På mitt jobb (i den privata sektorn) håller cheferna en presentation över det ekonomiska läget ungefär varannan månad. Det enda som är viktigt är siffran som står på den sista raden, och det enda man bryr sig om när man anställer eller sparkar folk är vad det kostar. Ska det genereras fler jobb i Sverige måste det bli billigare att anställa och att ha anställda. Skulle jag få bestämma skulle jag sluta pumpa in en massa pengar i AMS som går till de åtgärder som ingen har nytta av (en kompis till mig som är civilingenjör i datateknik var arbetslös i c:a 2 år och fick under den tiden bl.a. gå en kurs för att ta datorkörkort! Och en kurs i att tänka positivt... F-N VILKET RESURSSLÖSERI!) och istället sänka arbetsgivaravgiften med samma summa.

Håller med dej! Tänk på de gamla öststaterna. Deras pengar var ju närmast som leksakspengar. Och ett stort problemet för staterna var att få in västvaluta för att kunna betala den nödvändigaste importen.

T.ex. råkade Östtyskland altid ha behov av att köpa silver när silverpriset var lågt, men man råkade altid ha ett överskott som kunde exporteras när priset var högt! Spekulerade gjorde man ju inte! Det var ju kapitalistiskt!
(Detta är något jag hörde en gång, sanningshalten vågar jag inte garantera, och det krävs ju en hel del av tillförlitlig statisik för att verifiera det hela.)

Östtysklan fick också in valuta genom att sälja sina medborgare till Västtyskland! Västtyskland lär ha betaladt för att vissa östtyskar skulle få flytta in i västtyskland!

LÅ1 skrev:

Ulrik Berggren skrev:

LÅ1 skrev:Att en arbetslöshet på 4% skulle vara optimalt måste ju bygga på att det inte är samma individer som är arbetslösa under en längre tid, utan att det sker en snabb omsättning av arbetslösa. (I alla fall hoppas jag att det är grundtanken i resonemanget om att en viss arbetslöshet är bra!)

[---]

En större otrygghet på arbetsmarknaden är knappast optimalt ur sjukskrivningshänseende, vilket också märkts under senare år. Det ideala är väl att man trivs på jobbet såpass att man inte måste säga upp sig stup i ett, eller har jag fel?

Det är bara det att om folk vågade sluta på ett arbete för att ta ett annat så får man större rörlighet och det blir fler lediga jobb att söka. Att man vill ha nytt jobb kan ha många orsaker. Personlig utveckling, byte av bostadsort, annan familjesituation, hälsan kan förändras (av ålder, av sjukdom eller som en följd av det arbete man har).
Även för företagen måste det vara positivt att anstälda som önskar ett annat jobb också har möjlighet att få ett, och inte biter sej fast på ett jobb sam han/hon vantrivs med. Om det var lättare att få ny anställning så skulle det känns mindre plågsamt för en arbetsgivare att behöva säga upp anstälda, för det är något som företagen gör med vånda!
Men en sådan situation kräver att det är relativt lätt att få ett nytt (hyfsat bra) jobb. I dag blir ju många utelåsta från den verkliga arbetsmarknaden bara för att andra har stängts in i den!

Jag vet inte under vilka premisser du agerar på arbetsmarknaden, men själv uppskattar jag förmånen att själv avgöra när jag vill byta jobb, och inte ständigt stressas av en arbetsgivare som, tack vare låga trösklar för att sparka folk och nyanställa, gör sig av med mig hipp som happ. Men om du uppskattar otrygghet på arbetsmarknaden så står det givetvis dig helt fritt. Frågan är hur många som, när det verkligen gäller, kommer att stå på din sida i frågan.

Sen upplever jag som att du undviker min känrpunkt; att otrygghet på arbetsmarknaden skapar höga sjuktal p g a stress

Ulrik Berggren skrev: Sen upplever jag som att du undviker min kärnpunkt; att otrygghet på arbetsmarknaden skapar höga sjuktal p g a stress

Det har du säkert rätt i, att otrygghet skapar stress som skapar sjuktal. Grejen är att tryggheten inte skapas genom att ha skyhöga trösklar ut och in ur en arbetsplats (vilket är läget idag), utan trygghet skapas genom att arbetstagarna vet att "om jag får sparken så är det lätt att få jobb igen".

Det folk (inklusive jag själv) är rädd för på arbetsmarknaden är inte att bli av med jobbet, utan arbetslösheten som följer!

Man skulle kunna räkna ut någon slags "upplevd medeltrygghet" bland samtliga i arbetsför ålder. Med extremt höga trösklar in och ut ur arbetslivet kommer de som har ett jobb känna sig extremt trygga och de som inte har jobb känna sig extremt otrygga. Har man väldigt låga trösklar istället så kommer de som har jobb inte känna sig särskilt trygga, å andra sidan kommer de som är arbetslösa inte känna sig särskilt otrygga. Medelvärdet, eller den "upplevda medeltryggheten" kommer därför vara densamma oavsett hur höga trösklar det är på arbetsmarknaden.

Den enda långsiktiga lösningen för att öka den "upplevda medeltryggheten" är att få fler personer i arbete, för då är det fler som känner sig på den trygga sidan än vad det är som känner sig på den otrygga sidan, oavsett hur höga trösklarna är! Detta görs definitivt inte genom att öka trösklarna för att bli av med jobbet (kalla det anställningstrygghet för den ensklide om du vill), utan genom att öka antalet jobb!!!

37368 skrev:På mitt jobb (i den privata sektorn) håller cheferna en presentation över det ekonomiska läget ungefär varannan månad. Det enda som är viktigt är siffran som står på den sista raden, och det enda man bryr sig om när man anställer eller sparkar folk är vad det kostar.

Precis! Det är ju det som är felet i dagens värld. Ingen bryr sig om andra människor. Pengar är något artificiellt, uppfunnet av oss människor. De har inget värde i sig. Det har däremot människor - det är dem vi borde bry oss om.



För övrigt verkar det som alla i ovanstående diskussion är överens om att arbetslösheten är för stor, eller hur? De verkar också vara överens om att arbetslösheten leder till otrygghet och otryggheten leder till högre sjuktal och alltihop är en ond spiral.

Vad vi inte är överens om är vad rätt lösning är. De som har gått på den Reinfeldstka patentlösningen ("skattesänkningar och försämrad arbetsrätt") tycker att man skall "göra det lättare att anställa" genom att göra det "billigare" och "mindre krångligt" - vilket ju är samma sak som att säga att lönerna skall sänkas och folk skall vara lättare att avskeda - något som garanterat ökar både otrygghet och arbetslöshet.

Att som regeringen Persson stå med ena foten i neolibleralismen och den andra i arbetarrörelsehistoria, och dutta lite här och där med "åtgärder" är ju också korkat.

Faktum: industrin effektiviseras hela tiden. Det blir allt färre som jobbar för att tillverka allt mer grejer. Det som inte kan effektiviseras på samma sätt är "servicesektorn" - jobb där människor tar hand om andra människor på olika sätt. Det är alltså fullt naturligt att denna sektors andel av arbetskraften växer. Och eftersom mycket av dessa jobb utförs av det allmänna (offentlig sektor alltså) måste den offentliga sektorn växa relativt den privata.

Enkelt, självklart - men inte poppis bland neoliberalerna som ser "staten" som människans fiende nummer ett.

Den attityden hos neoliberalerna förnekar ju människans själva natur: vi är sociala djur, vi sluter oss samman i samhällen. Det är det som gjort oss till planetens mest framgångsrika art (beroende på hur man mäter framgång ). Det är när vi jobbar tillsammans för allas bästa som vi är som bäst!


M

En intressant sak i sammanhanget är ju att Sverige förmodligen är ett av världens tryggaste länder samtidigt som vi har ett av världens högsta sjuktal...

Och att säga att moderaternas politik garanterat leder till ökad otrygghet och arbetslöshet är att göra det lätt för sig.

Ulrik Berggren skrev:

LÅ1 skrev:

Ulrik Berggren skrev: En större otrygghet på arbetsmarknaden är knappast optimalt ur sjukskrivningshänseende, vilket också märkts under senare år. Det ideala är väl att man trivs på jobbet såpass att man inte måste säga upp sig stup i ett, eller har jag fel?

Det är bara det att om folk vågade sluta på ett arbete för att ta ett annat så får man större rörlighet och det blir fler lediga jobb att söka. Att man vill ha nytt jobb kan ha många orsaker. Personlig utveckling, byte av bostadsort, annan familjesituation, hälsan kan förändras (av ålder, av sjukdom eller som en följd av det arbete man har).
Även för företagen måste det vara positivt att anstälda som önskar ett annat jobb också har möjlighet att få ett, och inte biter sej fast på ett jobb sam han/hon vantrivs med. Om det var lättare att få ny anställning så skulle det känns mindre plågsamt för en arbetsgivare att behöva säga upp anstälda, för det är något som företagen gör med vånda!
Men en sådan situation kräver att det är relativt lätt att få ett nytt (hyfsat bra) jobb. I dag blir ju många utelåsta från den verkliga arbetsmarknaden bara för att andra har stängts in i den!

Jag vet inte under vilka premisser du agerar på arbetsmarknaden, men själv uppskattar jag förmånen att själv avgöra när jag vill byta jobb, och inte ständigt stressas av en arbetsgivare som, tack vare låga trösklar för att sparka folk och nyanställa, gör sig av med mig hipp som happ. Men om du uppskattar otrygghet på arbetsmarknaden så står det givetvis dig helt fritt. Frågan är hur många som, när det verkligen gäller, kommer att stå på din sida i frågan.

Sen upplever jag som att du undviker min känrpunkt; att otrygghet på arbetsmarknaden skapar höga sjuktal p g a stress

Jag skrev ett svar till detta i går kväll, men jag måste glömt att trycka på skicka-knappen??

Mycke av det jag ville få fram har andra redan hunnit skriva! En bra sammanfattning finns i detta citatet:

37368 skrev:Det folk (inklusive jag själv) är rädd för på arbetsmarknaden är inte att bli av med jobbet, utan arbetslösheten som följer!

En mer rörlig arbetsmarknad skulle nog gynna alla!
Själv hankar jag mej fram med diverse arbeten och uppdrag, kompletterad med a-kassa.

Vad vi inte är överens om är vad rätt lösning är. De som har gått på den Reinfeldstka patentlösningen ("skattesänkningar och försämrad arbetsrätt") tycker att man skall "göra det lättare att anställa" genom att göra det "billigare" och "mindre krångligt" - vilket ju är samma sak som att säga att lönerna skall sänkas och folk skall vara lättare att avskeda - något som garanterat ökar både otrygghet och arbetslöshet.

Nja, det finns en aspekt med "mindre krångligt" som inte har med lönedumpning eller sämre arbetsvillkor att göra, och det är småföretag som skulle kunna anställa folk men som inte gör det.

Det finns en STOR mental spärr för enmans- eller familjeföretag att anställa någon utomstående. Plötsligt är det en massa administration som dyker upp (Behöver man ta fram en massa handlingsplaner, typ jämställdhetsplan etc? Och mellanhavandena med skatteverket blir mer omfattande osv).

Vidare, om anställningen av någon anledning skulle bli misslyckad t ex för att företaget får en någont ändrad verksamhet, så att den anställdes kompetens ej behövs - vad gör man då? Fortbilda den anställde? Visst jättebra, men kurser som vänder sig till näringslivet svindyra - det är inte säkert att företaget klarar DEN kostnaden. Rent bortsett från att lämpliga kurser kanske inte finns.

Eller det vanligaste av allt: firman går sämre, och måste göra inskränkningar.

Inget av ovanstående skulle uppfattas som något bekymmer på ett storföretags personalavdelning (som dessutom har tillräckliga kunskaper för att sparka folk utan att gå på någon juridisk mina, i alla fall i teorin), men för ägare till småföretag upplevs det som ett problem, eller kanske snarare att ägaren inte är säker på att han kan bemästra eventuella problem vid i samband med en anställning.

Kan man göra något åt detta, finns det hopp om att småföretagen vågar anställa. Och det kan göra dramatisk skillnad när det gäller arbetslösheten (och dessutom i hela Sverige inklusive glesbygden).

SI