Odd skrev:
Vems skuld det är skall väl i så fall fastslås i ett brottsmål, och det är väl det som är grejen, bevisningen behöver inte vara lika starkt i ett civilt mål.
Nice try, Odd, men där har du dessvärre fel. Det behöver inte föreligga något konstaterat straffrättsligt ansvar för att skadeståndsskyldighet enligt skadeståndsrätten ska inträda. Det har iofs. ingenting att göra med nivån på den bevisning som företes.
Nåväl, detta var en intressant dom på flera sätt.Som Trygg-Hansa lagt upp processföringen så märks det att de är mest rädda för att Arriva ska få gehör för sin preskriptionstalan enligt Järnvägstrafiklagen (den vid tidpunkten gällande lydelsen, SFS 1985:192, i fortsättningen kallad JvTrL).
https://lagen.nu/1985:192
Huvudregel för preskription är enligt preskriptionslagen (SFS 1981:130) 10 år, men den tidsrymden kan inskränkas genom olika speciallagar, sk. specialpreskription. I fallet med järnvägstrafik 3 år enl. JvTrL 1 kap. 5 §. Därför gör man - fastän kärandepart - motsatsvis gällande att JvTrL inte är tillämplig (med det strikta ansvaret i 5 kap. 1§) genom att hävda undantaget i nyss nämnda paragrafs andra stycke - annars hade bevisföringen, som även hr. Petersén konstaterat ovan, varit rätt enkel. Nu använder man istället de allmänna rättsreglerna i Skadeståndslagen (SFS 1972:2017, i fortsättningen kallad SkL).
https://lagen.nu/1972:207
Då krävs i regel fel eller försumlighet hos den skadevållande, eller hos någon i dennes tjänst för vilken arbetsgivaren svarar - sk. principalansvar - SkL 3 kap. 1 § (det finns en undantagsregel i SkL 4 kap. 1§ som även ålägger arbetstagare skadeståndsansvar, men den tillämpas sällan).
Arriva, å sin sida, agerar som en rutinerad gammal kåkfarare, man nekar till allt: Arriva har inte utfäst sig att betala något, ev. fordringar är preskriberade enl. JvTrL (man kan nämligen åberopa JvTrLs preskriptionsregler, enligt 1 kap. 8 §, även om skadeståndsskyldighet görs gällande på annan grund, dvs. SkL), Arriva eller dess anställda har inte agerat oaktsamt, det finns inget orsakssamband mellan de Arriva-anställdas ev. agerande och den inträffade olyckan, Trygg Hansas försäkringstagare (dvs. den drabbade bostadsrättsföreningen) har inte lidit den påstådda skadan, försäkringstagaren har inte begränsat skadan på det sätt som borde ha gjorts, Trygg Hansa var inte skyldig att betala ersättning till försäkringstagaren. Som sagt, en diger lista.
Tingsrätten underkänner det mesta av Arrivas argumentation, på rätt goda grunder enligt min mening. Man konstaterar att Arriva visst åtagit sig att betala ersättning och därför inte har rätt att åberopa 3-årig specialpreskription. Dessutom föreligger skadeståndsskyldighet både enligt SkL:s principalansvar (tjänstgörande rangerare har förfarit felaktigt eller försumligt, dock icke brottsligt - rangeraren lämnade olika uppgifter om sitt agerande till haverikommissionen resp. i polisförhör) eftersom man godtar de beskrivningar som finns av olycksförloppet, och enligt JvTrL:s strikta ansvar, då det inträffade ligger inom ramen för begreppet "järnvägsdrift" i 5 kap. 1§. Här hade kanske Trygg Hansa lite tur, hade man väckt talan inom de 3 stipulerade åren hade det ju inte varit något snack - Arriva hade fått betala i enlighet med JvTrL 5 kap. 1§ utan vidare spisning. Å andra sidan ska inte svarandeparten få möjlighet att bara låta tiden gå enbart genom att hålla bollen i rullning (för att använda en fotbollsmetafor).
Slutligen jämkar Nacka TR Trygg Hansas ersättningsanspråk något, men jag går här inte närmare i på rättens resonemang i det avseendet. Arriva anses dock ha förlorat målet i sin helhet och får därför betala Trygg Hansas rättegångskostnasder.
)