En fundering om forna Göteborgska växlar

[Ulf Smedbo]

I nummer 1/2003 av Spårvägssällskapet Ringliniens tidskrift Ringlinien finns det en mycket intressant artikel om Linnéplatsen och trakten däromkring. Bland annat finns det bilder från den tid då man hade trafik på samma spår med både Spårvägens spårvagnar och Säröbanans rälsbussar.

Är det någon som var med på den tiden och vet hur löste man problemet med moträler och ”hjärtstycken”, alltså med säker passage genom växlarna med spårvagnarnas tunnare flänsar och rälsbussarnas tjockare flänsar.

På en av bilderna kan man se att ”hjärtstycket” på utfartsväxeln från Göteborg Ss var flänsbärande.

Eftersom man kan se på bilderna att det gick att köra in rälsbussar in mot Linnéplatsen på spårvägens dåvarande ”nedspår” och att det gick att köra in spårvagnar på Säröbanans västra ”stationsspår”, så måste ju rimligen växlarna (åtminstone denna växel) kunna klara av fordon med olika mått mellan hjulens insidor.

Överkursfråga: Är det någon som vet varför man elektrifierade detta ”Säröbanska stationsspår” samt de därutanför liggande övergångsväxlarna mellan ”upp-” och ”nedspåren”?

[Mr. Burns]

Elektrifieringen ska ha varit ett skydd mot att eventuellt felkörande spårvagnar inte plötsligt skulle hamna "under bar himmel". Med kraft från ovan kunde vagnen lätt backa tillbaka ut på rätt spår för egen maskin.