Enceladus skrev: ↑fredag 20 maj 2022 15:15
Den splittringen skedde långt tidigare
Utrikesmagasinet skrev:Ukraina är i Turkiets ögon en geopolitisk motvikt till Ryssland i Svartahavsregionen. Ryssland spelar också en avgörande geopolitisk roll för Turkiet långt bortom Svarta havet, från södra Kaukasus till östra Medelhavet (Syrien och Libyen). Det är en relation som ibland präglas av gemensamma intressen och ibland av motsättningar. Genom det eurasiska skiftet i den turkiska utrikespolitiken, särskilt efter 2016, har Turkiet gradvis avvikit från sin västerländska inriktning. Denna avvikelse kulminerade i Turkiets köp av det ryska luftvärnssystemet S-400 för motsvarande cirka 20 miljarder kronor. Det ledde i sin tur till att USA ställde in Turkiets planerade inköp av det amerikanska stridsplanet F-35.
Notera att ovanstående artikel skrevs innan Turkiets utspel om Sveriges och Finlands Nato-ansökan. Enligt flera bedömare] är Turkiet egentligen ute efter amerikanska stridsflygplan, i första hand ovan nämnda F-35. Men Turkiet kan tvingas nöja sig med lite äldre flygplan:
SvD skrev:– Där kan man tänka sig att Turkiet kan vilja komma tillbaka till det konsortiet, och om det inte går i alla fall få lite äldre flygplan. Det har varit tal om en kompromiss där de i stället skulle kunna få moderniserade F-16-plan, men det har inte gått igenom. F-16 är ett exempel på en morot som man skulle kunna erbjuda Turkiet, säger Paul Levin.
Annars kan det ju inte uteslutas att Grekland istället stoppar planerna...
Långt tidigare? Ja, tänk att det kände jag till, men försökte hålla mig till det nuvarande historiska skedet, istället för att inventera Turkiets agerande inom Nato genom tiderna. Däremot kan jag säga att om man tror att detta handlar om F-35 så har man missat något. När nu Erdogan-regimen köpt det ryska luftförsvarssystemet S400 är det självklart att USA inte tillhandahåller sitt modernaste stridsplan, eftersom man får utgå från att ryssarna byggt in bakdörrar i stridsledningssystemet för exportversionen av S400.
Turkiet har mycket större ambitioner än så, man vill återupprätta sultanatet i någon mening, och vara den dominerande militärmakten i regionen (bortsett från kärnvapenmakten Israel, men den staten har turkarna egentligen ingen anledning att söka konflikt med). När den turkiska republiken grundlades av Mustafa Kemal Atatürk 1923 skulle denna vara en sekulär stat, islam ersattes med en glödande nationalism, även kallad kemalism. Turkiet skulle vara en etniskt ren stat, där fick bara finnas turkar. Greker och armenier hade man redan mördat, nu gällde det att eliminera kurderna också - något som pågått sedan dess.
Turkiet har sällan varit en demokrati, ibland har det funnits folkvalda regeringar men lika ofta har landet varit en militärdiktatur. Sedan Erdogan kom till makten år 2000 har han målmedvetet arbetat för att kapsla in den atatürkistiska nationalismen/kemalismen i islamism, en synnerligen giftig cocktail. Samtidigt som han monterar ned Atatürks sekulära stat, bl.a. genom att öppna Hagia Sofia som moské igen, efter ett beslut av nickedockorna i Turkiets högsta domstol (Atatürk hade gjort byggnaden, byggd 527-532 som kristen katedral, till museum 1934 som en del av sin sekulära politik).
Under Erdogans ledning har Turkiet förvandlats till en diktatur och en regelrätt skurkstat:
Strategiskt vet turkarna om att Nato behöver Turkiet, men Turkiet behöver egentligen inte Nato. Turkiet kom med i Nato därför att USA ville kontrollera sin sydöstra flank, som det heter, och kunna placera ut kärnvapenbärande missiler där. Detta var f.ö. upprinnelsen till den sk. Kuba-krisen, något som är mindre känt. Dessa missiler drogs bort efteråt, som en hemlig del av uppgörelsen mellan John. F. Kennedy och Nikita Chrusjtjev. Idag är (troligen) ett antal kärnvapenbomber av typ B61 (se ovan) placerade i depå på den turkiska flygbasen Incirlik
Därför är det inte förvånande att Turkiet uppför sig som det gör. USA har nämligen inte mycket att sätta emot (dessutom tror jag att Erdogan betrakta Joe Biden som förbrukad och att The Donald återkommer efter nästa presidentval). Därför är det heller inte förvånande att vissa svenska högerreaktionärer, som
P M Nilsson (Dagens Industri) och
Linda Jerneck (Expressen), åtminstone indirekt argumentera för att Sverige måste gå Erdogan tillmötes för att få komma in i Natos varma famn. Den sk. liberala Bonnierpressen har f.ö. varit påfallande angelägna om att låta Erdogans hantlangare komma till tals. Endast i SvD verkar det finnas en uns av förmåga till eftertanke:
Vad mer ska vi kohandla bort?.