Anekdoter från tunnelbanan

[daniel_s]

ja det är lätt hänt, antagligen var det något liknande som drabbade den som skrev NOB (= Nockeby) på indikeringsknapparna vid Hornstull mot Norsborg!

[Harald]

Minnet säger att tåglägesmärkena vid SEp satt på pelarna, men minnet kan ju vara bedrägligt. Satt de inte på pelarna så måste de ha suttit i taket i linje med pelarna. Många av Spårvägsmuseets bilder är från den första tiden, och jag tror inte märkena fanns då. Det var väl något man kom på efter ett tag att man behövde.

[C12C3C3C12]

Väntar på att flera f.d. t-baneförare skall kliva ut ur garderoben och dra några saftiga historier, A Hanquist kanske har något att förtälja...

[Harald]

Några saftiga historier har jag alltså inte, men jag kom på en lite udda händelse till. Det måste ha varit under högsommaren när vi körde enbemannade sexvagnståg på ettan, för det var i morgonens högtrafik och jag hade ingen tågvakt. Jag hade stannat vid T-Centralen på väg söderut och när av- och påstigningen var klar och ingen på plattformen ens var i närheten av dörrarna stängde jag, satte mig på stolen och drog iväg. Jag hade bara kommit bit in i tunneln när jag fick nödbroms. Jag reste mig och gick ut i vagnen för att gå igenom tåget och hitta orsaken. Jag behövde inte gå så långt för i främre delen av första vagnen möttes jag av en hysterisk amerikanska som krävde att jag skulle backa tillbaka eftersom hennes man och barn inte hade kommit med tåget. Jag förklarade att det inte gick att backa tillbaka, utan hon fick följa med till nästa station och åka tillbaka därifrån. Jag återställde nödbromshandtaget, gick tillbaka till hytten och startade igen. Jag hade dock inte kört många meter förrän jag fick nödbroms igen. Jag gick ut i vagnen, upprepade min förklaring, återställde nödbromshandtaget, körde igen och fick nödbroms igen. Detta upprepades några gånger, men till slut ledsnade väl de kringstående som var på väg till sina jobb och höll henne borta från nödbromshandtaget. Under tiden hade jag förstås kontaktat TUC, så när jag rejält försenad kom till Gamla Stan kom en trafikmästare och mötte damen. Vad som sedan hände vet jag inte.

[NerdBoy]

I det här fallet så är det ju ändå ganska nära så att apostlahästarna funkar. Mellan BEH och UNI t.ex. hade man nog fått göra den lösningen .

Det där påminner mig om en vän som jobbade extra som spärrvakt under sin studietid. En tidig morgon försov han sig, så det var bara att springa hela vägen mellan Bergshamra (studentbostadsområdet Kungshamra) och T-Universitetet. Han kom fram precis i tid för att släppa in de som skulle åka med morgonens första tåg.

[roggek]

...så när jag rejält försenad kom till Gamla Stan kom en trafikmästare och mötte damen. Vad som sedan hände vet jag inte.

Missbruk beivras?

Bild från Wikipedia
CC BY-SA 3.0

[Harald]

Nu kom jag på ytterligare en händelse. På väg från Gubbängen mot Hökarängen såg jag att det låg en orange plastpåse mellan ena rälen och strömskenan. Det tyckte jag inte var så mycket att bry sig om, så jag körde på. När jag närmade mig upptäckte jag att det inte var en plastpåse utan en papperskorg av plåt, men då var det för sent att stanna. Hur det gick till vet jag inte, men på något vis hamnade första strömskon ovanpå strömskenebrädan. Så kunde jag ju inte köra vidare. Jag försökte slå av den med det därför avsedda verktyget, men det lyckades inte. Det var väl gjort för att slå av en fri strömsko genom att man slog på ytteränden, men nu vilade ju ytteränden på brädan, så det var bara att tillkalla hjälp i form av reparatörer.

[643]

Det påstådda radiomeddelandet "Det är uppfattat, jag kör så länge det ryker" borde väl platsa...

[C12C3C3C12]

Det påstådda radiomeddelandet "Det är uppfattat, jag kör så länge det ryker" borde väl platsa...

Det borde väl platsa in här på denna historia, jag bygger vidare på Haralds papperskorg: När jag en kväll körde in på Mariatorget söderut (stationen alltså) såg jag att det låg en röd papperskorg mellan rälen och strömskenan, väluppfostrad som jag var stannade jag före den samt anropade TUC att dom skulle bryta strömmen så att jag kunde ta undan den, det hade inte blivit roligt om den kortslutit mitt under tåget. Jag väntade och väntade, inget hände, till slut tröttnade jag och tog Haralds nyss nämnda pinne för att peta bort den, då kortslöt papperskorgen med en liten ljusbåge samt att det rök vackert, jag tog iväg papperskorgen och dammade iväg vidare glad i hågen, TUC frågade aldrig vad jag hade gjort

Meningen med avslagaren var att man skulle slå på släpskons 2 ben som var försvagade just för det ändamålet.

[daniel_s]

Meningen med avslagaren var att man skulle slå på släpskons 2 ben som var försvagade just för det ändamålet.

Jag har aldrig använt ett avslagardon på riktigt, men jag föreställer mig att avslagningstekniken är olika beroende på om dojan ligger på en strömskena eller inte. Gör den det, så bör det mest effektiva vara att slå mitt emellan strömskenan och strömavtagarbommen. Om den däremot hänger fritt i luften, så bör man väl slå längst ut på dojan. Om den ligger på skyddsbrädan så blir det problem eftersom den fjädrar och är i en konstig vinkel, då får man som sagt ta dit en rep-aratör

[Jan Molin]

Detta hände mig någon gång i mitten av 2000-talet. Ett tåg stod still vid MBP på grund av ordningsproblem och föraren ville inte åka vidare utan att ha fått hjälp av ordningsvakter. Jag råkade köra tåget bakom och plockade upp vakterna vid TCE. Efter SLU gick jag över växlarna till pfd 1 på MBP och släppte av vakterna. Naturligtvis hade problemet redan löst sig så efter trafikantutbyte så tittade vi på varandra och våra huvudsignaler, ryckte på axlarna och körde vidare mot SKT. Jag körde motspår (sth 50) och kom in något efter det andra tåget vid SKT men det var ofantligt roligt att se folks miner när det kom in två tåg åt samma håll på båda plattformsdelarna! Det blev mycket ropa i högtalarna...

[LÅ1]

Jag har aldrig använt ett avslagardon på riktigt, men jag föreställer mig att avslagningstekniken är olika beroende på om dojan ligger på en strömskena eller inte. Gör den det, så bör det mest effektiva vara att slå mitt emellan strömskenan och strömavtagarbommen. Om den däremot hänger fritt i luften, så bör man väl slå längst ut på dojan. Om den ligger på skyddsbrädan så blir det problem eftersom den fjädrar och är i en konstig vinkel, då får man som sagt ta dit en rep-aratör

Vad är anledningen till att man måste ha verktyg med för att kunna slå av en strömavtagare?

Detta hände mig någon gång i mitten av 2000-talet. Ett tåg stod still vid MBP på grund av ordningsproblem och föraren ville inte åka vidare utan att ha fått hjälp av ordningsvakter. Jag råkade köra tåget bakom och plockade upp vakterna vid TCE. Efter SLU gick jag över växlarna till pfd 1 på MBP och släppte av vakterna. Naturligtvis hade problemet redan löst sig så efter trafikantutbyte så tittade vi på varandra och våra huvudsignaler, ryckte på axlarna och körde vidare mot SKT. Jag körde motspår (sth 50) och kom in något efter det andra tåget vid SKT men det var ofantligt roligt att se folks miner när det kom in två tåg åt samma håll på båda plattformsdelarna! Det blev mycket ropa i högtalarna...

Kan knappast varit vid 08-tiden på en vardagsmorgon!

[daniel_s]

Jag har aldrig använt ett avslagardon på riktigt, men jag föreställer mig att avslagningstekniken är olika beroende på om dojan ligger på en strömskena eller inte. Gör den det, så bör det mest effektiva vara att slå mitt emellan strömskenan och strömavtagarbommen. Om den däremot hänger fritt i luften, så bör man väl slå längst ut på dojan. Om den ligger på skyddsbrädan så blir det problem eftersom den fjädrar och är i en konstig vinkel, då får man som sagt ta dit en rep-aratör

Vad är anledningen till att man måste ha verktyg med för att kunna slå av en strömavtagare?

För att man inte får tillräcklig kraft med bara händerna, samt att det vore olämpligt ur elsäkerhetssynpunkt (dagens understatement!)

[LÅ1]

Jag har aldrig använt ett avslagardon på riktigt, men jag föreställer mig att avslagningstekniken är olika beroende på om dojan ligger på en strömskena eller inte. Gör den det, så bör det mest effektiva vara att slå mitt emellan strömskenan och strömavtagarbommen. Om den däremot hänger fritt i luften, så bör man väl slå längst ut på dojan. Om den ligger på skyddsbrädan så blir det problem eftersom den fjädrar och är i en konstig vinkel, då får man som sagt ta dit en rep-aratör

Vad är anledningen till att man måste ha verktyg med för att kunna slå av en strömavtagare?

För att man inte får tillräcklig kraft med bara händerna, samt att det vore olämpligt ur elsäkerhetssynpunkt (dagens understatement!)

Det inser jag också! Men varför måste man (föraren) kunna slå loss en strömavtagare? Det var det jag menade med frågan, även om jag kanske inte formulerade mig så klart som jag borde!
Jag antar att det handlar att slå loss den från tåget, så att den ramlar av, men jag kanske missuppfattat det helt och hållet?

[daniel_s]

Aah, dü tänker zååå...

Donet behövs i de fall en vagn har fått ett sådant fel att den kortsluter strömskenan. Det finns en huvudfrånskiljare, men man kan t ex ha kört på något, så att kablarna från strömavtagare till huvudfrånskiljare har skadats. I det läget slår man av alla fyra strömavtagarna på vagnen, varvid de förhoppningsvis ramlar av. Sedan kan man slå på strömmen och köra vidare (förutsatt att man har oskadliggjort rätt vagn ). Donen finns numera inte på vagnarna, då de var väldigt bra till att slå sönder vad som helst med, vilket också förekom.

[M_M]

Donen finns numera inte på vagnarna, då de var väldigt bra till att slå sönder vad som helst med, vilket också förekom.

Åh, får vi höra nån anekdot om det?

[JohanB]

Roligt att höra sådana här berättelser. Jag drämmer till med en till liten historia.

Tidigt 2000-tal så körde jag natt in någon dag under mellandagarna på bana 1 när följande inträffar. Jag kör in söderifrån med ett C14-tåg på mellanspåret Vällingby vid 3-tiden på natten, kör fram till V8-märket och slår ur. På södergående plattform står två tämligen förfriskade äldre herrar från det lokala A-laget och undrar när nästa tåg till stan går. Jag ger dem de tråkiga beskedet att sista tåget för dagen tyvärr gått och att de måste åka buss. Herrarna blir nedslagna och vet inte riktigt vad de ska göra. Själv har jag det tvivelaktiga nöjet att se fram emot att tömma tåget på dess sannolikt inte tomma innehåll på sovande, överförfriskande resenärer. Jag tittar återigen på herrarna från A-laget och inser att de sannerligen tagit sitt sena julfirande på allvar. De är klädda i diverse julpynt: tomtemössa, julgransglitter med mera. Än bättre är de utrustade med musikinstrument - en gitarr och en fiol som de spelar lite förstrött på på plattformen medans de funderar på vart de ska ta vägen. Hmmm, varför inte låta dessa herrar liva upp stämningen lite?

Jag frågar artigt ifall de skulle vilja hjälpa mig att tömma tåget med lite glad julemusik och sång. Till min glädje så ställer de gärna upp. Eftersom jag har en viss ådra för drama så lägger vi upp konceptet i att jag släcker ner tåget och går igenom det med enbart ficklampan som belysning. A-lagsherrarna får sedan gå efter och spela och sjunga glatt för de uppvaknande trafikanterna. Vid det här laget så hoppas jag dock bara att det faktiskt finns några att väcka. Men sagt och gjort så går börjar vi gå igenom tåget. Och som tur är så hittar vi massor med sovande, nästan en i varje vagn. Jag spelar den stränge lokföraren och lyser de sovande i ansiktet med ficklampan i det beckmörka tåget samtidigt som två jul-fyllon spelar och tjoar glatt bakom mig. Som vanligt är de sovande trallarna förstås väldigt yra och uppfattar säkerligen knappt hälften av det som pågår runt om kring dem. Men de går väldigt snabbt av tåget i alla fall. Och jag och mitt "band" fick en av de roligare tågtömningarna i Vällingby.

Jag möter sedermera upp mina kumpaner på nattbussen mot stan efter att jag parkerat tåget i hallen - de hade trots allt bestämt sig att åka in till stan. Vi stojade glatt tillsammans på vägen till medresenärernas tveksamma nöje.

[daniel_s]

En till anekdot från Hässelby. En sommar tillbringade jag med att köra fram och tillbaka mellan Vällingby och Hässelby. Det var två tågsätt som turades om att gå var 20:e minut. Man blev alltså sittande i Hässelby ganska länge. En gång kom det fram en sån där gnällkärring (västerortsdamerna är ju mina favoriter som bekant) och började i vanlig ordning babbla om hur dålig service vi hade och vad synd det är om alla medelinkomsttagare i västerort. Ja det är säkert nåt som de som bor inne i stan har hittat på, sade jag. Att det var 20-minuterstrafik även genom city den sommaren nämnde jag givetvis inte. Värst är de på Östermalm fortsatte jag. Ja det höll hon ju verkligen med om, speciellt Sturegatan hade hon ett ont öga till. Tja där bodde jag ganska länge, svarade jag. Underbar gata! Då insåg hon att jag lurat henne och lämnade mig äntligen i fred

[218]

En sommar för länge sedan jobbade jag på SL:s telefonupplysning.
Säg den fråga som inte ställts där, speciellt vad gäller vadslagning
bland överförfriskade!

"Hur många tåg går det som mest på linje 11 (Bagarmossen-Vällingby)?"
"11 tåg"
(Paus) " Går det sex tåg åt ena hållet och fem åt det andra"?

218

[daniel_s]

Haha, ja det trista är att sådana märkliga frågor ställs inte bara på okynne, utan ofta nog även av folk som faktiskt behöver något, men inte har så mycket tur när de tänker.

Särskilt när det gäller borttappade föremål, så har jag förstått att fysikens lagar ofta är till hinder. Antag exempelvis, att någon efterfrågar om ett visst föremål upphittats, t ex en plånbok, och att man ringer upp trafikledningen och får svaret "nej". Då är det mycket vanligt att personen, i stället för en rationell reaktion, inleder en process som syftar till att precisera beskrivningen av föremålet, t ex "det var en blå plånbok". Hen efterfrågar alltså, i mängden av upphittade föremål, ett föremål som samtidigt uppfyller följande två kriterier:
1. Föremålet är inte en plånbok.
2. Föremålet är en blå plånbok.
Och så där kan man hålla på, tills någon ger upp.

Ja så här långt är det ju ingen anekdot, detta har ju alla upplevt. Men en gång när jag hade en sån här meningslös diskussion med en trafikant, så hade vi väl kommit ungefär till den nivån där det började handla om exakt vad som fanns i plånboken, som visserligen inte fanns och inte var blå, men som i alla fall fortfarande borde beskrivas. Plötsligt fick jag ett infall att kolla i ett visst skåp (normalt sett helt meningslöst, eftersom inlämnade föremål inte ska läggas där) och gissa vad som fanns där!