När jag efter scanning plockade tillbaka dem i sina arkivpärmar föll mina blickar på andra bilder från denna trevliga linje. Tja, varför inte köra en resa hela vägen från Fredhäll till Karlaplan....? Alltid finns det väl någon som finner ett nöje i att kika på dem. Då kanske inte bara själva spårvagnarna utan även stadsmiljöns förändring under de senaste 50 åren.
Bildserien är plåtad vid olika tillfällen år 1960. Då var det fortfarande frid över Stockholms spårvägslinjer. Vi visste att beslut fanns på en långsiktig avveckling av spårvägstrafiken men att man först skulle köra slut på befintligt vagnsmateriel. Mustangerna var fortfarande rätt unga och borde ha en livslängd ett par år in på 1970-talet. Och hade inte beslutet om högertrafik kommit med total avveckling av innerstadsnätet så är min övertygelse att stora delar av linjenätet funnits kvar med trafik än idag.
Så låt oss börja vid Fredhäll;
Notera den "Vandrande Pressbyråkiosken". Efter nedläggningen skänktes den till SSS och fraktades upp till Skokloster där vi hade planerat att "Lokaltrafikmuséet" skulle byggas upp. Nu blev det inte så utan kiosken transporterades till Hosjö i Malmköping. Tredje resan gjorde den sedan till hållplatsområdet i Malmköping. Utan tvekan ett av de största dåliga samveten vi har. Den står tämligen förfallen under en pressening. Avsaknaden av renovering får delvis tillskrivas brist på hantverksskicklig snickare som kan taga sig an den vackra byggnaden, delvis i ek.
Ställer vi oss vid hållplatsen ser det ut så här med en just inkommet tåg.
Efter en sväng runt kvarteret kommer vagnarna ner på Rålambsvägen.
Det som jag omgående påminnes om är det "mantra" som hela tiden surrar kring spårvägstrafiken av idag; "Tillgänglighetsanpassning!" Vi hinner knappt börja köra på de nyanlagda hållplatserna på Djurgården innan allt skall rivas upp och göras om med tidvisa avstängningar och ersättningsbussar. Lite kul är väl dock att detta kommer att resultera i en ny hållplats på Falkenbergsgatan när vagnarna måste köra runt kvarteret vid ombyggnaden av Gröna Lunds och Skansens hållplatser.
Men kolla in den äldre damen som elegant hivar sig ner från mittendörren på motorvagnen. Och tydligen fick damen i fokus med sig alla kassar trots den "enorma" insteget.
Motsvarande plats på Rålambsvägen sedd mot Västerbroplan;
Vi närmar oss Västerbroplan och korsar Gjörwellsgatan. Mycket trådbussledningar fanns det här. I samband med denna notering bör påpekas att Stockholm under trådbussens storhetstid påstås ha varit den stad i norra Europa som hade det största trådbussnätet. Och trådarna hängde kvar många år efter det att man börjat montera detta förnämliga trafiksystem. Det gav SSS fantastiska möjligheter till utfärder kors och tvärs i stan;
Törhända har jag säkert någon gång påpekat att vi tidiga 40-talister har haft en underbar möjlighet att vara på plats i den kollektiva stadstrafikens berg-och-dalbana. Det innebär kanske att läsekretsen får en uppfattning att jag delvis lever i förfluten tid. Icke förty så upplever jag att man "förr" hade en helt annan inställning till planering av spårvägslinjer. Man byggde vändmöjligheter och anslutningsspår för att göra spårvagnarna "flexibla". Notera exempelvis spåren från Rålambsvägen upp mot Västerbron som gjorde det möjligt att vid in- och utryckning kunna köra kortaste vägen.
Idag snålar man på alla dessa möjligheter; Spår 2 på Norrmalmstorg som var ytterst viktigt för uppställning av extravagnar och "trasor" försvann bara plötsligt utan samråd med oss som operatör. Den tidigare föreslagna slingan runt fontänen vid Sergels Torg som verkligen skulle ha känts bra försvann bara på senare ritningar.
En tvåa vid hållplats Västerbroplan på väg in på Rålambsvägen.
Vi har nu förflyttat oss till Västerbrons norra ända och skall svänga in på Drottningholmsvägen mot Fridhemsplan;
Framme vid Fridhemsplan kunde det tidvis bli trångt på spåret mot Centrum. Här skulle linje 2 samsas med 4, 13 och 14 + diverse bussar. Mängden människor på skolgården uppe till höger torde innebära att bilden togs i samband med en skolavslutning alt. studentexamen.
För att komma från och till Hantverkargatan fick vår kära tvåa göra en dubbel 90-graderskrök runt kvarteret "Kulsprutan";
"Hantverkargatsbacken" - en riktig utmaning där tunga spårvägståg verkligen fick visa sin inneboende styrka;
För några år sedan var en diskussion här på Forumet om det gått "Örby-vagnar" till Tegelbacken. Några påstod med emphas att "Stadshusbron" inte pallade för vikten. Men visst - jag har åkt A/B 13 från Tegelbacken och minns tydligt det härliga ljudet i motorvagnen (självklart satt "Den Sanne Diggaren" med sin mor på långbäcken längst fram) när tåget utan synbara problem tog sig upp för denna backe. Och bron finns kvar i sin ursprungliga utseende. Dock icke längre öppningsbar.
I backen ner mot Stadshuset kommer i tämligen ensamt madjestät en tvåa mot Fredhäll. Troligen plåtat en söndagsmorgon. Undertecknad gick andra året på Tekniska Läroverket vid Thorildsplan så det gällde att sätta till icke skoltid och de dagar "Bibban" på Björknäsbolaget inte hörde av sig med sin basröst; "Kan 1402 komma in och hjälpa mig på Tx".
Oftast rätt schysst fart ner från viadukten över stambanan. Var det inga bilar i vägen så tog inte förarna några bromskontakter här!
Däremot gällde det att ta det försiktigt i nerfarten mot Tegelbacken. Längst ner fanns det trafiksignaler och chansa på pil var inte att rekommendera.
Tegelbacken - en av Stockholms större trafikknutar med massor av spårvägslinjer. Vid denna tidpunkt fortfarande linjerna 1, 2, 3, 5 och 700.
När man sitter och gottar sig över gamla stadsmiljöer upptäcker jag en hel del idag tämligen obsoleta ting. Bortsett från klädsel och fordon m.m.; har Ni tänkt på att något som var vanligt i min ungdom var alla dessa Tombolastånd och utlottning av båtar som på vårar fanns överallt i de centrala delarna...?
Efter en sväng bakom "Centrumpalatset" (kallades inte kåken på Tegelbacken för det i forna tider...?) via Rödbotorget (vilket hållplatsnamn dolde sig när vi tog bort masonitskivan med texten "Fredhäll" på "Den vandrande Pressbyråkiosken") så delade linje 2 och 5 på sträckan utmed Strömgatan;
Gustav Adolfs torg med Operan i bakgrunden;
Nere vid Karl XII:s torg måste föraren spetta växeln mot Strömgatan. Samma gällde för femman samt linjerna 6, 8 och 10 som skall rakt fram mot Strömbron.
Återigen en liten återkoppling till mina tidigare framförda, knappast diskreta antydningar, att det på denna tid fanns ett rejält spårvägstrafikkunnande hos trafikutövaren och banägaren. Att som idag stänga ner spårvägstrafiken i månader för att flytta ett spår, lägga in en växel eller bygga om en hållplats var fullständigt otänkbart. Spårvagnarna skulle bara rulla något annat var bara oproffsigt.
När man under denna tid i Stockholm gjorde en hel del spårförnyelse bl.a. här på Kungsträdgårdsgatan så la man ut klätterväxlar och lösa spårbitar direkt på asfalten. Arbetena genomfördes oftast i 24-timmars-skift och spårvagnarna kunde rulla enligt tidtabell.
Från Kungsträdgården in på Hamngatan och vidare till Norrmalmstorg. Vår tvåa tillsammans med linje 8 rakt fram och linjerna 6 och 10 svänger vänster. Tänk om någon vid denna tidpunkt viskat i mitt öra att ett av SSS-Stockholm ägt spårvägsbolag 50 år senare skulle ansvara för spårvagnstrafik Hamngatan upp mot ett blivande Sergels torg....!
Norrmalmstorg - en då fortfarande pulserande spårvagnsknutpunkt med linjerna 1, 2, 6, 7N, 8 och 10 upplever jag idag som tämligen "avlövat". I och med att dagens linje 7 "går torget förbi" och med den flera busslinjer så har det blivit väldigt ödsligt. Det märker man speciellt att trycket på "Djurgårdslinjen" avsevärt minskat. Det är därför jag såg en glimrande möjlighet att öka attraktionskraften hos museitrafiken om den kunde terminera i den från början planerade slingtan runt fontänen vid Sergels Torg.
Kika gärna en gång till på ovanstående bild. Den är tagen på den tiden innan hela Sveriges befolkning förvandlats till handikappade. Herren med käpp vid motorvagnen och den gamla damen vid släpet kommer ytterst elegant att svinga sig upp genom dörren.
Dessutom en annan sak - har Ni noterat den totala frånvaron av barnvagnar. Idag tycks en barnvagn vara lika naturligt attribut som radiotelefon. Under mina 12 år som konduktör och förare på BSBV 1956 - 67 har jag svårt att påminna mig barnvagnar annat än enstaka hopfällbara exemplar.
Funderande över detta lustiga fenomen fortsätter vi vår vandring till Nybroplan. Bekvämt ställe att fotografera spårvagnar; linje 1, 2, 7 och 8.
Vår två fortsätter Strandvägen fram och i ledningen en sjua till Djurgården;
Jaha, så var det dags att svänga in på sluttampen på denna rätt långa resa; från Stranddvägen till Narvavägen mot Karlaplan.
Det påstås ju att dagens it-samhälle i kombination med andra moderniteter "krympt avstånden". Så troligen har väl även den öppna platsen vid Narvavägens slut mot Djurgårdsbron "krympt" väsentligt och nödvändiga kurvradier för en ny linje upp mot Karlaplan med moderna vagnar är tydligen inte att tänka på enligt experterna.
Men "förr" kände inte planerare och deras använda spårvagnar inte till detta problem.
Så därför svänger vår tvåa mot Fredhäll elegant ner från Narvavägen in på Strandvägen!
Nu är tågpersonalen rejält sugna på en "ciggis" (verkade som alla rökte på den tiden...?) och föraren drar på sista shuntläget uppför Narvavägen! Ni som var med då minns säkert väl varför denna vagntyp fick smeknamnet "Jitterbuggar"....!
Äntligen framme och en stunds vila i skuggan under träden på Karlaplan;
Vi som stod där på gatan med vår ytterst enkla kamera samt personalen på spårvagnstågen (det var knappast vanligt att unga entusiaster stod och plåtade spårvagnar på den tiden och många förare lärde man känna till utseendet och fick vänliga vinkningar tillbaka) tackar för att Ni tagit Er tid att följa med på resan. En resa där spårvagnen fortfarande var Gatans Kung!
Vänliga Hälsningar / Richard
