Är det bara jag som tycker den Svenska journalistkåren är en rad med ynkryggar som borde lära sig av sina kollegor i tex Tyskland och Storbrittanien?
Senaste exempelet: http://gt.se/index.jsp?a=813136 där finns det ju både en polisrapport och vittnen om att det försekommit brottslig verksamhet. Vore det då inte ypperligt att upplysa om vad det är för jävla idiot som slaktar ett får inne på en pizzeria. Detta är typiskt för våra tidningar i Sverige, vi ska hålla brottslingarna om ryggen.
Samma gäller i många fall när det finns övertygande bevisning mot tex våldtäktsmän och pedofiler. Häng ut dem så att alla kan se vilka jävla svin det är!
Sedan så ska ju givetvis ingen dömmas eller hängas ut på förhand. Men när det verkligen finns övertygande bevisning och inget tvivel om saken så förstår jag inte vad den fega journalistkåren väntar på? Skriv hellre om svinen som gör det osäkert för våra barn istället för att skriva massa meningslöst skit om Paris Hiltons senaste festbravader
/Björn.
Medier som skyddar brottslingar osv
Moderatorer: Jourmaster, Infomaster
Kategoriregler
Livet handlar inte bara om spårvagnar och lokaltrafik. Här kan det diskuteras om andra ting. (endast för registrerade användare)
Allmänna forumregler
Livet handlar inte bara om spårvagnar och lokaltrafik. Här kan det diskuteras om andra ting. (endast för registrerade användare)
Allmänna forumregler
Det där varierar från fall till fall. Vissa yrkesmänniskor som blir anmälda, t.ex. läkare, får snabbare se sina namn publicerade beroende på vilken typ av fall det rör sig om.
I Sverige har det inte varit vanligt med att man skrivit ut namnet på misstänkta/dömda i tidningarna sedan tidigt 1900-tal. I gamla 1800-talstidningar som jag har har man glatt och villigt skrivit ut namn och titel på t.ex. människor som begått självmord (läser om en "enkefru Maj-Liis Carlström, 42 år" som hoppat ut från ett fönster på femte våningen). Slaskpressen vid den här tiden var verkligt slaskig och skrev allt som kunde säljas utan större dubier.
Snuskiga restauranger som anmälts brukar ochså stå med om de blivit dömda av arbets/miljöinspektionen. Dock borde man sedan länge tagit efter det danska systemet på nationell nivå med symbolmärkningar på krogdörren så att man som gäst visste om att restaurangen uppfyller hygienkraven.
I Sverige har det inte varit vanligt med att man skrivit ut namnet på misstänkta/dömda i tidningarna sedan tidigt 1900-tal. I gamla 1800-talstidningar som jag har har man glatt och villigt skrivit ut namn och titel på t.ex. människor som begått självmord (läser om en "enkefru Maj-Liis Carlström, 42 år" som hoppat ut från ett fönster på femte våningen). Slaskpressen vid den här tiden var verkligt slaskig och skrev allt som kunde säljas utan större dubier.
Snuskiga restauranger som anmälts brukar ochså stå med om de blivit dömda av arbets/miljöinspektionen. Dock borde man sedan länge tagit efter det danska systemet på nationell nivå med symbolmärkningar på krogdörren så att man som gäst visste om att restaurangen uppfyller hygienkraven.
Jag inser mycket väl att jag gör mig mäkta impopulär nu, men jag tillåter mig ändå att be er fundera ett slag på detta:
Efter det att någon har blivit dömd för någon slags vådsbrott väntar ett flerårigt fängelsestraff. Detta straff är avgränsat i tiden, det vill säga den dömde skall efter avtjänat straff kunna återvända till samhället Det kan naturligtvis finnas yrkesvägar som är stängda, men denne har i övrigt rätten att leva ute i samhället med samma trygghet och säkerhet som alla andra.
Med namnpublicering blir detta naturligtvis inte möjligt. Frågan är vad vi skall göra med de som avtjänat sitt fängelsestraff. Skall de kunna återvända till samhället eller inte? Är det så att man anser att vissa helt enkelt inte förtjänar att få återvända till samhället får man så lov att stå för det.
Är de fortsatt farliga för sin omgivning eller inte? I så fall borde de vara en sak för psykiatrin snarare än självutnämnda hämnare.
ett engelskt exempel
För ett antal år sedan fick vi i nyheterna rapporterat om ett kusligt fall där två pojkar, barn, hade dödat ett annat barn. Deras namn blev naturligtvis publicerade, i vanlig ordning. Efteravtjänat straff (de är betydligt piggare på att straffa även mycket unga förövare i Storbritanien) var deras möjlighet att röra sig i det fria naturligtvis obefintlig. De fick därför i likhet med brottsoffer en skyddad identitet för att skydda dem.
De duktiga brittiska journalisterna lyckades efter ett tag få reda på deras nya identiteter och publicerade dem naturligtvis. Återigen var deras liv i fara. Myndigheterna har väl lagt locket på sedan dess, och vad som sedan gjorts är inte känt.
Den fråga som måste ställas är: Skall dessa två få tillbringa resten av sina liv bakom lås och bom, oavsett deras eventuella framtida farlighet eller inte? Vad skall man göra med dem?
undrar VeVeN
Efter det att någon har blivit dömd för någon slags vådsbrott väntar ett flerårigt fängelsestraff. Detta straff är avgränsat i tiden, det vill säga den dömde skall efter avtjänat straff kunna återvända till samhället Det kan naturligtvis finnas yrkesvägar som är stängda, men denne har i övrigt rätten att leva ute i samhället med samma trygghet och säkerhet som alla andra.
Med namnpublicering blir detta naturligtvis inte möjligt. Frågan är vad vi skall göra med de som avtjänat sitt fängelsestraff. Skall de kunna återvända till samhället eller inte? Är det så att man anser att vissa helt enkelt inte förtjänar att få återvända till samhället får man så lov att stå för det.
Är de fortsatt farliga för sin omgivning eller inte? I så fall borde de vara en sak för psykiatrin snarare än självutnämnda hämnare.
ett engelskt exempel
För ett antal år sedan fick vi i nyheterna rapporterat om ett kusligt fall där två pojkar, barn, hade dödat ett annat barn. Deras namn blev naturligtvis publicerade, i vanlig ordning. Efteravtjänat straff (de är betydligt piggare på att straffa även mycket unga förövare i Storbritanien) var deras möjlighet att röra sig i det fria naturligtvis obefintlig. De fick därför i likhet med brottsoffer en skyddad identitet för att skydda dem.
De duktiga brittiska journalisterna lyckades efter ett tag få reda på deras nya identiteter och publicerade dem naturligtvis. Återigen var deras liv i fara. Myndigheterna har väl lagt locket på sedan dess, och vad som sedan gjorts är inte känt.
Den fråga som måste ställas är: Skall dessa två få tillbringa resten av sina liv bakom lås och bom, oavsett deras eventuella framtida farlighet eller inte? Vad skall man göra med dem?
undrar VeVeN
Övertygande bevisning enligt vem? Dig, mig, brottsoffret eller Otto Sjöberg?Björne skrev:Är det bara jag som tycker den Svenska journalistkåren är en rad med ynkryggar som borde lära sig av sina kollegor i tex Tyskland och Storbrittanien?
Senaste exempelet: http://gt.se/index.jsp?a=813136 där finns det ju både en polisrapport och vittnen om att det försekommit brottslig verksamhet. Vore det då inte ypperligt att upplysa om vad det är för jävla idiot som slaktar ett får inne på en pizzeria. Detta är typiskt för våra tidningar i Sverige, vi ska hålla brottslingarna om ryggen.
Samma gäller i många fall när det finns övertygande bevisning mot tex våldtäktsmän och pedofiler. Häng ut dem så att alla kan se vilka jävla svin det är!
Sedan så ska ju givetvis ingen dömmas eller hängas ut på förhand. Men när det verkligen finns övertygande bevisning och inget tvivel om saken så förstår jag inte vad den fega journalistkåren väntar på? Skriv hellre om svinen som gör det osäkert för våra barn istället för att skriva massa meningslöst skit om Paris Hiltons senaste festbravader
/Björn.
Det finns etiska regler som de flesta av "ynkryggarna" ämnar följa under sin yrkesutövning. Då och då balanserar somliga på gränsen, men respekten för den enskildes integritet brukar inte vara ett område det där slarvas alltför ofta. (Med undantag för en del kändisjournalistik samt samhällsrepresentanter.)
I de flesta fall tillför det dessutom inte särskilt mycket att publicera någons namn. Ett bra exempel på motsatsen är just en läkare som konsekvent felbehandlat patienter. De som är direkt berörda är i förstås behov av att veta, men även de som annars kan inbilla sig att de är berörda...